Svartsjuka och förhållningssätt

Jag är svartsjuk. Min partner sedan 5 år är jättefin men jag upplever henne som flirtig med andra (det är okej så länge jag inte behöver veta om det och det är ju inget jag kan påverka iaf) och jag känner mig lite hotad och stressad av detta.
Triggad.

Ganska mycket faktiskt.

Min situation: fick kicken sen utmattning och sjukskrevs. Varit hemma i över ett år och grubblerierna om potentiell otrohet har tagit över all min tankeverksamhet och nu behöver jag tips och råd på vad jag ska göra för att klara av detta.
Jag har blivit misstänksam men hållit tillbaka eftersom man inte vill vara anklagande, men nu har jag luftat min oro vilket lett till konflikter och en inre kris.
Det har ballat ur. Jag är 70% (känslomässigt) övertygad om att mina misstankar är verkliga

Faktum är att en partner tekniskt sett absolut kan vara otrogen (det är lättare än någonsin med all teknik och inte mycket man kan göra något åt om man inte vet helt säkert) men jag kan lika gärna va ett jävla skitzo som tror det värsta om min gulliga partner. Som kanske bedrar mig kanske inte.

Jag kan omöjligt veta, jag har ingen rätt att anklaga och kontrollera men samtidigt känns det som att jag aldrig kommer släppa denna fixering och att jag borde göra slut. Hjälp mig förstå vad jag behöver göra, hur jag bör tänka och hantera min situation.
Vem är lycklig när man fixerar sig vid saker som man inte har makt över iaf?

Och ja jag ska gå tillbaka till jobbet om någon månad så då mår jag kanske bättre

Du bör absolut söka hjälp för din schizofreni och mani.

Om man redan gjort det då? Jag är väl inte manisk.. inte schizo (på pappret)

Sök igen och ge dig inte förrän du har fått den hjälpen du förtjänar. Du ska inte behöva handskas med detta ensam.

Litar du inte på din partner är ni fel för varandra ändå. Kan inte föreställa mig att leva med någon jag tror bedrar mig.

Ta hjälp med din svartsjuka, hitta någon värdig ditt förtroende. Du kommer sabba detta om du fortsätter på inslagen väg.

Ja. Det är hemskt att det ska behöva bli så om det inte ändras
Piss och skit

Ta tag i din svartsjuka det finns hjälpa att få, det går inte lever ihop med en sjukligt svartsjuk människa i längden det förstör allt som en gång var något fint med sitt gift!

Jag håller med men terapi är inte lättillgängligt. Att det är dyrt är inget problem, men alla psykologer och terapeuter jag kontaktat är fullbokade eftersom alla i detta landet mår så jävla dåligt

EDIT: jag vet redan att jag måste ta tag i det

Bara att du vet är du på rätt väg och kan kanske rädda ert förhållande finns det ingen kurator att prata med eller någon nära vän? Pratar du med din partner om din svartsjuka, om inte börja göra det!

Jo nu har jag berättat efter två års ångest.
Bara exploderade jag (och fick initialt bra stöd men möttes också av frustration, gräl och ilska).
Den ena är en tryckkokare och den andra känner sig påhoppad.

Jag har ett splittrat sinne: älskar henne och när jag tittar på henne känner jag sån stark kärlek att jag blir alldeles rörd, glad och tacksam (och samtidigt lite sorgsen).

Sen tänker jag också på saker som hänt mig tidigare och som formar min bild av mig själv och andra och som påverkar min syn på saker som hon gjort och som inte varit jätteschysst då vi haft tuffa perioder.
Visst kan ”the wandering eye” och nyfikenhet på andra drabba en relation i kris men det är så jäkla svårt att hantera.
Svartsjuka kommer från osäkerhet och ibland är det partnern som (genom sämre kommunikation) kan få en att känna sig otillräcklig. Fan vad jag svamlar.


Man måste hantera och gå vidare om relationen ska kunna räddas.

Jag behöver något för att klara av situationen.

Vi kommunicerar men kan inte räkna med att en partner ska bära mina känslor, det behöver jag kunna själv. Svårt.
Och bara för att hon går utanför dörren betyder inte att hon inte längre existerar. Att den fina frukoststunden vi hade inte längre betyder något bara för att hon gick till jobbet

Det är ju vi.. det är just det faktum att vi har det så inihelvete jäkla bra som gör att vi håller ihop, men jag är fruktansvärt orolig att förlora allt för det.. tekniskt sett KAN ske.

Det enda rätta är att vårda relationen men jag går hemma och får magsår istället.

Hon har varit oschysst i vissa lägen, men kämpar som ett as och helt uppriktigt för att stötta så vi kan laga det här.

Hur är din verklighetsförankring?

Intakt