Dubbla stolar på begravningen

När prästens anhöriga dör, är det tänkt att prästen ändå ska genomföra akten/begravningsgudstjänsten? Det grunnar jag på.

Sedan en tid tillbaka kan kvinnorna också vara präster och manspräster kan ha en eller flera sexpartners. Vi lever i en fri tid, inte sant? Men friheten medför också att prästen får anhöriga som sen dör. Då blir det dubbeljobb, både präst- och sorgearbete, något som bekymrar mig.

Griftetalet ska hållas av prästen, men det går inte om vederbörande sitter på sorgbänken. Kan prästen leda gudstjänsten om han eller hon är ledsen på riktigt? Hur är det ordnat? Ska prästen anmäla sig jävig och ta in vikarie.

Det måste finnas exempel på när en präst har fått begrava en anhörig? Det kan inte bli lyckade gudstjänster. Riktigt griniga tillställningar.

Prästen får hålla i det hela men det betyder inte att hen måste. Prästen har prällekollegor som kan göra det. Prästen gör vad hen känner är bäst. Med tanke på sig och anhöriga.

En begravning är ju till skillnad från en vigsel inte en juridiskt giltig ceremoni. Den avlidne blir inte mindre död och begraven om personen i fråga hade en nära relation till prästen. Eller menar du att de skulle bli vandöda om inte allt går enligt etikettshandboken?

Det finns ju andra präster. Märklig frågeställning.

Jag tolkar Ts som att han oroar sig för prästen sorg över att ha förlorat en anhörig. Typ att prästen ska hulka och gråta hejdlöst. Men jag är inte säker med tanke på rubriken, kanske handlar det om att Ts anser prästen jävig iom sin relation till Gud.

Men utifrån min tolkning så tänker jag att präster ofta är lite äldre och vana vid begravningar. Tror man dessutom på Gud och bibelns ord är man nog inte helknäckt heller.

Det är väl i så fall något som de berörda individerna får ta ställning till när det blir aktuellt? Vore det verkligen nödvändigt att reglera det här på något sätt? Vad är det för poäng med att gå omkring och tycka synd om fiktiva personer?