Berodde utflyttningen av nationens industrier på omogen personal?

Att industrier lämnat Sverige under ett antal decennier är nog ingen hemlighet för den som har lite koll på läget. Olika orter har drabbats olika hårt. Det finns också många olika bud kring de bakomliggande orsakerna till utflytten. Bland de förklaringar som lyfts är bl.a. högt skattetryck, dåliga regelverk för företagande, fackliga regler, högt löneläge, konkurrens från tigerekonomier i Asien mm.

En förklaring som man sällan hör är att många industriarbetare ofta beter sig som om de befann sig på ett vuxendagis. Jag har själv haft det tveksamma nöjet att arbeta på en industri tidigare, och tyvärr hade många av arbetarna en väldigt konstig attityd till jobbet. Vanligt var t.ex. att man sjukskrev sig regelbundet (s.k. måndagssjuka), fjantade runt och hittade på olika typer av practical jokes på arbetstid eller bara maskade i största allmänhet. Många av dem hade inställningen att "jag är fast anställd så jag kan skita i allt höhö", de visste att LAS och facket skulle skydda dem i nästan alla lägen samt att om arbetsgivaren ville bli av med dem så skulle det bli dyra utköp. Detta kopplar naturligtvis in i de fackliga reglerna som jag nämnde innan, men det är sällan någon har förklarat varför dessa är ett problem. Problemet är att man inte kan bli av med personal som är omotiverad och lågpresterande. Jag har t.ex. hört om vissa som jobbade jättehårt de första sex månaderna, sen när de fick fast anställning så började de sjukskriva sig och fjanta loss på arbetstid. Vissa kom berusade till jobbet, och deras enda höjdpunkt i livet var helgernas fyllor. Några rökte inomhus på platser i fabriken där det var rökförbud. Stoppknappar missbrukades, saker och ting gömdes undan som någon form av skämt eller så kastade folk småsaker på varandra (avkapade delar, skrot). Folk som var ambitiösa (läs jag och några andra) blev mobbade som "rövslickare/fjäskare" av maskarna som var "tuffa gänget" på jobbet. De betedde sig lite som de tuffa killarna i högstadiet och de fortsatte ofta att göra det eftersom chefer och förmän var maktlösa gentemot facket och LAS-reglerna, eller bara inte kunde få bort en så stor och ingrodd klick från en avdelning. Kanske var de även konflikträdda.

Jag har svårt att se hur asiatiska industriarbetare i tigerekonomierna beter sig så här ifall de har kunnat ta över så mycket av den produktionen som vi har i väst. Den värsta konkurrensen som svenska industrier har mot utlandet är att i utlandet så tror jag att folk beter sig som vuxna på jobbet medan i Sverige kan arbetare bete sig som småbarn fram till pensionen om de vill.

Mitt allmänna intryck är att dessa personer ofta var bittra över att de hade låga betyg och kände ett hat mot oss som hade läshuvud (mig och några till) eller hade ambitioner (chefer, specialister och förmän). Även om jag tyckte illa om deras omogna beteende så kan jag på ett sätt nästan tycka synd om dem eftersom de var så otroligt tragiska. Ni känner typen, lågutbildade LHS-män som går till ett jobb de hatar. Det är den typen av män som man ibland ser åka till Thailand för att hämta hem en fru. Många av dem hade dock svenska flickvänner (gissningsvis undersköterskor och liknande).

Alla var förstås inte dåliga. Det fanns vissa som verkligen gav allt och bar upp mycket. Hade alla betett sig som dem så tror jag att företagen hade gått bättre. Ett företag blir aldrig bättre än sin personal, och jag tror ärligt talat att många av de här stöddiga industriarbetarna hade varit betydligt mer ödmjuka om de hade kunnat få konsekvenser av att bete sig som de gjorde. Nu fick de inte det, så har det sett ut på företag efter företag. Industrin har blivit en slasktratt för en massa missanpassade sällar som inte passar in någon annan stans och det har varit en bidragande orsak till att det blir allt mindre attraktivt att bedriva industriverksamhet i Sverige.

Är jag något på spåren?
Vad är dina erfarenheter av att jobba inom industrin?
Borde arbetarna vara lite mer ödmjuka inför att det är företaget som försörjer dem?

Anledningen till att de kunde bete sig så är ju för att LAS som sagt skyddar dem men också för att det finns ingen ordning och reda utan allt är bara massa feelgood trams utan riktiga konsekvenser. Jag kan tro att du skulle fått stryk om du betedde dig så på en industri på låt oss säga 60-talet. Då var gubbarna som hade nåt att säga till om riktiga män som växte upp före andra världskriget. Sen dess har allt gått utför gällande uppförande och folkvett.

Jag tycker inte arbetarna ska vara ödmjuka inför arbetsgivare. Det är lika mycket arbetsgivare som ska vara ödmjuka inför det faktum att de är inget utan ordentligt folk som jobbar i verksamheten. Det här är också något som tappats bort med tiden. Istället för ordning och reda och en laganda har man bytt ut det mot nyliberalt trams.

Löneökningarna, lågkonjuktur samtidigt, varför delvaverades SEK i omgångar tror du? Ingen ville betala de löneökningarna som skedde på 70 talet. Ingen, men det fattade aldrig arbetaren.
Sedan klagade de när industrierna lades ner, då var det förstås arbetsgivarens fel, de förstod inte att högre lön dyrare vara, men den kopplingen tror jag till o med idag att människor har svårt att få ihop.

Tja alla måste ju äta, betala hyran osv.
Nu tillhör jag idag den rikare delen av befolkningen, men jag har arbetat och investerat mig till det. Förstår dagens arbetare då lönerna inte följt inflationen. För 30 år sedan var Sverige en liten ankdamm men efter EU så är det fritt flöde både av arbetskraft och för företag att flytta till låglöneländer, vilket de gör. Snart bara pizzaturkar kvar. (starta nyttbidrag var tredje år och kusinen tar över)

Mitt intryck är att arbetsgivarna är väldigt ödmjuka för de (relativt få) vettiga som jobbar inom industrin. Men självklart är det så.

Om det är sant att folk inte ser den kopplingen så är det inte konstigt att det går utför med Sverige.

Generellt sett har reallönerna ökat även om man tar hänsyn till inflation, det gäller även industriarbetare (Medlingsinstitutet, se s. 4). Det har varit ett par dåliga år med hög inflation men den har Riksbanken fått under kontroll nu.

En genomsnittlig svensk industriarbetare förväntar sig både villa och utlandssemester varje år. I många andra länder bor industriarbetare i lägenheter och utlandsresor är någonting som man unnar sig kanske vart femte år om det inte är något näraliggande grannland. Visst kan man unna sig mer om man är ett högpresterande land, men med det kostnadsläge som Sverige har känns det som om det bara blir väldigt automatiserade verksamheter med stort elbehov eller närhet till råvaror som det går att motiverar att man placerar här.

Det är liksom lite svårt att konkurrera mot japaner och koreaner med att det är svårt att bli av med personal som drar fötterna efter sig.

Nu har jag inte jobbat inom industrin, men den var framgångsrik på 60- och 70-talen. Men dessvärre var det mycket luft i den framgången. Flera gånger genomfördes devalveringar av kronan för att få fart på industrin. Ett tag hade industrin en överkapacitet på 20 procent av personalen för att täcka upp all frånvaro och sjukdom. Sedan blev ekonomierna mer internationaliserade och vår 90-talskris gjorde det svårt för många industrier att konkurrera globalt. Då började utflyttningarna av svenska industrier, t.ex. att produktionen hamnade i andra länder där arbetskraften var billigare och troligen mer lojala än vad svenska industriarbetare var.

Facket gick upp i falsett av upprördhet och menade att det var fel att flytta produktionen. Andra länders industriarbetare var ju "sämre" än de svenska och de såg problem med kvalitetsbrister framför sig. Men det gick och produktion flyttas fortfarande till andra länder.

Jag har en gammal bekant som jobbade på ett stort företag i Södertälje i början av 90-talet. Där hade de ett dolt rum dit arbetarna kunde gå för att vila och spela sällskapsspel när de inte ville jobba. Men det företaget och många andra gjorde ju grymma effektiviseringar på 90-talet. Jag tror att industrin är mycket mycket bättre idag.

Jag har också hört talas om att det var vanligt fram till slutet av 1990-talet. Kanske inte att det var 20% överallt, men att man hade en gubbe som "satt på lådan uti fall att" vet jag att de hade tidigare på ett ställe där jag jobbade. Det slutade de med några år innan jag kom in där.

Det verkar ju helt knäppt, men samtidigt inte helt osannolikt med tanke på den flumkultur som har växt fram i Sverige. Vad menas med att rummet var dolt? Låg det väldigt avsides i källaren, uppe på vinden, någon form av teknikutrymme dit ordinarie personal (förutom maskarna) saknade tillträde? Jag tänker att om folk struntar i att jobba så borde det ju märkas ganska snabbt.

I grunden är det lönsamhet det handlar om.
Dvs kostnaden för att få fram en produkt. Och det är flera saker som har betydelse där.

Det du skriver stämmer nog. Och det bidrar ju inte till någon lönsamhet.


Folk där är ju också homo sapiens. Men där får dom sparken ifall dom inte sköter sig.

Och de som inte kan bättra sig hamnar på de lägst avlönade jobben. Och de är inte så högt avlönade för där är lönesättningen fri.

Och det innebär då att de företag som skall konkurrera på världsmarknaden kan ha fungerande anställda och vara konkurrenskraftiga.


Tror jag stämmer bra.

Dom var vana vid att ha en viss status genom att kunna puckla på andra med knytnävarna. Och se ned på de som var duktiga i skolan.

Men på nutidens arbetsplatser fungerar inte det. Och de som inte kan ställa om blir som du beskriver.


Ja, de var de som kunde orientera om och ge upp low life beteendet.


Man brukar säga att man inte kan lära gamla hundar sitta. Och nuvarande lagstiftning medger inte att dom får några konsekvenser så länge dom inte hugger ned ngn med kniv eller så.

En fri arbetsmarknad hade löst mycket.

Jobbade innom svensk industri på 80 talet.
Du är inne på nåt faktiskt, mycket av flytten av produktion berodde på omogen personal.
Men inte på golvet utan i ledningen och styrelsen.
Då gällde det att tillskansa sig själv så mycket som möjligt samt att man inte förstod vad en flytt innebar.
Själv hängde man inte riktigt med, mer än att man tyckte det var knasigt att man fick omarbeta saker på hemmaplan. Samt att kostnader skenade.
Nu efter en lång karriär med många olika tjänster så förstår man bättre.
Nu som Senior i verklig bemärkelse hjälper jag storföretag med att bygga upp kompetens i nystartade bolag och bedömer deras möjligheter att bli en lämplig leverantör.
Så mitt svar är att mycket av outsoursningen från Sverige under 80 och 90 talet berodde på naiva och omogna styrelser och chefer innom svensk industri.

Vad jag förstår ska det dolda rummet legat i anslutning till verkstadsgolvet eller i dess närhet. Gissningsvis kände de närmaste arbetsledarna till rummet. Jag bara häpnade när killen berättade det för då hade det blivit 2000-tal och effektiviseringarna hade börjat.

Ett annat företag, SSAB i Oxelösund har cirka 2000 anställda. När jag som ung byggnadsarbetare gjorde jobb där i slutet av 80-talet hade de cirka 3500 anställda. Under åren har det investerats mycket där och produktionen har ökat, men för varje gång blir de färre och färre anställda. Det är facinerande.

Du är ju inne på något men rent generellt minskar väl industrijobben nästan överallt när kostnadsläget stiger, samma sak i Kina med dyrare arbetskraft och ökad automatisering? Tyskland höll ju emot ganska så länge men även där slaktas industrijobben nu. Är ju lite som jordbruket tidigare.

Förstod inte cheferna att de skulle bli av med chefsjobben om hela verksamheten flyttade till Singapore eller dylikt? Självklart kan det vara en och annan som passar på att följa med utomlands, men det kan ju inte ha varit normen. Inte heller kan det ha kommit som en blixt från en klar himmel att man inte får vara chef om det inte finns någon avdelning att chefa över?

Det är ändå konstigt att arbetsledarna/förmännen inte gjorde något. De kanske var för mycket kompisar med arbetarna eller inte ville/vågade för att de delade lunchrum m.m.