Hade du försvarat din unge om han begick ett allvarligt brott?

Jag jobbar inom rättsväsendet och företräder såväl målsäganden som tilltalade i brottmål. I nästan samtliga fall när nån snubbe begått ett vidrigt brott mot nån brud brukar snubbens päron försvara honom och genuint tro att han är oförmögen att begå ett sånt brott trots omfattande bevisning.

Har inga egna ungar än men fattar såklart att föräldrar alltid vill försvara sina barn och tro det bästa om dem. Blir ju dock jäkligt fel i dessa situationer när de faktiskt försvarar en grovt kriminell individ som förstört livet för en annan person så man hoppas ju att, om man själv fått en son, misslyckats med att uppfostra honom och han därför begått ett allvarligt brott, man inte förnekat det utan bett om ursäkt till den utsatta och amputerat chorizon på sin son.

Nu till det som ska diskuteras: hade du kunnat erkänna för dig själv om din unge begått ett allvarligt brott? Var går gränsen för hur många vidrigheter begångna av din unge du kan försvara?

Ja, speciellt med tanke på att ett "allvarligt brott" i Sverige är att typ röka gräs eller säga att en politiker är dum i huvudet eller en husn****. Ta aldrig parti emot familjen framför ett etablissemang som hatar dig eller åtminstone är likgiltig inför ditt öde och inte har ditt bästa i sitt intresse, absolut inte framför andra. Inom familjen däremot kan jag säga vad jag egentligen tycker.
Familjen kommer alltid först.

Har inga ungar själv men är typ så jag tänker att jag gjort. Ser ju dock hela tiden hur tex tjejer som blir våldtagna och sedan karaktärsmördade av den tilltalades föräldrar som försvarar sin son mår skit så hade ju varit jäkligt jobbigt att behöva försvara sin son om han gjorde nåt sånt. Vill ju inte pissa på bruden ännu mer än han redan gjort men samtidigt har man väl en instinkt som förälder att inte försätta sina barn i knipa.

Ja, det är svårt. Men om ens barn trovärdigt proklamerar att han eller hon är oskyldig så kommer jag att välja att, om inte tro, åtminstone ta hans eller hennes parti. Jag kommer däremot inte aktivt att smutskasta det påstådda offret.

Har inga barn själv så svårt avgöra .
Har dock en bekant med ökänd son.

Han tar alltid sin son i försvar .
Dock försvar han aldrig själva brottet om sonen blivit fälld ..

Jag har ett barn som begick ett brott. Barnet fick av mig veta min ofantligt stora besvikelse och min ståndpunkt att lagen skulle göra sitt utan min inblandning.

Ja i regel. Hade dock haft svårt för vissa brott:

Djurplågeri eller annat liknande vidrigt. Tortyrmord av nått litet barn hade varit svårt också. Men utöver unika äckelbrott/sadistbrott så ja.

Hade försvarat mitt barn i 99 fall av 100, mord och våldtäkt inräknat.
Men det förutsätter att barnet i fråga har empati och inte är störd. Hade barnet varit enpatibefriat och grymt, då hade jag nog sagt upp all kontakt oavsett brott.

Nej, det hade jag inte gjort. Hade blivit otroligt besviken på min unge och på mig själv för att uppfostran uppenbarligen misslyckats!

Hade det varit självförsvar och någon råkat dö hade jag försvarat min unge givetvis. Ex. rånöverfall, våldtäkt (har en dotter)

Det sägs att mödrar alltid försvarar sina söner oavsett vad dom gjort. Att det är deras instinkt. Jag har inga barn men skulle vilja att mina framtida söner tog straffet om dom valde den banan. För om inte jag som förälder kan få dom att fungera i samhället vem ska då göra det?

Brott där mina barn skadat någon hade jag haft mycket svårt att smälta (mord, dråp, misshandel, våldtäkt, djurplågeri etc.) Man hade ju såklart alltid funnits där för dem, som stöd, men aldrig försvarat ett sådant beteende.

Om de döms mot sitt nekande och bedyrar sin oskuld så kanske det blir lite svårare situation (om de inte ljugit om annat i livet tidigare). Hade nog varit svårt att inte ta sitt barns sida då.

Hade aldrig haft mage att försvara stöld eller bedrägeri heller.

Beror på situationen med det är klart, hade mitt barn blåst fattigpensionärer på deras pensionspengar hade jag nog tagit fram yxan ur förrådet..