Generation Z, okapabla att jobba?

En mycket avgörande faktor för den dåliga anställbarheten av Gen Z är det sjukliga beroendet av mobiltelefonen, deras snuttefilt.

Så fort ett arbetsmoment är klart så åker den fram, istället för att dom tar eget initiativ.

De flesta jobb är tråkiga större delen av tiden. Kan man inte lära sig att ta sig igenom en arbetsdag utan att anmäla sig "sjuk" för "man inte har nån lust" eller "inte känner för det" har man nog inte på en arbetsplats att göra.

Jag hör också till dom som sitter och morrar åt gen Z och jag anställer också människor titt som tätt. Jag började upptäcka problemen som många i tråden beskriver för 3-4 år sedan och har sedan dess försökt förstå varför det ligger till som det gör.

Min slutsats är att det finns en fundamental skillnad på gen Z och exempelvis Millenials och tidigare generationer. Jag är uppväxt och uppfostrad - och tror stenhårt på - att om jag arbetar hårt och gör bra saker, ja då kommer det bra saker till mig. Gen Z har på gruppnivå en annan inställning. Där är det "För att jag ska göra bra saker, så måste jag få bra saker först".

Jag kan inte svara på hur många anställningsintervjuer jag suttit på där kandidaten vill börja med att prata förmåner, men det är många. De vill veta vad de kan få för friskvårdsbidrag, parkeringssubventioner, förskottssemester, friskvårdstimmar och så vidare. Det är symptomatiskt.

Frågan är ju varför det är på det här sättet och jag tror att man hittar svaret i Ungdomsbarometern. Har ni inte läst den så gör det.
Där målas bilden upp av en generation som har tappat förtroendet för samhället och sig själva. De tror inte att det går att förändra varken sin egen situation eller sin omgivning, individualismen stärks, de matas med jävla Bianca Ingrosso och alla andra influencers till frukost och köper helt in på bilden att det som hon har, det har de också rätt till.

Utöver det så är det en generation som varje gång de har sett världen förändras så har det blivit till det sämre - de föds till 9/11, börjar skolan till Lehman Brothers, gymnasiet firar de med flyktingkrisen, universitetet pluggar de hemma i sin studentlägenhet för då är det en världsepidemi och när det är dags att komma ut i arbetslivet så gör de det till dels den sämsta ekonomiska situation som Sverige har upplevt sedan början av 90-talet. Dels till en omvärld som är osäkrare än någonsin.

Jag kan förstå att många förlorar hoppet, och jag kan också förstå att i den förtvivlan så ser man efter sig själv först och främst.

Klokt beskrivet. Det viktigaste är att dom förstår att privatekonomin är helig - som ett sista skydd. Det borde egentligen fungera som valreklam för moderaterna.