Varför har vänstern tappat arbetarklassen och hur ska den vinnas tillbaka?

Kapitalismen håller folk i sitt järngrepp, attityder ändras nu är arbetare till höger för att Trump och Jimmie Å är det. Människor idealiserar skit som konsumtion av skräp från Kina m.m framför att bilda sig. Den förtryckande klassen sprider propaganda om att alla typ av universitet är vänstervridna och därför förkastas kunskap och kritiskt tänkande av den stora massan.

Polariseringen i samhället ökar och grupper ställs mot varandra i allt större utsträckning.

Hur vänstern ska kunna vinna arbetare tillbaka? Stora delar av tex Kommunal med yrken som undersköterskor röstar redan vänster. Vad som behövs är tydligare partiprogram/ målbild om förd politik.

Vänstern hade aldrig arbetarklassen i sin hand.

Tänk på att vänstern var stort utrpritt. Vi hade två grenar:

• Socialdemokrater = Reformister
• Marxister = Revolutionärer

Socialdemokrater vann striden år 1880. Men sedna 1991 så tappade dom greppet om arbetarklassen då Marxister i Sovjet lade ner verksamtiden.

Trots att Marxister och Socialdemokrater gick skilja spår år 1880 så hade dom samma ekonomiska system. Marxister var störst och starkast. Socialdemokrater kunde bara överleva inom demokratier t.ex. Sverige och övriga Europa är demokrati fanns.

Men resternade av världen fanns inte yttrandefrihet och valfrihet, t.ex. afganistan, sovjet, kina osv.

Men när marxisterna lade ner sitt ekonomiska system så fick Socialdemokraterna problem i Sverige. Det var då liberala krafter kunde trycka in Sverige in i EU och göra Sverige till ett liberalt land. Något som många på Moderatsidan önskar att det borde ske med kontroll.

Så som svar på din fråga: Vänstern, dvs Vänsterpartiet tappade aldrig kontrollen över arbetarklassen. Dom hade aldrig kontroll över arbetarklassen. Detta märks tydligt när LO-företrädaren för LO-facket höll tal på Vänsterpartiets kongress för 2 år sedan eller mer. Det blev ett jävla skrik om socialdemokratins förfall.

Socialdemokraterna tappade makten om arbetarklssen när:

• Facket och S skiljdes
• Vi gick med EU
• Sovjet föll

Alltså slutet på 90-talet.

Men du och Appel förstår inte vänstern. Deras mål är att skapa jämställdhet. Alla ska ha det likadant. men man har ingen nivå. Man hatar väst, för här har man har det bättre än i andra länder och ska skapa jämställdhet genom att sänka väst till deras nivå. Samma som med kapitalismen, man ska skapa jämställdhet genom att sänka de rika till samma nivå som de som har det sämst, för då är alla jämställda. Det är målet.

Vänstern vet inte hur man höjer människor och har inga teorier om det. Vad skulle de kunna göra i andra länder mer än att skapa en ny vänsterdiktatur genom statskupp, inbördeskrig eller revolution, som man faktiskt gjort i andra fattiga länder tidigare och sedan hyllat dessa.

Som jag sagt tidigare, när de mest extrema vänstermänniskor ser någon som lider, tänker de inte som oss, vad kan man göra för den personen, utan i stället tänker de, varför lider bara den personen och inte alla andra.

Som en kommunist jag pratade med, Han kunde inte se på sport, för han hatade att det bara var vinnarna som hyllades. Så illa kan det faktiskt vara.

En kommunist som jag känner förstår inte varför det skulle vara något fel med en marginalskatt som överstiger 100%.

Här är rätt svar på Ts fråga, går inte att förtydliga mer än så.

Socialdemokraterna har sedan länge övergett arbetarna, VPK har aldrig brytt sig om arbetarna.

Arbetar man vill man inte betala för de som inte arbetar och åker snålskjuts, särskilt när det importeras fler och fler icke arbetsföra som går direkt till livslånga bidrag. Konstigare är det väl inte? har vi redan arbetslöshet blir det inte bättre att importera analfabeter från tredje världen?

Om man söker på moraliska fundament eller moral foundations kan man läsa att hur man värderar fem olika saker avgör vad man betraktar som moraliskt beteende:
Lojalitet till den egna gruppen.
Respekt för auktoriteter.
Helighet (att vissa gränser inte får överträdas hursomhelst och att man ogillar när folk bryter mot sociala tabun ungefär).
Rättvisa.
Skadeundvikande.

Folk till höger anser i regel att alla fem är värdefulla, folk till vänster tenderar att bara bry sig om de två sistnämnda. Det verkar som att TS är/var åt vänsterhållet men anser att lojalitet till den egna gruppen är värdefullt och naivt trodde att de andra vänstermänniskorna också skulle vara lojala mot svenska folket. Så länge samhället var etniskt homogent var orättvisa som drabbade överarbetade och underbetalda svenska arbetare intressant för vänstern men i och med globalisering och massinvandring har vi fått sällskap av etniska grupper som är fullständigt odugliga när det gäller mer eller mindre allting, i och med "antirasism" är diskriminering och rasism de enda acceptabla förklaringarna till att de lyckas så mycket sämre än svenskar. Och därför har vänstertomtar nu intressantare offer för (påstådd) orättvisa att värna om, den enda anledningen till att de skulle välja att värna om svenska arbetare istället för lakritstrollen som våldtar, mördar, spränger och är allmänt värdelösa vore om de såg lojalitet till den egna gruppen som viktigt, men det gör de alltså inte.

Likt rika adelsdamer som ägnar sig åt välgörenhetsprojekt för att kunna skryta inför sina väninnor så behöver även vänstern underlägsna grupper av mindre vetande som kan räddas av den upplysta och godhjärtade vänstern. Det är en av vänsterns politiska hörnpelare och minst lika viktig som kollektivismen.

Dagens arbetare har bil, 60" tv och semestrar i Thailand. Vilket innebär att arbetarklassen inte längre fungerar som mindre vetande offer som behöver den politiska vänsterns godhet. Därmed uppstod ett behov av att hitta en ny kategori av offer som kunde få vänstern att skina av godhet. Så ut åkte arbetarklassen och in kom ... ja ni vet vilka.

Att harva i diverse politiska församlingar och hela tiden mötas och stötas kring olika arbetsrättsliga frågor är en rätt tråkig process. Många i vänstern vill istället se sig som radikaler som "står på barrikaderna", kämpar mot fascismen etcetera. Kanske kan det ses som en delförklaring till att man de senaste decennierna snöat in på öppna gränser, hbtq, Palestina och annat som egentligen inte berör svenska arbetare. Det blir mer "action" och rum för aktivism i olika former vilket verkar vara det som primärt driver många vänstermänniskor. Man vill ha utlopp för sin frustration men inser inte att man själv varit högst delaktig i att skapa det samhälle vi har idag, som gör oss alltmer begränsade och maktlösa.

Fast den viktigaste förklaringen är att unga vänsterpolitiker själva inte är från arbetarklassen längre utan oftast kommer från välbärgade akademikerhem. De har helt enkelt svårt att identifiera sig med arbetarklassen mer än på något teoretiskt plan. Arbetarklassen är egentligen rätt värdekonservativ och där skär det sig ganska ordentligt med alla dessa självgoda brats som lägger ut texten och pekar finger på sociala medier. Finns inget självständigt tänkande utan man bara sneglar på sina kompisar för att känna vad som är rätt hållning i en specifik fråga. För några decennier sedan var vänstern i stora delar emot EU och globaliseringen men nu verkar man helt ha omfamnat båda, liksom den nyliberala agenda som döljer sig under. Detta blir svårsmält för många. Vad mer tänker man ändra sig om i framtiden?

Det är mission impossible som jag ser det eftersom det som jag beskrivit ovan har rent sociala/strukturella förklaringar. I grunden tycker jag vi bör överge hela vänster-höger-dikotomin och försöka ta oss upp på en ny nivå där en mer pragmatisk hållning får vara vägledande, snarare än ideologi. Ideologier hade kanske ett syfte förr men de har lett oss fel väldigt många gånger. Som jag ser det måste de överges precis som man övergav religionerna, om vi ska komma vidare och nå faktiska framsteg.

För att de inte lyssnar på vad deras kärnväljare vill. Samma sak har Centern och Folkpartiet gjort. Detta har lett till att ingen som förr röstade på VPK längre är kvar och ingen som förr röstade på centerpartiet röstar på dem.

De har däremot fått andra som röstar på dem istället. Men sen har en nytt parti SD istället lockat många.

Tyvärr blev det nåt fel i fördelningen mellan vänster och höger i denna omstrukturering. Centerpartiet ramlade över till vänstersidan och SD hamnade på högersidan.

Den mest naturliga regeringen är S och SD. Men det kommer inte ske än på åtta år för de har av nån konstig anledning fått för sig att de står för långt från varandra.

Ytterligheterspartier som M, KD och V ska inte i ett modernt samhälle ha nåt inflytande.
Ett enfrågeparti som mp ska absolut stängas ute helt.
Hade alla bara försökt hålla kvar de väljare som skapat partierna och fört en politik de villa ha skulle det inte blivit så här.
Folkpartiet är väl de enda som borde ändrat sin politik för att kunna finnas kvar, de misslyckades ju ändå totalt med det.

Riktigt tragiskt som en gammal arbetarpojk att se hur totalt förstört hur vårt styre blivit.

Där vänstern i mina ögon förlorade svenska arbetarklassen var när dom valde att ersätta proletariatet med invandrare och hbtq-folk och fokusera på identitetspolitik och genustrams ist för sådant som är av intresse för mig som vit manlig proletär.

Jag kan inte bry mig mindre om 50% av alla styrelsemedlemmar på jobbet är kvinnor eller om det skall vara ett hatbrott att hälsa på kollegan Dragan på morgonen med gomorron din gammle juggejävel eller att minst en tredjedel av alla personaltoaletter är könsneutrala osv.

Det historiska skiftet beror på att nyliberalismen. När avregleringarna slog till på 80- och 90-talen gav Socialdemokraterna upp motståndet och anpassade sig till Tredje vägens politik (Idén om att förena socialdemokratins rättviseambitioner med nyliberalismens marknadsmekanismer. Internationellt förknippas den med Tony Blair ("New Labour") och Bill Clinton ("New Democrats") under 1990-talet. I Sverige inleddes den av den så kallade "kanslihushögern" under Kjell-Olof Feldt på 1980-talet och fördes vidare av Göran Persson).
Genom att avpolitisera ekonomin miste vänstern sina verktyg för materiell förändring och fyllde tomrummet med akademisk identitetspolitik och kulturfrågor. När reallöner, a-kassa och välfärd nedprioriterades drabbades arbetarklassen av lönedumpning och försämrad samhällsservice, vilket fick många att söka sig till högerpopulismen.

Men att tro att Sverigedemokraterna är svaret är en ödesdiger missbedömning. SD pratar om arbetarklassen, men röstar nyliberalt i riksdagen när det verkligen gäller. De värnar om marknadsskolan, skyddar de privata välfärdsbolagens vinstuttag och sänker skatter för de som redan har mest. De erbjuder en retorisk tröst i kulturfrågor, men lämnar knegarnas plånböcker och arbetsvillkor sämre under kapitalägarnas godtycke.

Därför är aktörer som Reformisterna och tankesmedjan Katalys vägen framåt. De driver exakt den kompromisslösa återgång till ekonomisk klasspolitik som vänstern så länge saknat. Genom att fokusera på massiva statliga investeringar, full sysselsättning, stopp för vinstjakt i välfärden och ett hårt skydd mot lönedumpning visar de att det finns ett reellt alternativ. De bevisar att man inte behöver välja mellan nyliberal marknadsekonomi och tom identitetspolitik. En återuppstådd ekonomisk vänster är det enda hotet mot den nyliberala ordningen och det enda sanna alternativet för svensk arbetarklass.