Varför fortsätta dejta någon med följande problem?

Hvordan mener du min ADD begrenser meg?

Vad tror du? Svaret är såklart att sexet är bra. Personer som har borderline är gränslösa i sängen. Detsamma gäller bipolära under maniska faser. Autister har värsta kinky fetischerna.

Dock skulle jag inte rekommendera någon att bli kär i någon med borderline eller andra svårbotade problem. Been there, done that. Ägnade sex år åt mitt liv till att av ren lojalitet försöka hjälpa personen men det gick såklart inte.

Därför man blir kär i en människa inte deras diagnoser!

Dom kan vara oerhört tillgivna och mysiga, inte minst i sängen. Så det är inte jättekonstigt att datingfasen passerar i ett lyckorus.

När sedan problemen kommer är det ofta redan ett etablerat förhållande. Men vet man redan i förväg att någon "har borderline" så är det nog en klok idé att avstå från den berg och dalbana som sannolikt kommer att följa.

Jag kan bara beklaga att du inte tycks veta vad kärlek är för något, hoppas du får uppleva det en dag. alla har brister och man kan bli kär i folk trots det.

Dagens ungdom asså.....tycks som att många mest jagar orsaker att dumpa någon snarare än tvärtom.



Äntligen ett vettigt svar i denna tråd.

Vi är människor med empati och vi tror det bästa om folk. Det kanske låter lite som att man är naiv men det är ju inte någon som har lärt oss? Eftersom det är vi själva som får lära oss så kommer det alltid vara någon ny som inte vet något och går på samma sak.

Alla är unika så man bör ju inte dra alla över en kant. En metod är att man inte sätter tro till vad folk säger utan vad folk gör efter att det sagt något.

Ryktas om båda, men hon slutade utredningarna innan något var klart.

Är väl en ganska så stor del av befolkningen som har någon av dessa diagnoser mer eller mindre iaf i någon period av sitt liv? Om det är någorlunda hanterbart kan man nog växa ur situationen och skapa ett starkare band?

Alla kan inte välja å vraka heller.

Jo så klart men det hjälper ju inte partnerns som blir drabbad.

Jag hade en kort relation med en mycket yngre tjej som jag efter en kort tid insåg att hon var i
en relation men hade ett enormt behov av bekräftelse och svårt att tackla impulser.
När jag fattade att jag bara var en bricka i hennes spel så avslutade jag.
Men, helvete vad bra hon var i sängen.

Definiera dålig, tack. Det är just de vanföreställningar som lärs ut för studenter som läser progressiv, modern psykologi. Att en individ med omedicinerad borderline eller bipolaritet som samtidigt knarkar och super inte är en sämre människa eller partner än en normal, frisk individ. "Du är inte din diagnos!" "Under sjukdomen finns en fantastisk människa!" Exakt det där säger psykologer och terapeuter när klienten sitter och storbölar efter att ha förstört både sitt eget och andras liv.

Ta dina mediciner, gå i terapi samt följ läkarens råd kring vad du själv kan göra kring levnadsvanor för att minska symtom eller trigga anfall: sov på natten, motionera, ät bra, sup inte och låt knarket vara. Tyvärr har även psykiskt sjuka ett ganska stort egenansvar för att göra något åt situationen, läkarna och psykologerna har inte några trollstavar, inte de jag kommit i kontakt med i allafall.

Ja. Du vill bara inte stå för det.