Verkligheten är kärlek.

Verkligheten är kärlek eftersom den grundas på sanningen om vad det är. Oavsett om det finns en tvekan, är det kärlek.

All form av "What-about-ism" - kan bara finnas i verkligheten. I verkligheten har jag lärt mig att varenda människa är en del av mig själv och mitt egna lärande om att så är fallet, vilket krossar all inombords egoism som är mig själv. Vilket gör mig till mig.

Inget som är jag kan definieras fullt ut, eftersom inga drömmar kan förklara verkligheten. Lärande och att läras, kan förklara drömmar.

Drömmar definieras av människor som sätter logik på det upplevda. Varken människor eller drömmar är sanning. Båda är illusioner som krossas gentemot sanning. Kan du älska sanningen mer än vad sanningen älskar dig själv?

För om du hade kunnat göra det, så hade vi levt i ett tillstånd där avsaknaden av ditt ego förlöstes i Absolut Kärlek. Och du hade inte kunnat motstå tillvaron utan att finna ett eget "jag" i det.

Hur och varför? För att du inte nöjer dig. Du jämför dig med andra, vilket är en nödvändighet för ditt egna lärande, din egna egoism och det som gör du till du i stunden. Människor upprätthåller Gud genom förnekande genom varenda möjlig känsla eller insikt.

Gud är störst i det att Gud är det ingen människa kan förstå. Vilket är oändlig kärlek. Kärlek kan straffa och kärlek kan omfamna, allt detta beroende på egna definitioner kring egen uppfattning.

Vad är kärlek? Vad är bestraffning?

Är båda enhet och enligt vem, vilka, varför? Människor gör sig bäst i att inte förlika sig med någon som helst möjlig makt, annat än Gud.

Verkar som att du inte fått doppa på ett tag.

Doppa på, inget hindrar dig. Får jag inte "doppa" med dig, är du då en god vän? Är du verkligen så egoistisk?

Verkligheten tycks vara att du blev utan.
Inget fel med att vara bi men eftersom jag inte är intresserad av andra mäns könsorgan får du styra din kuk åt annat håll.

Wan wan, one love, matrix etc.

Du är välkommen. Men lär dig vilka som förnekar och vilka som bejakar. Jag själv säger - utforska dig själv. Inom, utom och bortom om vem du är. Kanske, om du har tur, kommer du någon gång komma fram till samma slutsats. Och om det är annat, gör du inte tillräckligt. Uppenbarligen. För här sitter vi fortfarande och förnekar.

Ett enormt gäsp för egen del. En rädsla som inte borde finnas. Den borde aldrig ens ifrågasatts. För det är precis vad din rädsla bottnar i. Den förstås. Jag vet att den gör det. Och det är enormt. Jag kan bara förstå det genom skillnad. Vilket är heligt.

Det mest heliga någon människa överhuvudtaget kan förstå i universum. Och jag delar det med någon jag aldrig annars kunnat förstå det utan. Vi båda vet att det finns avsevärt mycket mer. Förneka oss och förneka dig själv.

Jag älskar och jag hatar sprit. Jag älskar det nog mer, eftersom jag vill ha det varje dag.

Älskar du sprit mer än den inverkan den har på dig och andra - det är underbart! Då har du hittat en sak inom allt möjligt vilket är rena guldgruvan. Grattis!

Tror dock att sprit dövar sanning. Vilket såklart också är en väg, istället för full acceptans av en själv.

Jag själv har närmast fullkomligt slutat bry mig om sanning. Om det finns andra som lägger mer värde i det än jag själv - varsågod. Njut av hur varenda möjlighet kan smärta. Ty det är bara möjligt i annat än Gud.

Spriten är min sanning: jag accepterar fullt ut att jag är ett fyllo. Istället för att hålla på och tramsa om "personlig utveckling" och att "finna sig själv" inser jag att jag är vad jag är och skrålar och skålar: botten upp!

Jag står och halvväger där någonstans med 3,5: or. Dricker sex varannan dag för att bli lite tipsy, men kan likväl avstå om jag vill det. Det är gott med öl.

Varför behöver du (känner att du vill) bli tipsy?

Projicerar du?