Hur kräsen ska man vara?

Återigen har man träffat ett gränsfall. Jag hatar gränsfall för det betyder att besluten är svåra.

För att landa i någon form av sanning, gällande om det är värt att gå vidare med någon, har jag provat experimentera med extrema scenarior i huvudet. Jag vet inte om det är så ni jobbar också?

Jag tänker att om jag skulle kunna investera allt jag har i ett hus- och renoveringsprojekt med denna personen (eftersom barn är uteslutet så fick det bli detta). Svaret blev nej.

Samtidigt leker jag med tanken att detta är det bästa jag kan få så blir svaret ja.

Ska man vara kräsen med gränsfall, gör jag det rätta? Anledningen till att jag säger nej är för att jag undermetvetet tror att jag kan få något bättre...

Man ska aldrig nöja sig om det skaver, en relation kan skava i lite i längden men den ska aldrig börja med skav ,aldrig!

Om du ens tänker så. Låt det liksom vara... Jag menar det händer eller du desperat och nöjd med fallen frukt.

Det roliga är, att du förmodligen inte kan det och kommer behöva krypa tillbaka som en ful blöt råtta och då kommer hon spotta på dig för nu har hon hittat en söt hamster istället.

Egentligen en omöjlig fråga att svara på då svaret beror av så många parametrar vi inte vet.

- Hur du är som människa och vara med
- Hur din partner är
- Vilka värderingar har du
- Vilka värderingar har din partner.

Kan ju säga att det kommer aldrig finnas en parrelation utan skav någonsin, men frågan är ju vad är det som skaver, och är det något som spelar någon roll. Saker som man ändå bör ha liknande tankar om är politisk orientering, ekonomi, hur och var man vill leva sitt liv.

Vad är problemet? Stanna i relationen så länge det känns bra och lämna när det inte gör det.
Om ni inte ska flytta ihop eller gifta er är ju ett avslut bara en mening borta.
Man ska inte "satsa på" eller "jobba med" relationer. Om det finns kärlek i botten löser allting sig själv.
Problemen uppstår när kärleken inte är tillräckligt stark, när man vill göra om den andre för att den ska passa en själv bättre, när man inte accepterar sin andra hälft fullt ut.

Alla vill väl hitta den stora kärleken, men få gör väl det? Men någon kan väl vara bättre än ingen tänker jag, och det är ju inte så att du inte kan lämna om du hittar något bättre.

Du tycker inte att det känns som om du har en diagnos eller två? Du vet att vi blir äldre och vad fan har du att erbjuda om du träffar någon som är ”bättre”?

Lite som att köpa det man nästan vill ha, grämer sig varje gång men ser/använder det.

Skademinimera först och främst.

Människor som resonerar som du ska leva ensamma eftersom det är er typ som väljer att vara otrogna och dra vidare när det dyker upp något ni upplever vara bättre.

I bästa fall är hon likadan och då förtjänar ni varandra men risken finns ju att hon kommer vara mer känslomässigt investerad och lojal och då förtjänar hon bättre. Slösa inte hennes tid.

Lev ensam.

Det kan endast du avgöra. Men inte för kräsen, ingen är perfekt. Eftersom du börjat tvivla/tveka att fortsätta med denna person så vore väl det bästa att lämna.