En kul detalj jag noterat, som man kan roa sig med att titta på under en dödstråkig pannkaksplatt etapp som dagens, är att åskådarna rusar som grindpojkar efter kastade bidoner när pelotonen susar förbi.
Här har alltså vuxna människor stått i timtal vid vägkanten i stekande solsken för att kunna se på världscyklister i ett vådligt spektakel, och när just det de väntat på kommer, kastar de sig ned i ett dike eller ut på en åker efter en plastbit värd några tior, och missar därmed det som gjorde det alls värt att ställa sig där vid vägkanten. Vuxna människor, inte småpojkar, tittar åt fel håll vid passagen.
Låt vara att en världsstjärna har hållit i plastbiten, men den proveniensen är svår att belägga och närmast värdelös, och att man haft det ganska trevligt i gemenskapen med andra cykeltokiga timmarna vid vägkanten, men ändå.
Företeelsen ger en viss oroande insikt i mänsklig psykologi.