Har jag missat den verkliga förklaringen hela mitt liv?

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag känner att jag måste skriva av mig och höra om någon har varit med om något liknande.

Jag är 32 år och har under större delen av mitt liv känt att något inte riktigt stämmer, men jag har aldrig kunnat sätta fingret på vad det är. Under de senaste åren har jag börjat försöka lägga ihop alla pusselbitar.

Jag föddes med en missbildad njure som behövde opereras när jag var nyfödd. Senare i livet har jag utvecklat skolios. Jag har också underutvecklats i mitt ansikte och käkar. Jag har genomgått käkkirurgi, tandreglering och flera andra operationer, men jag har ändå alltid känt att något i min utveckling varit annorlunda.

Det handlar inte bara om utseendet. Jag har under hela livet haft svårt socialt. Jag känner ofta att jag inte vet vad jag ska säga i samtal och att människor tappar intresset för mig. Jag har känt mig annorlunda sedan jag var liten och har länge funderat på om det handlar om autism eller ADHD.

På senare tid har jag börjat fundera på något annat.

Eftersom jag har flera medfödda eller tidigt utvecklade avvikelser, som njuren, ryggen och käkutvecklingen, undrar jag om det skulle kunna finnas en gemensam utvecklingsmässig eller genetisk förklaring.

Det jag framför allt undrar är

Har någon här haft flera medfödda utvecklingsavvikelser, till exempel njurmissbildning, skolios och avvikelser i ansikts- eller käkutvecklingen, och senare i livet fått veta att de också har en kognitiv funktionsnedsättning som alla varit medvetna om förutom du själv?

Det som gjort det här ännu jobbigare är att sen jag börjat luska i allt detta så märker jag hur ofta jag känner mig subtilt bortfärdad och förminskad, både av vården och av människor generellt. Jag får ofta känslan av att människor ser något hos mig som jag själv inte förstår.

Och en annan fråga som jag funderat mycket på

Om en person skulle ha en lindrig intellektuell funktionsnedsättning eller ligga precis på gränsen, förekommer det att vården medvetet undanhåller den informationen från patienten eller visar ett annat resultat för att skydda personen? Eller får patienten alltid ta del av sitt faktiska resultat?

Har med känt mig annorlunda sen jag var liten men har alltid haft talets gåva. Är dock en aning reserverad av mig.

Det låter som du har haft en invecklad utveckling.

Haha ja verkligen!

Du uttrycker dig mycket väl, och verkar vara begåvad.
Osäkerheten kan bero på att du tidigare har haft fysiska problem, och du tänker fortfarande på samma sätt. Du är kvar i ditt gamla jag.

Och kanske att du är som jag, HSP. "Highly sensitive person". Och jag är ganska så introvert, vilket kan göra mig osäker bland andra. Så det behöver inte alltid finnas en diagnos, vi är helt enkelt olika.

Var operationerna lyckade, och du är nöjd med resultatet?

Det sättet du uttrycker dig på i skrift tyder inte på någon utvecklingsstörning mät med Flashback måttstock där väldigt många verkar vara tämligen nära en dylik diagnos.

Kan absolut inte uttala mig om varför du känner dig annorlunda, kan handla om dina utvecklingsproblem för att du kanske ser lite annorlunda ut och därför blir behandlad lite annorlunda av din omgivning pga det.

Själv har jag alltid känt att något inte stämmer för jag har en helt annan syn på saker och ting än min omvärld genom hela livet så jag har fått lära mig att anpassa mig men det finns de som påstår jag är lite avvikande mest pga av hur jag resonerar och reagerar.
Detta fick sin lösning först när jag trillat över på döhalvan, uppfyller alla kriterier för schizoid personlighetsstörning plus att varken psykiatorer eller psykolog tror det är hela sanningen dock stannade det där pga av att jag prioriterades bort inom vården då jag inte var självmordsbenägen.
Till råga på allt är jag en avvikande schizoid men dock helt och hållet inom ramen för det schizoida om än väldigt ovanligt.
Detta fick mig såklart att brista ut i ett, ja men vafan låt dom ta livet av sig så jag kan få lite mer terapi och jag menade och menar det, mina problem är viktigare än andras välmående.
Det är sådant som andra kan tycka är avvikande, jag vet att det är så, jag vet varför det är så men det är bara rent logiskt eftersom jag lärt mig andra tänker så men jag gör det inte.

En hel del av oss är verkligen annorlunda jämfört med hur majoriteten fungerar så vi måste helt enkelt anpassa oss till vår omgivning och därmed trycka ner vårt riktiga jag för att ha ett fungerande liv i samhället.
Alla har inte denna anpassningsförmåga och anses udda, avart eller vad man nu vill kalla det.
Väldigt många runt oss är dummare än vi tror men det funkar för att så många andra runt om är lika samma.
Jag tror inte du är en av de dummare eftersom du har möjlighet att reflektera över dig själv på ett, vad det verkar, tämligen sakligt sätt.

Hoppas myntet trillar ner en dag, om inte så inse att annorlunda inte är fel bara annorlunda.

Jag tror det är vanligt att folk vill undvika att kalla dig ful eller mentalt handikappad, även om du varit helt frisk skulle folk tycka du var ful och mentalt handikappad ändå. Det är dock stor skillnad om det inte skulle finns någon som ger en en komplimang eller om man åtminstone har några som ler och är artiga och trevlig mot en.

Just vården får inte riktigt ljuga för dig och men en och annan sjuksköterska kanske har svårt att vara ärlig.

Helt normala personer blir också förminskade och bortfärdade om de försöker luska ur information. Man behöver ha rätt bra sociala färdigheter för att inte skapa jobbiga situationer för andra.

Nej. Bra att du tänker men de konspiratoriska funderingarna kommer att ta dig ut på villospår. I vården blir många felbehandlade, den är statistiskt ganska dålig, så där tror jag snarare de försöker skydda sin rygg, om du upplevere dem som korta i språket. Att andra människor är truliga i tonen kan ha att göra med vilken attityd du har utåt, om de känner att du söker deras reflektioner om dig eller din bekräftelse så blir de osäkra. Alla sätter tonen i de interaktioner de har, du med. Sen, vem är inte avvikande, idag har "alla" en diagnos. Du har haft det ovanligt tufft, så interpersonell utveckling andra kommit förbi när de var sju har tagit flera år för dig, pga vårdköer och att det helt enkelt varit tufft. Försök se det som att du blivit starkare på sätt som andra saknar, lite som ett träd med tätare årsringar.

För det första, så är det en del av det mänskliga tillståndet att känna sig separerad från andra.
Rädsla för att inte passa in.
Att inte duga.
Det lider vi alla av i olika utsträckning i olika perioder av livet.

Sedan är det självklart att man blir utesluten från många sammanhang och grupper om man inte är frisk och har talanger som krävs för att ge positiva erfarenheter åt medmänniskor.
Alla har olika sammanhang där dom vill vara med, men utesluts för att dom inte passar in.

Man talar ogärna om det med personen som gruppen utesluter. Det kanske du själv gör när du inte vill umgås med någon.

Nej. Verkar som att det du berättar är från din tid på barnmedicin? Det finns ingen anledning att tro att sådan medicinsk information skulle undanhållits dig och absolut inte visa dig nåt annat resultat. Verkar som dina föräldrar varit inblandade, isf ska du prata med dom tills du förstår vad som varit. Du har iaf tillgång till sjukvårdens info, dina journaler är inte sekretess för dig.

Jag har anletes drag som andra inte har, inte jag själv heller när jag tittar i en spegel/på reflektion.
Jag har också lite puckelrygg.
De säger jag är över medel IQ men jag är rätt trög men skarpsinnad samtidigt.

Detta har inget med tråden att göra direkt, bara att man kan vara "trög" och "intelligent" samtidigt.

Autister har ibland "mixad begåvningsprofil" (diagnoskriterie för den äldre aspergerdiagnosen (man skulle ha ett antal tidigare men inte nödvändigtvis alla). De kan tex vara bäst i klassen i matematik, fysik och kemi och samtidigt knappt läsa. Sven yrvind tex.
Nu nämner jag naturligtvis extremen och sedan finns det en skala emellan.