Citat:
Ursprungligen postat av
larsjohansson
Man kvoterar inte folk för att de är mest kompetenta för då hade de fått jobb utan kvotering.
Citat:
Ursprungligen postat av
Favoritgame
Det är väl snarare via kontakter och nätverk som folk får jobb än för att man just är den mest kompetenta.
Det är intressant att se hur ni fastnar i ett kulturkrig som flyttar fokus från de underliggande orsakerna till demografin.
Kapitalet och den ekonomiska eliten är i grunden inte ideologisk, den är pragmatisk. Den mest effektiva rökridån för att skydda ekonomiska intressen är att låta debatten handla om sociokulturella symbolfrågor i stället för materiella villkor.
Titta på Sydkorea som det mest extrema exemplet. De har ett födelsetal på katastrofala 0,72. De har varken västerländsk feminism eller HBTQ-rörelser på dagordningen i någon mätbar utsträckning. Däremot har de en oreglerad arbetsmarknad och en skenande bostadskris som gör familjebildning till en ekonomisk omöjlighet för unga vuxna. Det är de materiella villkoren, inte kulturen, som styr demografin.
Det vi ofta ser i västvärlden är en form av marknadsliberal feminism som är väldigt intresserad av att "krossa glastaket" för ett fåtal kvinnor i bolagsstyrelser, men som helt saknar svar på hur villkoren ska förbättras för städerskor, undersköterskor och lagerarbetare i botten. Eliten har inget emot symbolisk inkludering så länge de grundläggande ekonomiska strukturerna lämnas orörda.
Detta är en beprövad strategi. Titta på hur det fungerade i Chile under debatterna om deras nya grundlag. Den ekonomiska eliten och de stora mediehusen flyttade medvetet hela fokus till ett intensivt kulturkrig om symboliska "särrättigheter" för ursprungsbefolkningen (Mapuche).
Varför blev det så stort? För att det effektivt dolde den verkliga, materiella frågan i grundlagen: privatiseringen av vattnet. Medan befolkningen splittrades i debatten om nationell identitet, kunde skogsbolagen och jättejordbruken i lugn och ro behålla de privata vattenrätterna som i praktiken torrlägger brunnarna för både fattiga bönder och urfolk på landsbygden. Eliten lät folket slåss om symboler för att själva kunna behålla resurserna.
Hur bryter man då en sådan utveckling?
Genom att göra exakt det som de sydamerikanska folkrörelserna gjorde när de lyckades tvinga fram förändring. De vägrade gå med på den kulturella splittringen. Småbönder, urfolk, industriarbetare och studenter insåg att de delade samma ekonomiska verklighet. De tonade ner de ideologiska moralfrågorna, enades kring den gemensamma materiella basen och krävde universella rättigheter, som statlig skola, avgiftsfri sjukvård och att vattnet skulle återförstatligas.
Så länge debatten handlar om kulturkrigets fasta positioner fungerar elitens rökridå perfekt. Det är först när vi avideologiserar moralfrågorna, genomskådar glastaks-liberalismen och fokuserar på de konkreta faktorerna, plånboken, bostaden och den ekonomiska tryggheten, som vi kan förändra utvecklingen på riktigt.
