Ekonomisk frihet har (orimligt?) hög prio för mig

Det är mera ett så kallat "Fuckoff" kapital du vill ha menar du?

Så nu överlever du bara och väntar på att om 20-30 år känna frihet i att ha mycket pengar när du är gammal och trött och inte orkar har roligt för dem, vilket sorgligt liv!

Du gör förstås precis som du vill, men jag undrar en sak: Om du dog imorgon (vilket jag verkligen inte hoppas), och satt med St Per vid pärleporten (eller whatever) hur nöjd skulle du vara med ditt liv då? Skulle du känna att du hade använt din tid på jorden väl, och sett eller upplevt det mesta som du hade velat uppleva? Är det något som hade skavt, eller som du hade saknat?.

För min del fick jag en stark frihetskänsla när jag lyckaded betala av alla lån. Skulle tänka mig för många gånger innan jag tog t.ex ett nytt huslån.

Ska du spara pengar och kunna leva utan att bara jobba så ska du inte köpa hus. Hus kostar pengar att underhålla.
Klart det är en underbar frihet att ha hus och de kan öka i värde men inte säkert.

Sen är livet och ekonomin också mycket beroende på hur dina inkomster ser ut men det viktigaste för att bli rik är att hålla nere utgifterna.
Att sukta efter fler uteluncher är kanske ingen dröm som är för stor så varför inte börja, ta lunch ute två dagar i veckan till att börja med och ”njut” av livet.

Försök att sätta ett konkret - och realistiskt - mål... "När jag har 1 miljon på mitt konto kopplar jag av ett tag". Du gör nog mer rätt än fel men valfrihet (pengar) garanterar inte lycka även om det underlättar.

Lägger du 3000kr i månaden på utelunch? Hade aldrig fallit mig in.
Jag får fan ångest av att köpa utelunch bara vid enstaka tillfällen tom. Men har samtidigt om man tittar bakåt sparat orimliga mängder med tanke på vad jag gått ”miste om”.
Det finns dock en tråkig och relativt rimlig anledning till min märkliga pengasyn.

Att uppleva saker, skapa minnen, vårda relationer och att hänga med vänner kostar sällan speciellt mycket. Jag sparar 40% av min nettolön och kan ändå göra allt det där och mer därtill.

Vill bara tänka högt om en sak och se om flera kan känna igen sig eller åtminstone förstå min synpunkt.

Jag har ett komplicerat förhållande till arbetslivet där jag alltid ogillat det enkla faktumet att man ju är beroende av arbetsgivare/chefer och fan och hans moster som vanlig löneslav.

Ända sedan jag var barn/ung vuxen har jag tänkt "Hur blir jag helt fri eller oberoende av att arbeta?". Inte för att jag inte gillar att arbeta i sig, i någon mån. Med rätt kollegor, rätt chef och rätt uppgifter kan det vara riktigt roligt. Jag skulle inte säga att jag vantrivs där jag är idag t.e.x. Men jag är ju fortfarande beroende av det och det stör mig. Inte minst för att jag ju aldrig vet vilken arbetsplats jag kommer ha om 10-20 år. Eller hur arbetsmarknaden i stort kommer se ut.

Så jag sparar/investerar som en idiot för att bli något sånär ekomiskt fri till slut och kunna arbeta mer och mer för att jag verkligen vill. Det är ironiskt nog en motivation för mig att arbeta mer och tjäna mer just nu, för då blir jag ju friare fortare Så jag tycker det är lite koko-bäng hur jag resonerar... Jag skjuter upp massor konsumtion och nöjen för att jag tycker det är så viktigt. Jag känner att först när jag nått möjligheten att inte lönearbeta kan jag börja konsumera och leva på riktigt.

Bara för att klargöra så vill jag inte bli "FIRE" per se. Jag vill ha möjligheten att göra FIRE... men sen inte nödvändigtvis göra det

Vill egentligen inte ha tips eller råd, mer få det ur mig och höra input. Men för all del, känn er fria att lovorda eller kritisera

Absolut. Det kan man sammanfatta mina känslor i.

Även om det uttrycket känns lite väl aggressivt för mig



10-15 år, förhoppningsvis Med det sagt så har jag åkt på någon resa per år med polare.

Men jag umgås mestadels hemmavid och dricker och äter billigt året runt.



Det är en knepig fråga. För det finns ju mycket man vill ha i livet, och ekonomisk frihet är en av de sakerna för mig. En väldigt stor sådan.

Jag tror inte jag hade känt ångest. Jag har ändå inte gått full Günther Mårder direkt. Men absolut levt ett mycket vardagligt liv med enkla nöjen för det mesta.

Pengarna har skänkt mig en ro såhär långt som jag inte hade velat leva utan i sig.



Fattar det. Jag har aldrig haft känslor för lån på det sättet. Har en ordentlig summa bolån idag men jag ser det mer som en balansräkning.

Jag har ett övervärde i bostaden och en pengapåse på ISK som lugnar mig



Mjo men det är just känslan av att unna mig allt det där medans jag är helt oberoende som jag vill åt.

När jag käkar utelunch idag är det alltid en liten gnagande känsla av ”Där sköt jag upp den ultimata känslan av frihet lite till”.

Även om jag gör det ibland. Jag lever inte på existensminimum.

Jag uppfattar det som att det du konsumerar är känslan av ekonomiskt oberoende.

Och den konsumtionen innebär att du spenderar på köp av fondandelar mm.

Är inte en konsumtion i strikt mening, men här kan man nog kalla det konsumtion.

Och för att du skall kunna fortsätta konsumera känslan av ekonomiskt oberoende kan du inte konsumera upp ditt sparande på annat.

Lite så.

Det är ju inte utan kostnad dock. Hade jag haft många miljoner på fickan hade annan konsumtion inte tagit emot lika mycket.

Men i ren prioritering smäller det oftast högst just nu iaf att köpa fler fondandelar.

De verkade vilja vara ute och röja och ta igen de förlorade åren så här på ålderns höst.

Hade jag haft många miljoner på fickan hade annan konsumtion inte tagit emot lika mycket.