Ni är väldigt kunniga i det här forumet om olika avtal och sådant, man kan lära sig mycket, särskilt som det kommer tolkningar från båda sidor:
Här lite om 1800talet och den första sionismen, som var kristen sionism vilket kan sägas till och med föregå judisk sionism:
britterna har världsimperium, är förmögna, inflytelserika och går loss:
Under första hälften av 1800-talet växte inom delar av den brittiska evangelikala rörelsen tanken att judarnas återvändande till Palestina både skulle uppfylla bibliska profetior och stärka Storbritanniens inflytande i Mellanöstern. En central aktör var den evangelikale politikern Lord Ashley (senare 7:e earl av Shaftesbury), som tillsammans med kretsar kring London Society for Promoting Christianity Amongst the Jews (ofta kallad Jewish Society eller Jewish Foundation i samtida texter) verkade för att skapa en judisk närvaro under brittiskt och anglikanskt beskydd – en vision som ibland har beskrivits som idén om ett slags "anglikanskt Israel".
Denna utveckling sammanföll med Muhammed Alis egyptiska styre över Syrien och Palestina (1831–1840). Under den egyptiska administrationen lättades flera restriktioner för kristna och judar i Jerusalem, vilket gjorde det möjligt för europeiska makter att öka sitt religiösa och diplomatiska inflytande. När Osmanska riket återtog kontrollen 1840 fortsatte Storbritannien att bygga vidare på denna närvaro.
Ett viktigt steg blev grundandet av det anglikansk-preussiska biskopsämbetet i Jerusalem år 1841. Biskopsämbetet var ett gemensamt projekt mellan den anglikanska kyrkan och Preussen och syftade bland annat till mission bland judar och till att etablera en permanent protestantisk närvaro i det Heliga landet. Den förste biskopen, Michael Solomon Alexander, var själv en judisk konvertit till kristendomen, vilket underströk projektets nära koppling till den evangelikala visionen om judarnas återupprättelse.
Samtidigt verkade den tysk-judiske socialisten Moses Hess – en nära medarbetare och vän till Karl Marx under 1840-talet – i en helt annan politisk tradition. Efter att ha brutit med Marx utvecklade Hess en tidig form av judisk nationalism. I sin bok Rom och Jerusalem (1862) argumenterade han för att judarna borde återvända till Palestina och återupprätta ett nationellt hemland. Därmed kom Hess att bli en av de viktigaste föregångarna till den senare politiska sionismen, även om hans idéer växte fram oberoende av de anglikanska evangelikalernas religiösa projekt.
Det blev bara 8 judiska konvertiter efter 4 års verkan i Jerusalem. Judar är notoriskt svåra att konvertera, och nu särskilt då de står på enligt deras skrifter historisk mark
Här lite om 1800talet och den första sionismen, som var kristen sionism vilket kan sägas till och med föregå judisk sionism:
britterna har världsimperium, är förmögna, inflytelserika och går loss:
Under första hälften av 1800-talet växte inom delar av den brittiska evangelikala rörelsen tanken att judarnas återvändande till Palestina både skulle uppfylla bibliska profetior och stärka Storbritanniens inflytande i Mellanöstern. En central aktör var den evangelikale politikern Lord Ashley (senare 7:e earl av Shaftesbury), som tillsammans med kretsar kring London Society for Promoting Christianity Amongst the Jews (ofta kallad Jewish Society eller Jewish Foundation i samtida texter) verkade för att skapa en judisk närvaro under brittiskt och anglikanskt beskydd – en vision som ibland har beskrivits som idén om ett slags "anglikanskt Israel".
Denna utveckling sammanföll med Muhammed Alis egyptiska styre över Syrien och Palestina (1831–1840). Under den egyptiska administrationen lättades flera restriktioner för kristna och judar i Jerusalem, vilket gjorde det möjligt för europeiska makter att öka sitt religiösa och diplomatiska inflytande. När Osmanska riket återtog kontrollen 1840 fortsatte Storbritannien att bygga vidare på denna närvaro.
Ett viktigt steg blev grundandet av det anglikansk-preussiska biskopsämbetet i Jerusalem år 1841. Biskopsämbetet var ett gemensamt projekt mellan den anglikanska kyrkan och Preussen och syftade bland annat till mission bland judar och till att etablera en permanent protestantisk närvaro i det Heliga landet. Den förste biskopen, Michael Solomon Alexander, var själv en judisk konvertit till kristendomen, vilket underströk projektets nära koppling till den evangelikala visionen om judarnas återupprättelse.
Samtidigt verkade den tysk-judiske socialisten Moses Hess – en nära medarbetare och vän till Karl Marx under 1840-talet – i en helt annan politisk tradition. Efter att ha brutit med Marx utvecklade Hess en tidig form av judisk nationalism. I sin bok Rom och Jerusalem (1862) argumenterade han för att judarna borde återvända till Palestina och återupprätta ett nationellt hemland. Därmed kom Hess att bli en av de viktigaste föregångarna till den senare politiska sionismen, även om hans idéer växte fram oberoende av de anglikanska evangelikalernas religiösa projekt.
Det blev bara 8 judiska konvertiter efter 4 års verkan i Jerusalem. Judar är notoriskt svåra att konvertera, och nu särskilt då de står på enligt deras skrifter historisk mark