Hur vanligt är det att folk som gjort slut med sin partner ångrar det?

Har du haft ett förhållande där du har gjort slut eller skilt dig som du ångrar?

Varför gjorde du slut och varför ångrar du dig?

Inte ångrat mig men exet ångrade väl sin otrohet då hon ringde några hundra gånger, smsade och bad om förlåtelse. Blockade numret, då slutade det.

En del snubbar som gjort slut med sin kärring utan att ha hittat en ny brukar väl i alla fall ångra det när han vaknar upp med en bultande morgonklubba och det inte finns någon i bingen bredvid?

Det kan ha känts som att jag ångrar mig men då påminner jag mig själv om att man kan inte vara förälskad i, eller älska, ett ideal. Och det är detta ideal sorgen handlar om; att man inte uppnådde det. Med ideal menas inte något fullständigt idealiskt utan att man inte fick sina grundläggande behov tillgodosedda i relationen. Ur det perspektivet är jag till slut bara glad att jag slapp undan. Om än på eget initiativ.

Jag gjorde slut med min första riktiga flickvän för 25 år sedan, för jag tyckte hon ville umgås för mycket och jag ville hellre spela Asherons call. Det var rätt pissigt gjort av mig och dessutom tog det flera år innan jag hittade någon annan.

I USA har de allra flesta gift om sig inom två år.
Där kan man helt klart se ett mönster att gräset inte var grönare.
Och endast negrer kan leva på statens bidrag.

I sverige med kanske 70% skatte-uttag på män kan man inte se samma mönster.

Jag tror dock att en stor del inser att gräset inte var grönare som ensamförälder.

Att vara förälder var aldrig något man förväntades klara själv.
Och vi kan se hur mycket statistik som helst att man lyckas illa.
Vi kan se det på hur det går för barnen.

Nog rätt ovanligt att man gör slut med en kvinna man fortfarande är aktivt sexuell med som man var tillsammans med i många många år.

Ont: vet ett antal kvinnor som varit otrogna, dumpat man och barn, och sen ångrat sig 6 månader senare när deras knull dissat dom..Känner få män som ångrat sina skilsmässor där emot

Beror väl mer på vem och under vilka förhållanden som man gjorde slut på? Somliga kan man sakna lite och andra inte, att ångra gör man inte då man vet att det tog slut av en anledning och det öppnade ju också andra dörrar.

Inte sett någon statistik på detta, men har själv ångrat åtminstone en av gångerna när jag inte kunde hålla kuken i rätt vagina..
Eller ja ångrat och ångrat kanske snarare drabbts av efterkloksamhet då jag tror hon var en av de bästa sexuella upplevelserna och snällaste individerna jag träffat, fast eftersom jag nu alltid var notoriskt otrogen de få gångerna jag försökte mig på parbildning innan jag kom till insikt hur mitt liv borde levas.
Jag ska uppenbarligen inte ha en par relation så... Nä vafan det håller inte att ångra sig, det är som att inte stå för sina val oaktat hur bra eller antagligen dåliga dom varit.

Att prova och misslyckas är ett av de bättre sätten att lära sig saker.

Vidrigt. Hoppas alla du är tillsammans med är otrogna mot dig.

Nä aldrig ångrat ett break up av ett förhållande. Är det slut så är det slut. Ångrade däremot att det tog slut med en låtsas relation innan det hunnit ta fart men det berodde på yttre hot och sabotage, så inte så mycket jag kunde ha gjort. Safety first som man brukar säga.

Ångrar vet jag inte, men jag avbröt tre långvariga och egentligen bra relationer under knappt ett årtionde på SSRI.

Men vad skulle man göra när man inte kunde känna några känslor, och dessutom blev ett ännu mera uppblåst ego, utan att fatta att det var pillrena som gjorde mig avstängd och allmänt dum i huvudet?

Jag kände mest sorg och skam över att jag inte kunde knyta an ordentligt, och inte vågade jag prata med flickvännerna heller, så det kändes inte som att vi hade nån framtid ändå.

Idag ångrar jag naturligtvis att jag började käka piller när jag egentligen bara hade behövt dra ner på tempot, men jag har svårt att ångra att jag var känslokall och korkad, för det var liksom inte ett aktivt val jag gjorde.

Sen har det aldrig varit läge att fundera över att försöka gå tillbaka heller, för samtliga gick vidare till nya snubbar rätt snabbt. Men jag klandrar inte om dom hade sett sig om efter efterträdare, för jag var ingen rolig pojkvän på den tiden. En arbetsnarkoman som alltid är deppig, och bara vill äta/supa/sova på fritiden, hur kul pojkvän blir man liksom?


Dessutom insåg jag rätt snart att dom antagligen inte alls hade varit så "omöjliga att prata med", utan att det i själva verket var jag själv som var livrädd för prata om besvärliga saker. Och i ärlighetens namn så försökte jag typ aldrig heller.


Undrar om man hade haft bättre förutsättningar idag, när man har blivit ett snäpp bättre på att kommunicera. Och dessutom inte har samma konflikter med mig själv längre? Men den som lever får väl se.