Hej
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller om jag över huvud taget är i rätt tråd.
Jag har under en längre tid (4-5 år) haft det svårt med depression och ångest och aldrig känt att jag fått nån riktig hjälp med detta. Har provat prata med terapeuter son inte gett mig nån vidare uppklarning och fått antidepressiva tabletter som bara gjort saken värre.
När jag skriver detta har jag druckit en 70a vodka och ett par öl för att det är det enda som kan dämpa min ångest för tillfället är der då dom riktiga känslorna kommer fram.
Tror bara detta är ett sätt för mig att prata ut på riktigt utan att bli dömd och inte behöva kolla en annan man i ögonen medans jag berättar vad jag tycker är jobbigt, samtidigt som jag sitter nykter på en soffa och berättar hur jag känner i ett nyktert tillstånd där jag oftast inte är speciellt i kontakt med mina känslor.
Har haft en familjemedlem som har hoppat framför tåget när jag var ganska liten, ungefär 8år.
Jag är idag nånstans mellan 22 och 26.
Jag har som sagt varit deprimerad under ett par år och har svårt att se meningen med livet och enda gången jag faktiskt känner mig levande är på en mindre landsväg, på en motorcykel, i hastigheter upp mot 200kmh i timmen. Precis som min pappa innan mig och hans släkting som då tog livet av sig genom att hoppa framför ett tåg.
Är en ganska känslokall killa i vardagen. Bryr mig ofta inte om andra människor eller vad dom sysslar med och vill oftast bli lämnad ifred.
Men till saken i fråga. För ett par månader sedan när jag var och handla, kom jag ut till min bil på parkeringen.
En liten bit bort är ett mindre staket (vanligt gallerstängsel) och efter det ett tågspår.
När jag kom ut från affären såg jag att någon stod ute på tågspåret och titta ner i marken, och ungefär 3 meter från spåret vid staketet stod 4 människor med telefoner i handen och tittade på. Först förstod jag inte vad som hände och satte mig bara i bilen, men tyckte det var väldigt udda. Jag satt kvar i bilen i ungefär 20-30 sekunder innan jag förstod vad det var som faktiskt var påväg att hända, och i samma sekund började bommarna plinga ungefär 20 meter bort från där denna unga flicka stod på spåret. Det var då jag faktiskt förstod vad det var som var påväg att hända.
Jag hoppade ut ur bilen och sprang fram till det lilla staketet som separerade parkering till Coop och tågspået på andra sidan, hoppade över och tog tag i flickan.
Jag är ganska stor (190cm lång och 105kg tung)
Efter jag dragit bort flickan så höll jag fast henne under mig medans hon kämpade emot. Hon bad om att jag skulle släppa henne och att det inte fanns någon i världen som skulle bry sig om hon dog den dagen under det tåget. Jag försökte trösta henne medans hon storgrät och böna och bad om att jag skulle släppa henne så att hon kunde slutföra det hon hade påbörjat.
Jag försökte förklara för henne att det visst finns människor som bryr sig om henne.
Honsa att hon tidigare fått "hjälp" av vuxenpsyk, men att dom i princip bara låst in henne i ett rum så hon inte kunde skära sig själv.
Jag vet inte ens hur jag ska avsluta detta... jag höll fast henne i kanske 15 minuter tills brandkåren kom och hämta henne. Jag känner konduktören som var på det tåget som hade kört över henne om jag inte dragit bort henne. Och bara 4 dagar innnan var där en annan påkörning i närheten som avslutade ännu ett liv.
Det känns meningslöst på något vis. Jag vet verkligen inte hur jag ska förklara det men jag mår nästan sämre av att räddat en annan människas liv...
Men veje dag i 9 månader har jag tänkt på den flickan, och varje dag känns det som att jag inte kunde rädda henne på riktigt.
Jag behövde bara prata ut lite och söker ingen som helst sympati.
Om detta varit lite rörigt, felstavat eller obegripligt så ber jag om ursäkt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller om jag över huvud taget är i rätt tråd.
Jag har under en längre tid (4-5 år) haft det svårt med depression och ångest och aldrig känt att jag fått nån riktig hjälp med detta. Har provat prata med terapeuter son inte gett mig nån vidare uppklarning och fått antidepressiva tabletter som bara gjort saken värre.
När jag skriver detta har jag druckit en 70a vodka och ett par öl för att det är det enda som kan dämpa min ångest för tillfället är der då dom riktiga känslorna kommer fram.
Tror bara detta är ett sätt för mig att prata ut på riktigt utan att bli dömd och inte behöva kolla en annan man i ögonen medans jag berättar vad jag tycker är jobbigt, samtidigt som jag sitter nykter på en soffa och berättar hur jag känner i ett nyktert tillstånd där jag oftast inte är speciellt i kontakt med mina känslor.
Har haft en familjemedlem som har hoppat framför tåget när jag var ganska liten, ungefär 8år.
Jag är idag nånstans mellan 22 och 26.
Jag har som sagt varit deprimerad under ett par år och har svårt att se meningen med livet och enda gången jag faktiskt känner mig levande är på en mindre landsväg, på en motorcykel, i hastigheter upp mot 200kmh i timmen. Precis som min pappa innan mig och hans släkting som då tog livet av sig genom att hoppa framför ett tåg.
Är en ganska känslokall killa i vardagen. Bryr mig ofta inte om andra människor eller vad dom sysslar med och vill oftast bli lämnad ifred.
Men till saken i fråga. För ett par månader sedan när jag var och handla, kom jag ut till min bil på parkeringen.
En liten bit bort är ett mindre staket (vanligt gallerstängsel) och efter det ett tågspår.
När jag kom ut från affären såg jag att någon stod ute på tågspåret och titta ner i marken, och ungefär 3 meter från spåret vid staketet stod 4 människor med telefoner i handen och tittade på. Först förstod jag inte vad som hände och satte mig bara i bilen, men tyckte det var väldigt udda. Jag satt kvar i bilen i ungefär 20-30 sekunder innan jag förstod vad det var som faktiskt var påväg att hända, och i samma sekund började bommarna plinga ungefär 20 meter bort från där denna unga flicka stod på spåret. Det var då jag faktiskt förstod vad det var som var påväg att hända.
Jag hoppade ut ur bilen och sprang fram till det lilla staketet som separerade parkering till Coop och tågspået på andra sidan, hoppade över och tog tag i flickan.
Jag är ganska stor (190cm lång och 105kg tung)
Efter jag dragit bort flickan så höll jag fast henne under mig medans hon kämpade emot. Hon bad om att jag skulle släppa henne och att det inte fanns någon i världen som skulle bry sig om hon dog den dagen under det tåget. Jag försökte trösta henne medans hon storgrät och böna och bad om att jag skulle släppa henne så att hon kunde slutföra det hon hade påbörjat.
Jag försökte förklara för henne att det visst finns människor som bryr sig om henne.
Honsa att hon tidigare fått "hjälp" av vuxenpsyk, men att dom i princip bara låst in henne i ett rum så hon inte kunde skära sig själv.
Jag vet inte ens hur jag ska avsluta detta... jag höll fast henne i kanske 15 minuter tills brandkåren kom och hämta henne. Jag känner konduktören som var på det tåget som hade kört över henne om jag inte dragit bort henne. Och bara 4 dagar innnan var där en annan påkörning i närheten som avslutade ännu ett liv.
Det känns meningslöst på något vis. Jag vet verkligen inte hur jag ska förklara det men jag mår nästan sämre av att räddat en annan människas liv...
Men veje dag i 9 månader har jag tänkt på den flickan, och varje dag känns det som att jag inte kunde rädda henne på riktigt.
Jag behövde bara prata ut lite och söker ingen som helst sympati.
Om detta varit lite rörigt, felstavat eller obegripligt så ber jag om ursäkt.
