Citat:
Ursprungligen postat av
ekerilar
Eftersom vi är människor är vi alla syndare. Från rövaren på korset till moder Teresa. Vi kommer därför bort från Gud, men han kan välja att av Nåd låta oss komma till honom.
På ett sätt blir ju då Nåden större för rövaren på korset större än för Moder Teresa.
Men detta är ju som sagt på ett teoretiskt plan.
Att som exempelvis säga som Rasputin hävda att vi måste synda allt vi förmår för att på så sätt få maximal kärlek från Gud, blir ju ett direkt brott mot andra budet.
Den som säger sig inte ha synd ljuger. Ingen är utan synd. Så är den saken klar. Men, det är en väldigt stor skillnad på hur Gud förhåller sig till sina barns synder gentemot världens barns synder. Det borde också vara en lika stor skillnad i hur de som bekänner sig som varande Guds barn ser på sina egna synder. Det är inte alltid så.
Sedan anser jag att man bör lägga undan spekulationer om andra människors storlek på både synd och helgelse. Det finns uppenbara fall, kanhända, men ändå, vi ser sällan tillräckligt mycket av vad som bor i människors hjärtan. Många som av vissa anses vara helgon kan i vissa fall varit drivna av rent självcentrerade motiv och trott sig vara förmer än andra, sådana som inte gett Gud allena äran.
Att den mottagna nåden kan för människor verka vara större där synden överflödat desto mer ger möjligen bara en orsak till större glädje hos den som omvänt sig. Det betyder inte att synderna, ens teoretiskt, gav någon fördel eller förtjänst.
Inte bara Rasputin hade idén att desto mer mörker skulle ge desto mer ljus. Synden är ett allvarligt problem, som inte kan snuttifieras eller relativiseras. Gud använder och verkar i sina nådemedel som Han har framställt för att råda bot på syndaproblemet hos kristna så att de renas till samvetet och kan sträva efter att gå framåt på trons väg, allt av nåd allena.
Och det största problemet med synden skall alltid vara den egna dito, inte andras.
