Vilken typ av män var det som inte fick göra lumpen under 60-70-80 och 90-talet?

Sängvätare brukade komma undan lumpen.

Det är nog mer att man kan använda det som en rolig förolämpning. En av de värnpliktiga på min pluton var så plattfotad att man kunde haft honom som medicinskt åskådningsmaterial. Han hade inte minsta spår av hålfot. Men han fick göra lumpen och klarade det bättre än 99% av resten.

En annan värnpliktigt, på en annan pluton, hade bara en halv fot. (Eller rättare, en och en halv fot.) Men han fick inte heller frisedel. Han fick knöla ner en strumpa i kängan för att fylla ut den, och sedan kunde han också marschera.

Jag fick inte göra lumpen.

Jag skulle dock ha gjort den och var placerad men fick hem ett brev om att Försvarsmakten lade ner det regementet. Det var då politikerna började sjunga den eviga fredens lov för att kunna spara pengar.

Du tänker att exakt det som hände din kompis (EN person) också gällde för alla andra miljontals män som också mönstrade?

(Titta på den här video och begrunda det budskap som förs fram: https://youtu.be/7Ot4eV6RR14?si=MUncyq5mi4VveMDx)

Värnpliktsarmén bestod av nästan en miljon man. Varje decennium mönstrade närmare en halv miljon man. Mitt intryck av mönstringen är att de lyckades förvånansvärt bra med att klassificera rekryterna och placera dem på passande positioner. Men naturligtvis fungerade det inte till 100%. Några blev felbedömda. En och annan fick frisedel trots att de förmodligen skulle kunna göra värnplikten, och en och annan som borde fått frisedel hann påbörja sin utbildning innan man upptäckte att de inte var lämpliga.

När jag började ta mig ut på arbetsmarknaden var ansökningarna mycket mer formella än idag. Ofta hade arbetsgivarna en blankett man skulle fylla i. De kunde se olika ut, men en sak fanns alltid med: Har fullgjort värnplikten? Ja/Nej.

Annanstans med är det så men inte utomlands det som tränger igenom i skattemordsfalsariemedian. Ja, då blir allt den svenska militären till en enda trevnadsansträngningsnonsensgnagande kvinnoohyras som det blir idag.

Alla, även utvecklingsstörda och personer med svåra funktionshinder, CP och liknande fick kallelse till mönstring. För att slippa mönstra var man tvungen att skicka in läkarintyg och kunde då få ett beslut om att helt slippa mönstra, eller placeras i utbildningsreserven (då kan man bli kallad till ny mönstring vid mobilisering)

Det fanns en mindre antal tjänster för de med funktionshinder som ändå ville göra värnplikt. T.ex. de värnpliktiga som jobbade på mönstringskontoren hade sådana tjänster. Men i de flesta fall handlade det om tjänster där man arbetade med civilanställda och inte i stridande förband.

Under 80-talet var det dock brist på värnpliktsplatser rent generellt pga stora barnkullar och neddragningar av militären. Det gjorde att minimikraven för att få värnpliktstjänst höjdes och fler ratades dvs hamnade i utbildningsreserven efter mönstringen. Man kunde också få vänta upp till 5 år innan man kunde rycka in. En av mina kompisar hann jobba i 4 år efter gymnasiet innan han blev inkallad.

Var inte många som fick göra lumpen efter typ 1991. Otroligt lätt att slippa också.

Jag gjorde aldrig lumpen på den tiden och behövde aldrig göra det, dels hade jag inget intresse överhuvudtaget av det, men främst var det pågrund av mina problem med psykisk ohälsa, ångest, social fobi o.s.v.

Jag sa bara helt enkelt till föräldrarna att jag absolut inte ville göra lumpen och att det skapade massor med ångest, så vi kontaktade läkare och såg till att jag fick ett ordentligt läkarintyg utskrivet som vi skickade in till försvarsmakten och sen hörde vi aldrig något mer om det.

Min morfar slapp göra lumpen av någon anledning som jag aldrig fått veta riktigt egentligen. Född 1921 så vi snackar tidigt 40-tal mitt under under andra världskriget dessutom...

Under 90-talet och början på 00-talet var det otroligt lätt att slippa lumpen. Lättare än idag.

Filmklippet du länkar till handlar om folk som på ett ohederligt sätt försöker få det till att det inte bara är invandrare som begår brott eftersom det minsann finns undantag.

Det var inte det jag på något sätt syftade till. Under inga omständigheter försökte jag förneka att det mestadels var grava handikapp och psykiska störningar som dominerade bland de som fick frisedel.

Det var du som gjorde dig till skyldig till en generalisering. Du formulerade dig som att det inte fanns några undantag. Då påpekade jag att det faktiskt fanns det. Du tror väl inte att min kompis var den enda i sitt slag? Det är längesen jag pratade med honom om detta eftersom vi bor rätt långt ifrån varandra men min gissning angående hans hjärtfel är att man på mönstringen tog det säkra före det osäkra och inte tog ut folk där det fanns en potentiell risk.


Även här gjorde du dig skyldigt till en generalisering. Du skrev "Om det var någon som hade fått frisedel uppmärksammades det, på ett negativt vis."
Det enda jag gjorde då var att påpeka att det inom vissa delar av arbetsmarknaden hade utebliven militärtjänstgöring ingen som helst relevans. Min kompis som fick frisedel läste på universitet efter gymnasiet och fick på en gång jobb inom sin valda bransch. Det var som jag uppfattade det inte en kotte som brydde sig om att han inte gjort lumpen.

Idag när var och varannan person läser på universitet har den mist nästan all status den en gång hade men då på 80-talet misstänker jag att den var en minst lika stark indikation på att man var en fullgod samhällsmedborgare som att ha gjort militärtjänst. Inom yrken där det krävdes mera intellektuella färdigheter slog en genomgången universitetsutbildning förmodligen långt mer högre än lumpen.