Vad är definitionen av bra vänskap och att inte vara ensam?

En tanke som slog mig är att alla säger mer eller mindre "jag hade inte kompisar då jag var barn" men vad är definitionen av det egentligen? Är det att man inte hade någon alls som besökte en för att leka eller spela tv-spel? Är det då man inte hade någon att följa med under sommarfestivaler? Är det då inte vill göra en stor födelsedagsfest? Vad är det värsta som har drabbat er?

Generellt sätt hade jag vänner kan var men de var 2 år yngre än mig och ingen hade sådan stor passion som mig inom spel att jag kunde diskutera det med någon som tex hur bra eller dålig game boy advance var.

På gymnasiet och universitetet var det lite annars då alla fick lära känna varandra och framförallt på universitetet då hela Sverige flyttar runt som ted till Luleå från Uppsala och tvärtom.

Gymnasiet bestod av olika skolor från samma kommun.

Jag kan erkänna att jag hade det väldigt svårt att passa in på gymnasiet.


För att hitta den röda tråden ? Var är definitionen av att ha en bra vänskap? Är det att man går från sandlådan och pulkabackeåkning till att man är på ens bröllop och begravning och någonstans där emellan har man rest till festivaler eller Grekland för att festa som ung?

Min teori är att de som trivdes att spela i lagsporter hade det mycket enklare att komma i kontakt med människor och framtida partnern som tex fotboll och innebandy och det blev bättre då man fortsatte med sin idrott fram till gymnasiet och några år efter det. Jag känner många som har spelat fotboll som har haft en bra vänskap fram till de blev 30.

Vänskap är aldrig för evigt. Ser unga som i olika sammanhang träffar på folk och rätt snabbt säger att de "hittat vänner för livet".
Glöm det.
Folk kommer och går....en del är kvar för att det finns fördelar att hämta, andra för att ni delar sammanhang med andra. Men för gott? Nej.

Jodå det finns vänskap som håller hela livet!

Ja de som man hör talas om och som gillar ordspråket att man "kan ses efter flera år och allt är som vanligt".
Dvs man ses inte alls ofta och har någon slags uppdatering i trevligt sammanhang och bekräftar varandra och vänskapen, sen kramar och vi ses igen.....om ett år....
Klart att de har alla möjligheter i världen att hålla.

Nej, jag har vänskap med människor jag både träffar och ringer till ofta och den vänskapen har 40 år på nacken så du pratar nog om dagens unga som inte ens har någon riktig vän!

Grattis............inte alla förunnat och inte jättevanligt tror jag.

Nåt jag kan sakna med en eller två av mina bekanta, är att dom typ endast kan relatera till sånt som dom hör och ser i sina förbannade flöden. Fattar inte riktigt grejen med det.

Kanske deras idé om vänskap är att få ventilutlopp för alla "snackisar i flödet" som man inte kan prata med kollegerna på jobbet om?


Eller så är dom så socialt nervösa att dom måste babbla om grejer, typ för att ha nåt och snacka om? Eller så kan dom kanske inte kan komma på egna grejer att prata om.


Jag tycker iallafall att det blir tjatigt snabbt, och jag börjar känna att jag måste byta samtalsämne lite för ofta för att det skall kännas bekvämt.

Man kan alltid börja en lagsport igen eller en ny för första gången?

Det beror på lite. Man glider lite på en räkmacka i unga år. Allt är "planerat" i systemet så att man umgås i "planen". När man är klar med utbildning och allt vad det är flyttar man ut ur systemet och en ny del av livet börjar. Då är inget planerat och du själv eller någon annan "planerar" och när ingen gör det till slut så händer ingenting.

Jag skulle rangordna dessa önskemål som de bästa attribut en vän kan ha.

Man kan ringa denne närsomhelst
Man kan ha lite kontakt men ändå behålla vänskapen oavsett
Man hör av sig till varandra, inte att bara att en hör sig
Vännen säger att den tror på dig

Jag tror inte jag har någon som jag kan vända mig till på det sättet utan jag är själv i det. Det jag skulle önska mest var att någon sa att de tror på mig att jag kan göra det jag berättar. Lite som en mentor och när jag skriver detta funderar jag över vad farsan lärt mig egentligen?

Man kan alltid skaffa sig nya vänner i livet men jag har inte alltid tänkt så. Att veta är en början än att bara undra vad det är som händer utan ett svar.

En paradox att ha många vänner på sociala medier är att man kanske känner att man har färre. Man tror också att alla andra har "många vänner" när verkligheten kanske är en annan.

Väldigt bra formulerat
Efter ett par riktigt, riktigt tuffa år, med beroende och en olycka på dom manliga delarna, var jag verkligen nere på botten. Det har tagit tid att våga komma nära någon igen. Trots att folk har hört av sig. Det ligger mycket på en själv att försöka ta steget att höra av sig. Bara ventilerar lite nu.
Har nog haft "tur" med en del som jag har kunnat öppna mig för, men har aldrig riktigt våga göra det, förrän efter dessa åren. Det fick mig att inse värdet i att faktiskt försöka ta steget för en gångs skull. Bättre nu än vad det har varit på länge. Men vissa kvällar kan det vara jävligt tufft, en del tårar.
Som tur fick man behålla dom två juvelerna. Men den blir aldrig riktigt som den var innan.
Tuffa jävla år. Men så länge man försöker att hålla sig positiv och försöker att vara ödmjuk och ibland blotta sig, rent känslomässigt, så tror jag att man kan komma väldigt långt.
Allt gott :-)

Ja, bra att du fick behålla bollarna. Jag fick behålla min stång, så ja, det är fint att det som ska sitta, sitter där det ska. Ämnet är dock inte det första man ska nämna får någon ny bekant för det är för känslosamt, tror jag. Även om man kan hoppa in och lära känna någon snabbt så tror jag inte det bästa är att slänga över alla problem som man bär i sitt hjärta till någon man lär känna.

Ja, att du måste säga något är egentligen steg ett. Tänk tanken om den aldrig kommer ut så existerar den ju inte? Varje tanke som bara snurrar runt och aldrig kommer ut tar också onödig tankekraft istället för att bara komma ut i verkligheten och "påverka" den.

Det som jag gillar är om man kan snacka och att man har något gemensamt. Ibland märker man totalt ointresse och i en del fall försvinner många så kallade vänner som aldrig varit vänner. Det kan också hända i livet.

Man måste helt enkelt riskera något för att något ska hända och det enklaste är att ställa frågan även om det kanske låter barnsligt. "Hej, vill du bli min kompis?"

Att man träffas ofta, bor nära, ramlar in i varandra i vardagen är en av de största faktorerna som leder till vänskap vilket ju då även förklarar varför en del försvinner från våra liv om man någonsin funderat på det.

Ingen annan än du bestämmer vilken vänskap som är "bra". Folk kan ju vilja ha ut olika saker av vänskap. Men om man måste ge ett generellt svar på egenskaper som gör en person till ett bra vänmaterial så är det väl lojalitet (att man håller löften), att man vill varandras bästa, att man får ut något av tid som spenderas tillsammans, dvs att inte den ene vill umgås mer än den andre och därför tenderar bli till en börda - vilket gör att lyhördhet, flexibilitet och ickekomplexitet kan bli viktigt (åtminstone från en parts sida (den ene KAN vara komplex, sålänge den andre INTE är det).

Mycket att hämta härifrån, tack för att du delar med dig!
Lustigt ibland hur "simpelt" det kan vara, men att man ibland gör det svårare för sig själv, än vad det behöver vara. Pratar för mig själv nu
Alles gott Mr.