Omkring när SD kom in i riksdagen tog migrarionsdebatten fart på riktigt och riktigt uppåtskjuts fick det 2015 och sedan dess har det varit ett av de mest debatterade ämnena, inte minst på Flashback. I åratal har varje diskussion på ett eller annat sätt berört invandringen. Här på flashback fredas knappt något underforum från det som blivit en truism, och inga invandrare fanns, skulle inga problem finnas.
Börjar det inte bli tröttsamt? Hur relevant är der egentligen för gemene svensk, som lever ett helt vanligt liv, med arbete, familj och vardagsliv? Jag förnekar inte att det finns problem som kommit med invandring, där Sverige tagit emot fler än samhället kan klara av att integrera. Men till vardags?
Hur många är det egentligen som blivit direkt berörda av gängkriminalitet, hedersrelaterat förtryck och gängvåldtäkter? Inte jag, och ingen jag känner (vad jag vet). SD, och vad som verkar vara en stor andel av de aktiva flashback-medlemmarna, får det att framstå som att vi skulle bo i ett paradis med noll och inga problem om invandringen ströps till 0. Inte sällan pratar man hur fantastiskt det var 60-talet, ibland dyker någon konspiration upp om judar och globalism, "söndra och härska" och att kuva den vita mannen i feminismens, godhetens och klimatets namn.
Det är jargong man hört till leda. Jag älskar Sverige. Jag känner mig trygg här, och tror mina barn kommer att ha en ljus framtid. Däremot oroar jag mig över skolans finansiering, över väntetider i vården och att fler behöver komma i sysselsättning - inte bara för samhällsekonomins skull, utan även för de enskilda individernas skull, och deras familjer, eftersom arbetslöshet, särskild långvarig sådan, skapar utanförskap som kan sträcka sig även till nästa generation och ge spciaö utslagning, som ökar risk för kriminalitet och missbruk.
Borde inte det som faktiskt berör fler personer vara det som diskuteras mest, och inte migrationspolitiken?
Börjar det inte bli tröttsamt? Hur relevant är der egentligen för gemene svensk, som lever ett helt vanligt liv, med arbete, familj och vardagsliv? Jag förnekar inte att det finns problem som kommit med invandring, där Sverige tagit emot fler än samhället kan klara av att integrera. Men till vardags?
Hur många är det egentligen som blivit direkt berörda av gängkriminalitet, hedersrelaterat förtryck och gängvåldtäkter? Inte jag, och ingen jag känner (vad jag vet). SD, och vad som verkar vara en stor andel av de aktiva flashback-medlemmarna, får det att framstå som att vi skulle bo i ett paradis med noll och inga problem om invandringen ströps till 0. Inte sällan pratar man hur fantastiskt det var 60-talet, ibland dyker någon konspiration upp om judar och globalism, "söndra och härska" och att kuva den vita mannen i feminismens, godhetens och klimatets namn.
Det är jargong man hört till leda. Jag älskar Sverige. Jag känner mig trygg här, och tror mina barn kommer att ha en ljus framtid. Däremot oroar jag mig över skolans finansiering, över väntetider i vården och att fler behöver komma i sysselsättning - inte bara för samhällsekonomins skull, utan även för de enskilda individernas skull, och deras familjer, eftersom arbetslöshet, särskild långvarig sådan, skapar utanförskap som kan sträcka sig även till nästa generation och ge spciaö utslagning, som ökar risk för kriminalitet och missbruk.
Borde inte det som faktiskt berör fler personer vara det som diskuteras mest, och inte migrationspolitiken?