Varför fortsätta dejta någon med följande problem?

Borderline skulle jag vägra att vara tillsammans med.

Har för mig att det var en riksdagsmotion för något år sedan som föreslog lite hårdare tag mot borderlinekvinnor. Antagligen en folkvald som fått nog av vad borderlinebrudar oftast ställer till med. Bland annat tvångsmedicinera dem med SSRI/SNRI (minska libido), GnRH-antagonister (för att slå ut östrogen och progesteron, inducerar ett konstgjort klimakterium), antabus samt givetvis tvångssterilisering.

Feminister och människorättsaktivister gick såklart i taket, så det blev tyvärr inget av initiativet. Lite synd ändå.

Alltså alla människor har problem. Jag har träffat normala utan diagnoser som är helt efterblivna och borde avrättas på plats. Handlar om att trivas ihop, ha kul, och den man är mest kompatibel med.

Några av de bästa människorna jag ytäfgat har haft en eller flertal npf diagnoser. Några av de största rövhålen har så vitt jag vet inte haft några.

Allt är inte svart eller vitt helt enkelt.

Man kan ha positiva egenskaper fast man har diagnos. Har man kärat ner sig i någon så kommer man knappast backa bara för att man får reda på att denne har diagnos.

6

Diagnos innebär inte i automatiken att någon är odejtbar.
Tänker att depression är det tydligaste exemplet.
En tredjedel av befolkningen beräknas ha haft en depression någon gång.

Individer som är bipolära kan ibland med medicinering bli i det närmaste symptomfria.
Medans andra har livslånga problem och kan därför av vissa anses vara omöjliga att dejta.

Finns högpresterande läkare med autism. Och de finns de med grav autism som inte klarar av grundskolan.

Det funkar inte med ett sådant generellt uttalande.

Det vettigaste är att utgå från sina behov och sina gränser. Om personen funkar så gör den det. Oavsett om de har en diagnos eller inte.

Så kan det ju vara då får man göra som du! En depression kan ju alla få och många har ju ångest, det får man ju hjälpa till med och kämpa sig igenom om man älskar personen!

Många personer med symtom/diagnoser är karismatiska, kan vara känsliga för vad motparten behöver, sympatiska för det mesta. Som andra har skrivit, man blir kär i en människa, inte en diagnos.
Har en bekant som är tillsammans med en tjej med minst en uppenbar störning. De bodde ihop ett tag, bråk från morgon till kväll. Nu har de varsin lägenhet och har det väl rätt bra tillsammans.
Hon medicinerar och har blivit tjock, hennes sociala fobier har eskalerat. Men livet rullar på, någon måste man ha, humor, kvicktänkthet och bra i sängen uppväger nog mycket. Jobbigt att leta efter någon annan.
Fast jag tycker att han är värd bättre…

Jo det är exakt det som händer att folk i deras omgivning får det jobbigt.
Just därför får dom just sin diagnos.
Är du ett fitthuvud och saknar empati ja då blir du stämplad som borderline mm.
Så ha inget överseende med dessa dom har inget till övers för dig.

Ja, det är svårt att leva med människor med uttalad psykisk ohälsa.

Jag reagerar dock på att du inte verkar inte förstå så mycket om psykisk problematik, och trots detta, häver ur dig EIPS ("Borderline") i förhållande till Britney Spears.

Hennes repetitiva dansande, märkliga presentation, psykomotoriska uppvarvning, osammanhängande/tangentiella kommunikation och perioder av mycket disinhiberat beteende är inte specifika för EIPS/"borderline".

Jag tror snarare att det rör sig om affektiv/bipolär problematik, eventuellt med psykotiska episoder + Substans- eller stimulantiarelaterad problematik + Trauma, dissociation och långvarig stress.

Håller med ang. Borderline-folk.

Jag skulle nog säga att det finns en "mindre bra" anledning att stanna kvar hos någon som kämpar med borderline eller liknande personlighetsstörning:

1. Jag älskar henne /honom - det leder nästan alltid till katastrof.

Sedan finns det väl bara ett vettigt skäl som jag kan komma på i alla fall:

2. Att vederbörande är medveten om sina problem, söker hjälp, får rätt kontakt på psyk och framförallt: får en korrekt behandling. Jaf rekommenderar DBT.

Om man inte får det, och om man är i total förnekelse kring sina egna problem: lämna galningen.

Sedan kan man ha jättemycket självinsikt och söka hjälp hela dagen lång, men ändå inte vara lämplig som partner. Det varierar från person till person.

Gällande ADD och ADHD finns det ju folk som mer än gärna är tillsammans med dem. De är ju inte störda per definition, utan kanske mer funktionshindrade och jobbiga i största allmänhet - och/eller har svårt att klara sin vardag.