Citat:
Ursprungligen postat av
Vatos.Locos
Hur känns det att just ni avbryter eller mördar er egna blodlinje? I decennier har Karlsson familj funnits men nu så är det just NI som sätter stopp för det. Allt i onödan för vad? Någon gång tar det ju slut, men att just det är NI som sätter stopp för det. Känns det inte konstigt? Skulle ni inte vilja att Karlsson släktet fortsätter att finnas om tex tre tusen år? Eller går ni i tänket ''mina förfädrar tänkte nog inte på mig, varför skulle jag bry mig om mina barns barns barns barns barns barns barn som jag aldrig kommer träffa?''
En löjlig bonus fråga.
OM man i framtiden uppfinner en tidsmaskin, skulle ni inte vilja att det finns en chans att dina barns barns barns barns barns barns barn kanske vill resa tillbaka till år 2026 för att just träffa dig?
Haha jag tyckte detta var en rätt rolig tanke får jag säga.

Att man själv år 2026 skulle känna ansvar för något som släktingen Greta år 1742 hade tyckt!
Men men. Med förutsättningarna vi har nu, så bryr jag mig inte alls. Med förutsättningar menar jag att vi i nuvarande livsform ändå dör och inte kommer ha något med varandra att göra som släktingar sedan i efterlivet ändå. Så pga detta känns det inte meningsfullt att bry sig.
Men hade vi däremot varit odödliga och levt i all evighet så skulle jag känna att jag vill bära ett ansvar i att föra min släkt vidare. Men ansvaret skulle nog inte kännas i form av
skyldighet till mina förfäder bakåt i generationen. Utan istället som ett inre ansvar att sätta mina egna avkommor till världen för att hedra mig själv, och så att dom i sin tur kan föra mina gener vidare. Sen skulle det såklart vara en bonus att det även skulle göra ens förfäder nöjda.