Bättre att vara vid liv, än att dö ut

Oavsett medicinering, eller terapi, bör det alltid vara bättre att vara vid liv än att dö ut.

Vid döden ruttnar ens kropp och känslor, även kremeras kroppen från all känsel tills den dör, vem vill ha det så?

De som söker sig till psykatrin kan lyckas, har du armar och ben och blivit mobbad i skolan kan du ta dig förbi detta, eller förlorat pengar på casino spel.

Ändå begår folk självmord för små grejer också, hur löser man detta med mera vårdplatser inom psykatrin?

Säger man om en individ att denne dog ut?

Men jag håller med. Jag var nära att lyckas med mitt självmord en gång i tiden, och även om livet fortfarande på många sätt är eländigt är det bra att jag inte lyckades: nu har jag möjlighet att delta i raskriget.

Men svar på din fråga saknar jag.

Självmordet är en svår nöt att knäcka.

Personligen ser jag det som så, att vårt 'jag' (den som vi presenterar oss som inför andra) är en skapelse som uppstår i det sociala sammanhang vi föds in i. Det 'jag' som vi identifierar oss med, som ältar och ruminerar, som oroar sig och har ångest, som kan styra oss till tågrälsen eller hängsnaran, är till stor del skapad av samhället. Detta är dock bortglömt av oss och istället lägger vi allt ansvar på personen. Självmordet är med andra ord ett mord av samhällets avatar 'jaget' på den mänskliga 'miget'.

Det är inte fler vårdplatser vi behöver egentligen, utan ett annat samhälle (eller myclet mindre av samhällets tryck), tror jag.

Sen kan man ju vara vid liv men inte känna sig levande