Har svårt med avsked.

Jag har märkt genom livet att jag har haft svårt med avsked, till exempel när man går på semester eller ännu värre, slutat på ett jobb.
Någon som känner likadant eller har någon diagnos på det?
Det har alltid varit så, vill ofta bara försvinna o knappt säga adjö.
Det är inget ogillande eller så utan bara just att ta adjö, att sluta.
Jag är väl naturligtvis konstig på något vis men vill ändå ventilera detta.
Hur som helst, det ska bli skoj att läsa kommentarerna.

Ja, jag känner igen detta (det är nog många som upplever detta skulle jag tro).

Personligen så tror jag det handlar mycket om osäkerhet i mitt fall. Jag har alltid varit ängslig av mig, varit rädd för att göra bort mig, rädd att "säga fel" och verka konstig. Så jag har blivit glad inombords om det blev ett "naturligt" avsked, och inte konstlat som det annars kunde bli. Men nu för tiden har jag släppt mycket av denna ångest - det får bli som det blir helt enkelt. Blir det världens mest obekväma adjö så glömmer jag det direkt och skrattar lite åt mig själv och situationen. Världen går inte under, ingen bryr sig dagen efter.

Ah, så jag är inte ensam om det alltså. Avsked är hemska. Har bra koll på hur jag hanterar det mesta, men inte det.

Inte fan har man haft problem med att gå på semester iallafall! Det kan man gott få göra 12 gånger/år!

Allt kan du gå miste om så lev i nuet!

Jag minns hur min kära farmor sade varje gång jag behövde hjälp eller tröst: "tänk den dagen jag dör, vad gör du då?". Som en liten plutt var det mycket gråt och det fick mig att gråta dubbelt att bara tänka att hon skulle gå bort.

Men en dag dog hon och som 20 åring var jag reaktionslöst härdad för allt.

Gillar heller inte avslut. Oftast vill jag bara dra utan uppståndelse eller att någon ska veta. Vill inte ha uppmärksamheten. Kan bero på att mina avslut i barndomen, alltid var jobbiga relaterade till att mina föräldrar var skilda och jag bodde hos mamma fastän jag ville bo hos pappa. Pappa var mer kärleksfull, så varje gång det var dags för avslut från honom så började jag storböla. Detta fortsatte bra väl in i tonårslivet..

Vid avslut idag kommer dom där känslorna tillbaka för det är vad jag associerar avslut med. Jobbiga känslor. Därför vill jag bara försvinna när det är dags för avslut.

Rädsla över att ingen ska sakna dig.

Kan vara uppmärksamheten det drar med sej?
Att liksom "jaha då ska JAG gå nu.." så ska alla komma och säga hejdå eller på annat sätt regerande på detta.
Igenkänning iaf

Precis. Det är inte roligt med uppvaktning. Sen när man inte får det så är det heller inte roligt.

Jag tycker bara det är jobbigt med all hej då trevlig semestersnack. Ingen jävel som egentligen bryr sig. De vill bara dra och jublar över att slippa jobb och kollegor ett par veckor. Jävla hycklare är de.

Det är lugnt att inte vilja ta avslut.
Men det kommer, och då kommer det som ett jävla helvete.
Lycka till.

Det kallas för separationsångest och är väldigt vanligt!