Den globala kapitalismen orsakar mänsklighetens demografiska kollaps

Äsch det är väl du som lever i en fantasivärld och att saker och ting ska tillbaka till medeltiden. Du verkar inte förstå att det handlar om kompetens och det avgörs inte av vilket kön, sexuell läggning eller hudfärg som man har.

Man kvoterar inte folk för att de är mest kompetenta för då hade de fått jobb utan kvotering.

Man kvoterar inte folk för att de är mest kompetenta för då hade de fått jobb utan kvotering.

Det är väl snarare via kontakter och nätverk som folk får jobb än för att man just är den mest kompetenta.

De sjunkande globala födelsetalen beskrivs ofta som ett kulturellt skifte, en bieffekt av individualism, feminism eller ren bekvämlighet. Detta är en bekväm lögn som döljer en strukturell systemkollaps. Den demografiska kraschen i västvärlden, liksom i Kina, Iran och Kuba, är det direkta resultatet av att det ekonomiska systemet har brutit det existentiella kontraktet med individen.

Det existentiella kontraktet var under efterkrigstiden: Följ lagarna, sälj din arbetskraft och var lojal. I utbyte garanterar systemet en stabil materiell grundtrygghet, en överkomlig bostad, fungerande välfärd och löftet om att dina barn får en bättre framtid än du. När det kontraktet upprätthålls, reproducerar sig samhället.
Civilisationen befinner sig nu i en global, existentiell strejk i sängkammaren. Orsaken är kapitalismens mutation från en konstruktiv kraft till en parasitär rovdrift på mänsklig infrastruktur.

Systemet vägrar betala för sitt eget underhåll
Varje fungerande ekonomi kräver underhåll av sin viktigaste maskin: människan. Under perioden 1950–1990 betalade systemen för detta underhåll. I de nordiska och europeiska välfärdsstaterna var social trygghet, allmännyttiga bostäder och stabila anställningar strukturella komponenter för ekonomisk stabilitet. Eliterna tvingades investera i befolkningens livsmiljö, dels för att kapitalet var bundet till nationalstaten, dels på grund av 1989-effekten: rädslan för kalla krigets alternativa ideologier krävde att man mutade arbetarklassen med trygghet.

Efter Berlinmurens fall och finansmarknadernas globalisering försvann detta incitament. Makten flyttade från nationalstaten till det gränslösa finansiella kapitalet. Systemet slutade investera i samhällsbygget och övergick till ren externalisering av reproduktionskostnaden.

Kapitalägarna och de kortsiktiga kvartalsmarknaderna fortsätter att kräva en ständig ström av nya skattebetalare, arbetare och konsumenter. Men de vägrar att betala för tillverkningen. Kostnaden, risken och skuldsättningen för att fostra nästa generation har i sin helhet lagts på den enskilda individens privata kreditkort.

Klassrelaterad rovdrift och boendemarknadens utpressning
Denna ekonomiska mutation slår hårt och differentierat beroende på klasstillhörighet. Det är arbetarklassen och den breda medelklassen som bär hela bördan, medan kapitalägarna skummar flödet av den ökade finansiella spekulationen.

Där tak över huvudet tidigare var en social rättighet och en stabil bas för familjebildning, har nyliberala avregleringar förvandlat fastigheter till globala investeringstillgångar och spekulationsobjekt. Arbets- och medelklassen har prissatts ut ur vuxenlivet. Att skaffa en familjebostad kräver idag astronomiska skulder och två maximalt presterande akademikerlöner.

Det moderna systemet kräver en allt mer högspecialiserad och dyrare produkt, den högutbildade arbetaren. Men kostnaden för att kvalificera sig har lagts på individen. Unga vuxna tvingas spendera sina mest fertila år (20 till 30) på att ackumulera studieskulder och harva i osäkra gig-jobb eller tidsbegränsade vikariat. Systemet stjäl den tid och den ekonomiska trygghet som krävs för att våga sätta ett barn till världen.

Det slutgiltiga beviset på att krisen är rent strukturell, och inte kulturell, syns när vi lyfter blicken från västvärlden. Länder med radikalt olika ideologiska ytor, det statskapitalistiska Kina, den islamiska teokratin i Iran och den isolerade planekonomin på Kuba upplever exakt samma demografiska brant.
Dessa stater har drabbats stenhårt som negativa spegelbilder av det globala kapitalets seger:

Kina är inte kommunistiskt i ekonomisk mening; det är en statskapitalistisk maskin helt integrerad i den globala marknaden.
För att locka till sig utländska investeringar skrotade kinesiska partiet den gamla socialistiska grundtryggheten (”järnrisskålen”) och förvandlade sin befolkning till världens billigaste och mest exploaterade arbetskraft.
Rovdriften på unga i Kinas fabriker har varit mer intensiv än i väst. När systemet tvingar unga att arbeta enligt "996-modellen" (09.00 till 21.00, sex dagar i veckan) för att maximera vinsten åt Apple, Tesla och globala aktieägare, utplånas all möjlighet till familjebildning. Kina kraschar demografiskt just för att de anammat kapitalismens mest brutala form på sin egen befolkning.

När Iran och Kuba stängs ute genom finansiell krigföring (sanktioner), stryps deras realekonomier utifrån. Det är det globala kapitalet som dikterar att deras valutor ska bli värdelösa.
Detta tvingar deras regimer att mutera. För att överleva ekonomiskt startar regeringseliterna (som Revolutionsgardet i Iran eller militären på Kuba) korrupta, parasitära skuggbolag på svarta marknaden. De plundrar befolkningens sista resurser för att säkra utländsk valuta. De står inte utanför kapitalismen, de är offer för dess mest våldsamma, perifera form.

Västvärlden har under decennier kunnat dölja sin egen ovilja att betala för mänsklig reproduktion genom att importera färdigproducerat mänskligt kapital utifrån (brain drain). Men Kina, Iran och Kuba har inte haft tillgång till denna importhushållning av människor. Tvärtom drabbas de av att deras egna unga, välutbildade generationer flyr systemen.

Kina, Iran och Kuba är kanariefåglarna i den globala gruvan. De visar i realtid hur slutstationen ser ut för ett parasitärt system som tömt sin egen befolkning på substans, utan förmågan att dölja förfallet med billig utländsk arbetskraft.

Den globala födelsekrisen är kapitalismens biologiska återvändsgränd. När ett system gör mänskligt liv till en förbrukningsvara, gör individen det enda rationella att vägrar leverera nya kuggar till maskineriet.

Varför var en enda vanlig LO-lön nog för att försörja en hel familj och köpa hus på 1970-talet, medan det idag krävs två akademikerlöner och maxade banklån för en skokartong till lägenhet?

Varför tvingas unga kvinnor och män skjuta upp familjebildningen tills biologin säger stopp, bara för att möta arbetsmarknadens krav på "hundra procent flexibilitet och karriär" mellan 20 och 35?

Vem bär den ekonomiska risken om du skaffar barn i dagens nyliberala system, du själv eller de storföretag som i framtiden behöver barnet som arbetare och konsument?

Är det en slump att de länder som har de mest brutala, oreglerade arbetsmarknaderna (som Kinas "996"-system eller Sydkoreas extremkapitalism) också har världens absolut lägsta och mest katastrofala födelsetal?

Varför skärs det ner på förlossningsvård, förskolor och mödravård samtidigt som miljarderna rullar in till riskkapitalbolagen i välfärdssektorn?

Varför jublar börsen och fastighetsbolagen när bostadspriserna stiger, när det i verkligheten betyder att nästa generation unga familjer blir mer förslavade under bankernas räntekrav?

På 1950- och 60-talen var kreditmarknaden hårt reglerad. Du kunde inte belåna dig upp över öronen på det sätt man gör idag, eftersom bankerna krävde massiv egen insats och strikta kalkyler.

Prova att gå till en svensk bank idag med osäkra projektanställningar och säg: "Jag har ingen kontantinsats på en miljon, men jag tänker bygga huset själv på helgerna." Du blir utskrattad innan du ens hunnit sätta dig.

Det var under efterkrigstiden, med den skandinaviska modellen (Rehn-Meidner-modellen), som Sverige upplevde sitt ekonomiska underverk. Genom att kombinera stark välfärd med strukturomvandling pressades ineffektiva företag ut medan högproduktiv, kapitalistisk exportindustri gynnades. Det skapade en enorm välståndsökning som fördelades över klassgränserna.

Den ekonomiska krisen i början av 90-talet orsakades inte av för mycket välfärd. Den utlöstes direkt av den nyliberala avregleringen av kreditmarknaden 1985 (den så kallade Novemberrevolutionen), som skapade en ohållbar finansiell spekulationsbubbla inom fastighetssektorn. Det var marknaden som kraschade Sverige, inte folkhemmet.

Priset för 90-talets nyliberala systemskifte betalades direkt av arbetarklassens och den lägre medelklassens trygghet. Det är därifrån dagens slimmade förlossningsvård, underbemannade äldreomsorg och exploderande ekonomiska klyftor härstammar.

Hayek profeterade i sin bok att den skandinaviska, demokratiska välfärdsstaten oundvikligen skulle leda till totalitär diktatur och träldom. Han hade kapitalt, historiskt fel.

Det var marknadens diktat (nyliberalismen) som stal framtidstron och tryggheten från folket. Den väg till träldom vi vandrar på idag är kantad av privata friskolor, skenande bankvinster och en existentiell ångest över om lönen kommer att räcka till nästa räntehöjning. Det är den nyliberala kapitalismen som gör oss ofria, och det är mot den vi måste ta striden.

Stämmer inte. Jag var med på den tiden och vet hur det var. Folk skuldsatte sig hårdare än nu.

Hur skulle man ha kunnat bygga så mycket om inte hushållen skuldsatte sig upp över öronen.

Det är i sig sant att det var reglerat. Men vad spelar det för roll när Gunnar Sträng flyttade upp ribban så det bara var att låna ut så mycket det gick.



Det är för att bankernas kreditgivning är striktare idag.



I verkligheten så startade tillbakagången (jämfört med andra liknander länder) ca 1950.
Se https://www.nationalekonomi.se/artikel/sveriges-relativa-tillvaxt-under-170-ar-ett-drama-i-tre-akter/

Successivt reglerade och beskattade S mer och mer. Och tillväxten och levnadsstandarden mattades av.
T ex ökade inte reallönerna nämnvärt från 1975-1995.

Den sk solidariska lönepolitiken handlade om att döda det privata näringslivet och så skulle de arbetslösa anställas i offentlig sektor. Och Erlander/Palme höjde skatterna så att man kunde avlöna de nya anställda. Det offentliga producerade ju inget av värde. Så all finansiering måste ske genom att man plundrar de som skapar värde.

Därav höjdes skattekvoten till sitt max på 50% 1990.

50% träldom var uppnått då.

Men då hade Sovjets och öststaternas kaputt exponerats för folket. Det gick inte längre för Ingvar Carlsson och den andra "kommunisterna" att ljuga för folket om hur bra det var i Östtyskland.
Och kommunalarbetare hade blivit ett skällsord. Och sakta hade det börjat sjunka in att det offentliga inte kunde skapa tillväxt.

Så på sikt gav S upp att förstatliga. GP tom sålde av statliga företag. Något som de korkade vänstertomtarna skyllde på Reinfeldt.
Istället började (S) tala om HBTQ och driva det.



Rent svammel. Du struntar fullkomligt i att det du påstår också måste stämma med verkligheten.

1973 genomförde Palme en reglering av arbetsmarknaden som gav facket i stort sett rätt att tvinga upp lönekostnaderna obehindrat. Tom facket var emot det. Dom insåg ju vad som skulle hända. Men detta var också en konsekvens av att (S) skulle döda privat sektor.

Och facken satte då igång att tvinga upp lönekostnaderna. Och företagen kunde då bara höja priserna. Och då fick men sanslös inflation.

MEN det man fullkomligt struntat i var att exportföretagen inte bara kunde höja priser med en fast växelkurs. Eftersom inflationen var lägre i exporländerna blev det reala prishöjningar vilket på sikt driver alla exportföretag i kk.

Deet struntadee ju facken i. Men (S) kunde inte riktigt strunta i det, och medverkade till devalveringar som skrev ned växelkursen. Vilket ledde till reala lönesänkningar.

Här kunde man ju tänka sig att Palme & Co kunde använda den lilla intelligens dom hade och komma på att den där regleringen med fackliga rättigheter behöver justeras need. Men det var för komplicerat för dom.

KO Feldt försökte hela 80-talet banka in i skallen på facket att dom inte kan ta ut sanslösa lönehöjningar. Men när Rehnbergkommisionen gick igång ca 1990 så hade facket precis 0 sjunkdomsinsikt. Dom kunde inte förstå varför dom inte bara kunde ta ut så mycket löneförhöjningar dom ville.

Det Palme gjorde var på samma nivå som att ge 12-åringar handgranater. Lika samhällsförstörande.



Ja stigande tillväxt och reallöneökningar är en kostnad för vänstertomtar.

Helvette säger dom, folk får det bättre. Det är inte bra.
Nordkorea är deras ideal. Staten tar in hela BNP och fördelar det vist till medborgarna. Och så får man misär, undernäring och svält. Då gnuggar vänstern händerna av förtjusning.



Och han fick rätt såtillvida att Erlander/Palme/Carlsson jobbade konsekvent i den riktningen.
1990 var vi statsslavar till 50%. Staten plundrade hälften av det värde vi skapade. Och Sverige backade jämfört med jämförbara länder.
Se https://www.nationalekonomi.se/artikel/sveriges-relativa-tillvaxt-under-170-ar-ett-drama-i-tre-akter/ för illustrativ graf.



Att staten stjäl mindre nu (ca 41%) är minskad träldom.

I Nordkorea där det råder permanent stagnation finns ingen framtidstro.
Men i det råkapitalistiska Singapore där levnadsstandarden ökat enormt på 65 år, finns det.

Nog kan vi väl vara överens om att vänsterväljare är genomusla människor som är beredda att låta sina barn få misär, undernäring och svält bara för att dom själva skall kunna snika till sig av det andra skapar.