Citat:
Efter skogsavverkningar samlas grenar, sly och ris i stora högar bredvid kalhygget. Likt ett ufo har en sådan rishög landat mitt ibland oss – en samling restmaterial, täckt av hopfogade lakan som en skyddande svepning. Den framstår både som något välbekant och som något främmande. Som en del av verket kan betraktaren aktivera ett ljud med röster som rör sig genom högen och ut i stadsrummet. Verket kan läsas som en påminnelse: något som annars ligger utanför vår vardag blir synligt, hörbart och svårt att helt avfärda. I Marja-Leena Sillanpääs arbete möts undersökningar av filosofiska och existentiella frågor, där materialet ofta fungerar som bärare av något som inte helt låter sig förklaras.
"Djupt".
Att behöva acceptera att det finns så kallade kulturarbetare som anser att skattemedel ska läggas på sånt här trams är som att tvingas vara publik inför några 'performance art'-dårar som sjunger Imse Vimse Spindel medan de rullar varandra i senap, eller dylikt; det är vansinnigt pinsamt att behöva spela med i charaden att det här på något sätt skulle vara vettigt, nyttigt eller rimligt.
Modern "konst" är så otroligt pinsam. Sekundärskammen
sköljer över mig när jag tänker på att majoriteten av upphovsmakarna bakom såna här tramsigheter tar sig själva på absolut fullaste allvar.
