Det är som att han talar till mig direkt och säger att jag måste sluta med synden. Hans kärlek till mig blir väldigt uppenbar och en det är en mäktig känsla. Min kärlek till honom blir också större varje gång jag syndar.
När du har den känslan så tänker jag att de synder du gör är allmänmänskliga synder, sådana synder vi gör för att vi trots allt är människor. Att vända sig till Jesus och känna förlåtelse på riktigt är en stark känsla. Det kan det skojas om inom stand-up etc, men för den som är troende så är det på riktigt.
Varje gång jag syndar blir det som att Herren kommer ännu närmare mig. Som att hans närhet och kärlek till mig blir mer uppenbar. Svårt att beskriva känslan men den är väldigt mäktig.
Har ni upplevt samma känsla?
Nej, han är alltid med mig. Skillnaden ligger snarare i om jag väljer att vända mig till honom eller utföra en Gudi behagelig gärning. Jag passerar emellanåt en utslagen kvinna och ibland tittar hon på mig. Då ser jag hans blick i hennes ögon och jag ber om förlåtelse att jag inte orkar (sträcka ut en hand till henne; byta några ord). Eftersom han är nådefull gör han säkert det. Men jag förstår också att jag borde; att jag syndar mot honom.
Varje gång jag syndar blir det som att Herren kommer ännu närmare mig. Som att hans närhet och kärlek till mig blir mer uppenbar. Svårt att beskriva känslan men den är väldigt mäktig.
Har ni upplevt samma känsla?
Citat:
Ursprungligen postat av Lagerkommandant
Vad får dig att tro du kommer närmare Herren av att synda? Finns det något stöd för detta i skrifterna?
Om det istället bara handlar om en känsla du har, då kanske det snarare kan vara en förrädisk och lömsk känsla som vill lura dig bort från Herren?
Det kan vara svårt för människor att skilja djävulen från Gud då djävulen är så närvarande i världen och är dess furste. Men synd är (ursprungligen) inget annat än att avlägsna sig från Gud.
I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen i göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader. — Johannes 8:44
Det kan vara svårt för människor att skilja djävulen från Gud då djävulen är så närvarande i världen och är dess furste. Men synd är (ursprungligen) inget annat än att avlägsna sig från Gud.
I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen i göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader. — Johannes 8:44
Det är ju det jag menar. Jag gör något jag vet att Gud inte tycker om, men då jag är medveten om det stärks min kärlek till honom samtidigt.
Om du använder kondom är det synd, eller gör abort, eller om du stjäl eller dödar någon då är det synd.
Att gömma sig från Gud eller tappa fokus är också en synd.
Varje gång jag syndar blir det som att Herren kommer ännu närmare mig. Som att hans närhet och kärlek till mig blir mer uppenbar. Svårt att beskriva känslan men den är väldigt mäktig.
Har ni upplevt samma känsla?
Nej!
De enda "herrarna" vi har här i Sverige är väl Kungen och Statsministern och deras närhet har jag som tur är inte upplevt när jag syndat.
Det finns olika idéer om hur man kommer nära gud. Ta Moder Teresa t ex, hon verkade vara extremt sadistisk för hon ville vara nära andras lidande med ursäkten att det tog henne närmare gud. Själv fick hon naturligtvis god sjukvård.
Varje gång jag syndar blir det som att Herren kommer ännu närmare mig. Som att hans närhet och kärlek till mig blir mer uppenbar. Svårt att beskriva känslan men den är väldigt mäktig.
Har ni upplevt samma känsla?
Det händer när jag runkar bulle med herren Jesus krist.
Men också. Synden och skulden är den organiserade religionens sätt att ha makt och kontroll över människor. Släpp det.
