Piranesi av Susanna Clarke

Någon mer här som läst denna bok?

Tyckte den var otroligt fascinerande. Själva världen (The House) var så otroligt annorlunda men samtidigt bekant på något vis. Svår att förställa sig hur helheten var uppbyggd (upplevde jag), men ändå lätt att se detaljerna, såsom statyerna.

Den var så annorlunda från allt annat jag läst, på ett bra sätt. En frisk fläkt, en vitamininjektion för fantasin och många intressanta tankar som väcktes.

Min enda klagan är följande: "Tyvärr" var den ju tvungen att ha ett slut som naturligtvis inte kunde leva upp till helhetsidén. Kanske hade det varit "bättre" att låta den sluta "mitt i", precis som den började "mitt i". Men så är jag ingen författare så det kanske måste bli såhär.

Vad tyckte ni?

Edit:
Kom att tänka på Echoes av Pink Floyd när jag läste, men kanske beror det mest på inledningsraderna: "Overhead the albatross hangs motionless upon the air
And deep beneath the rolling waves in labyrinths of coral caves"
https://youtu.be/JQ2pTamaqQ4?si=M16O5ufa0GeIFfsR

Jqg håller helt med. Det första utforskandet är både spännande och stämningsfullt men när man börjar komma mysteriet på spåret framåt slutet så försvinner rätt mycket av magin.

Jag vet inte hur man kunde skrivit annorlunda dock...

Precis! Utforskandet i början är verkligen riktigt spännande läsning, kunde knappt slita mig från boken.

Sökte lite på namnet och författaren var tydligen inspirerad av denne man:

https://en.wikipedia.org/wiki/Giovanni_Battista_Piranesi

https://en.wikipedia.org/wiki/Carceri_d'invenzione

Piranesi är en genial bok på många sätt. Den har en handling i många lager som bjuder in och potentiellt drar oss in allt djupare.

Dels är den ett kriminalmysterium med en gåta som ska lösas, den är också en beskrivning av en kult, dess progression och konsekvenser. Förvisso är den också en betraktelse av mänsklighetens proto-medvetande i arketypisk form (statyerna).

Sedan är den en inbjudan att betrakta världens icke-rationella grund på samma sätt som försokratiker som Parmeneides och de Grekiska mysterierna gjorde (att världen har en magisk/spirituell dimension och tillvaro som förbinder oss med naturen och varandra som går förlorad med en modern, strikt rationell och materialistisk attityd).

Det finns säkert ytterligare dimensioner att utforska i texten. Man kan själv bestämma hur djupt man vill gå. De som inte gillar den har nog oftast bara fastnat i det konkreta mysteriet och tycker att det är för litet action i början.

Ja, det har du rätt i - en mängd olika dimensioner som samtidigt kittlar sinnet. Det ockulta och magiska var befriande på sätt och vis i en verklighet som förlorat allt sådant.

Jag tänkte mig ibland statyerna som Platons idévärld, där alla koncept existerar i sin perfekta form, huggna i sten. Men ja, det finns många intressanta teman!

Disclaimer: jag har inte läst Clarkes roman.

Men som fenomen verkar den intressant.

Är det vibbar av da Vinci-code? Av Strindbergs stjärna (Jan Wallentin 2010)?

Alltså en roman enligt formeln "mystiskt mysterium kopplat till klassiskt konstverk eller litterärt verk".

Ännu en bok i genren kunde vara den nya romanen av Lars Holger Holm (2025): Dark as Night.

575 sidor lång beskrivs den på hemsidan som "a novel on the Vatican, William Shakespeare, Christopher Marlowe and the School of Night, based on research results and historical data".

Så mycket tror jag mig veta att da Vinci-code spökar i bakgrunden här. Holm uttalade sig positivt om den en gång.

Holms roman har en ung forskare som finner ett viktigt dokument i Vatikanens bibliotek. Ihop med en diplomat inleder hon forskningar som ger ledtrådar till Shakespeares författarskap, om han själv skrev sina texter eller ej.

Nåväl. Clarkes roman kanske skiljer sig från detta. Men visst är storyn "antikt dokument/konstverk som ledtråd i mysterium" arketypisk, ej inskränkt till dagens romaner. I t.ex egyptiska mysterier i modern tid är ett papyrusfragment alltid bra att börja med.

Det lät som en intressant bok! Tack för tipset.

Piranesi är svår att beskriva. Skulle inte säga att den har mycket gemensamt med Da Vinci-koden, men kan varmt rekommendera dig att läsa den. Jag tyckte bäst om inledningen i boken, men jag kan tänka mig att du nog mer uppskattat slutet.

Utforskandet av arketyperna tyckte jag dock var tamt, stelt (som statyerna själva) och intetsägande, och inte särskilt kreativt. Statyerna (läs: arketyperna) gjorde ju inget. De bara stod där i form av en passiv miljö. Att arketyper finns, men att de inte betyder mycket om man liksom P. inte har backgrundsinformationen, är i sig ingen anmärkningsvärd betraktelse. För att lyfta det hade boken behövt dyka ner i hur arketyper faktiskt påverkar vårt sätt att tänka och tolka världen.

Jag tycker bokens förtjänster ligger i dess kvalitet som fantastik, vilken som sagt tyvärr rinner ut i sanden mot slutet, med mysteriets tråkiga upplösning. Med det sagt, det är en bra bok, särskilt första halvan.

Vår egen Sam J Lundwall skrev redan på 70-talet romanen Fängelsestaden inspirerad av Piranesis etsningar.

https://ackerfors.se/fangelsestaden/

Jag har tyvärr inte läst Clarke så några jämförelser kan jag inte bjuda på. Det är därtill så länge sen jag läste Fängelsestaden att jag bara har fragmentariska minnen av den. Det var dock en fascinerande läsupplevelse.

Intressant! Verkar dock omöjligt att få tag i boken (?)

Ja den är nog dessvärre knivig att hitta. Inga träffar på antikvariat.net eller Bokbörsen. Kanske står den och samlar damm i något biblioteksmagasin.Skonad av en bibliotekarie med gott öga till apart litteratur.

Ja! Det verkar finnas på ett ställe förutom Kungliga biblioteket - gjorde ett försök att fjärrlåna