Är det lättare eller svårare att hålla ihop i en barnlös relation?

Jag hör ibland argumenten att det är enkelt att hålla ihop i en barnlös relation eftersom man inte har lika mycket att bråka om o kan leva mer självständigt från varandra.
Jag tycker mest tvärtom, det blir ju mycket lättare att bryta upp utan barn o blir relationen tråkig o kärlekslös kan man relativt enkelt dra till nya jaktmarker.
Hur ser ni på saken? Egna erfarenheter?

Betydligt svårare. Nästa fråga.

Alltså, det blir ju lättare att bryta upp från en barnlös relation, detta för att det just inte är några barn inblandade i relationen. Att använda barn som bindningsmedel tycker då jag inte låter bra.

Jag har inga barn, är gift sen dryga 15 år och vi har helt enkelt inte velat ha ungar. Det har väl också gjort att vi inte haft lika mycket slitningar som kan förekomma i barnfamiljer.

Av någon märklig anledning så bevittnar jag så otroligt många som skiljer sig så fort dom fått en eller två ungar. Av den anledningen så har jag valt att inte skaffa några alls.

Har inte barn själv .

Men möt fler singel kvinnor med barn från olika förhållanden .
Än jag möt singel barnlösa kvinnor 🤔

Lättare utan barn, men då ska väl båda tycka lika om att inte skaffa barn också tror jag? Har t.ex. själv aldrig velat haft barn, medan jag har träffat kvinnor som sett mig som någon som var bra att skaffa familj med. Visst, det var jättekul när kvinnorna som ville ha barn visade vilka underbara kvinnor de kunde vara, aldrig omöjliga, aldrig huvudvärk. Dock blev det väl inte lika kul när det gick upp för dem att trots deras välvilja att tillfredsställa mannen så gav det inte frukt.

Lättare att vara ihop utan barn, men svårare att leva (tror jag).

Jag och min tjej har inga barn och det fungerar riktigt bra. Det kan jag verkligen rekommendera. Alla småbarnsföräldrar tittar avundsjukt på oss när dom byter blöja på sina små odjur.

Det är väl olika beroende på när i relationen. Har man inga barn så slipper man slitningarna under småbarnsåren som vissa inte kan hantera. Men med åren så ökar såklart risken att en barnlös relation dör ut. Särskilt efter 45 blir den risken rätt stor. Inte ovanligt heller att kvinnorna panikändrar sig i frågan om barn och ställer ultimatum när de är runt 40.

Jag kan inte se hur det skulle vara svårare att hålla ihop i en barnlös relation. Har man vald varandra av kärlek då håller man ihop vare sig man får barn eller inte?

Det kan dock svida rejält som kvinna när ens partner nekar att ha barn med en. Det är få kvinnor som kan acceptera det.

Man håller inte ihop eller glider isär p.g.a. barnen. Det är en stor (och orättvis) börda att lägga på barnen.

Om man inte är ekonomiskt beroende av varandra är det ganska enkelt att flytta isär efter ett bråk eller en misslyckad semester.
Har man barn ihop har man ett gemensamt projekt o band till varandra för evigt. Människor förändras över tid, inte alltid till det bättre.

Detta är något medel vissa allmänt missnöjda kvinnor tar till när relationen känns trist, skaffa en eller två ungar. Men det slutar i skilsmässa och barn som inte får träffa sin pappa normalt längre. Vilket i sin tur leder till grova problem speciellt bland pojkar att växa upp utan en fadersgestalt. Missbruk som bäst, kriminalitet som värst.