Kvinnor som inte kan förstå när män uttrycker ilska när saker går fel

Något som kan göra mig riktigt in i helvete förbannad är när min sambo tycker det är konstigt när jag svär för mig själv när den där skruvjäveln tappas eller något hamnar fel eller inte funkar som det ska göra etc. Under processen med i stort sett samtliga uppdrag här hemma på gården så lämnar mängder av väl valda svordomar mina läppar, samtliga riktade mot just den sak som jävlas mest för tillfället.

Exakt samtliga av kvinnor jag varit med har fungerat likadant när de råkat gå förbi eller hört delar av mina exemplariska haranger. Reaktionerna är att de inte på något sätt kan förstå varför jag behöver svära eller "skrika" över huvud taget. Inte en endaste man har någonsin uttryckt detta och då har jag ändå jobbat med otaligt fler män än kvinnor i dessa situationer. Att någon kommer och poängterar hur taffligt man låter och att jag faktiskt inte behöver svära får mig enbart att bli ännu mer ilsken. Skit i hur jag låter för i helvete och låt mig göra klart.

Är ovan något som någon annan råkar ut för eller är jag helt enkelt bara ett komplett psykfall?

Om du bara svär och blir irriterad när något verkligen går åt fanders så är det helt i sin ordning, men om du ideligen hetsar upp dig svär och gormar så blir det såklart störigt.

Det är knappast svordomen i sig som stör utan ditt beteende.

Skillnad på att garva åt en galen och kollega och att leva med denne.

Förstår tanken men vill ändå poängtera att det inte direkt är så att vi sitter i ett skrivbordslandskap här utan vanligtvis är jag klart utom hörhåll. Det är alltså bara någon gång ibland detta ens kan uppfattas och ändå ska det poängteras. Det bara känns skönt reglerande på något sätt att uttrycka fel ljudligt istället för att sitta tyst och bara "ta det".

Hon kanske tycker det är omanligt att du är en sådan dramaqueen att du låter motgångar i vardagen påverka dig så synbarligen starkt? Det är ju som gamla gubbar som stånkar när de lyfter.

(Ja elitstyrkelyftare skriker också, fast av en faktisk träningspsykologisk anledning)

Finns ju egentligen ingen anledning att vara extremt expressiv om man har sitt liv under kontroll. Istället för att tänka "EÖH!" när du tappar en skruv, ta det som en träning i tålamod.

Om det verkligen är viktigt för dig att svära, för all del fortsätt. Men om du håller med om att det egentligen inte finns någon anledning, ta då denna chans att få bort en potentiell "pet peeve" (irritationsmoment) från er relation.

Därför man har ett garage skiljt från resten av huset och sällan mekar när man har damen hemma.
Kör man skruvmejseln genom handen heller står med släggan på tummen kan man skrika HELLVETE JÄVLA NEGER rakt ut utan att störa någon.

Håller med om att man inte kan svära för varje liten motgång man stöter på. Men någonstans passerar det en gräns, där det ändå är en normal reaktion.

Svårt att inte skrika "jävlar!" eller "helvete!" om man skär sig djupt med kökskniven, slår tummen blå med hammaren, eller trampar på en spik.

Faktum är att det finns forskning som visar att det kan ha en smärtlindrande effekt, att reagera med aggression mot smärta, eftersom endorfiner frigörs.

Jag är likadan, detta trots att jag uppfattas som en lugn person av andra.

Min sambo står också som ett frågetecken när jag får mina psykbryt över när något krånglar när jag grejar.

Håller med dej, frustrationen måste regleras på något sätt, typ som en gammal ångmaskin som släpper ut ånga istället för att explodera.

Jag släpper högljutt ut ett "ångmoln" av fulaord vid dessa tillfällen.

Men det är inte bara män som är sådana, min mor är likadan.

Det är inte det att jag har kort stubin, tvärtom, i övriga livet har jag en mycket låång stubin istället.

Men när det krånglar, fy fan, tål det inte...

Men det låter värre än det är faktiskt, det är bara locket på grytan som lyfter och släpper ut lite "ånga" med irritation...

BITCHARNA 🤭 har 0 logik ,rationellt tänkande ? Så varför är du förvånad ens ? 😊

I det moderna samhället är starka känsloyttringar tabu.

På medeltiden var det omvänt. En person som inte uttryckte sig starkt var "konstig" som inte upplevde livet i sin helhet och särskilt Gud i allt. För Gud fanns i ALLT då.

En modern svensk hade upplevts som extremt kall och som om inget fanns bakom ögonen. Själlösa hade de flesta av oss beskrivits som.

Idag tycker vi att oberörd är det bästa man kan vara. Då har man kontroll på sina känslor. Och vi äter SSRI som planar ut. Man blir inte lika ledsen, inte lika glad.

Folk idag är väldigt känsliga, ängsliga, rädda, neurotiska. Särskilt kvinnor. Och dom tror att alla ska anpassa sig efter deras rädslor.

Frågan är ju dock om du jämt har detta problem, är du med fel sorts kvinnor eller är det mer än lite svordomar. Blir du mörk och inåtvänd om du kör fast t.ex.? För i så fall påverkar det ju andra.

Men aa, vi lever i en konstig tid då känslorna ska kvävas till döds med medicin eller social påtryckning.

Finns ingen känsla som är så tabu för män som arg, kanske ledsen är snäppet värre.

Huh? Du är utom hörhåll men ändå gnäller alla dina kvinnor på att du svär?

Jag känner igen mig! Brukar också bli arg när saker inte fungerar som de borde. Och kan då svära eller ryta till. Förr, innan min partner förstod att jag "bara behövde få det ur mig", så kunde min partner bli sur på mig, då jag "förstörde stämningen". Tack och lov har vi otaliga gånger pratat ut om detta och nu låter min partner mig hållas när jag svär och ryter över någon pryl som inte fungerar som den borde och tar inte längre åt sig av detta/stämningen förstörs inte. Tack och lov händer inte detta ofta, kanske max 2-3 gånger om året. Men nu vet ju min parter att det tex. bara är den där "jävla dörren som inte går att stänga" jag är arg på och att det går över bara jag får ryta "jävla skitdörr!" på en sekund.

Nej, inget fel på dig! Man blir ju frustrerad och arg ibland. Det blir alla människor. Att svordomar skulle vara fult är ju bara ett mänskligt påfund. Och att ryta till någon enstaka gång är ju inte så farligt. Det är ju liksom inte henne eller andra människor du svär åt och ryter till på! Då hade det ju varit något du hade behövt jobba med! men du ryter ju liksom bara på en skruvmejsel... No big deal! Se till att det inte blir för ofta bland andra bara, för då kan det ju ändå kanske uppfattas som lite "labilt".

Det är skillnad på att en karl blir förbannad och bränner av ett gäng svordomar när det verkligen hettar till och på att ideligen svära och gå upp i högvarv för vardagliga saker som att tappa en skruv...

Det finns inga riktiga karlar som håller på och härjar och svär 24/7, ett ouppfostrat barn/ungdom kan på sin höjd komma undan det utan att bli klassad som lågt begåvad.