Romantiseras inte "sekelskiftes" lite väl mycket? Avser snarare "överklassbostad"?

När folk pratar om sekelskiftesbostäder verkar de flesta tänka på pampiga byggnader med storslagna portar och burspråk, jättehögt i tak, massor med stuckatur och snickerier, pampiga eldstäder, osv. vilket även är något som ofta lyfts fram i mäklarannonser.

Är det inte lite väl romantiserat med äldre byggnader, då de fastigheter som bevarats från den tiden är just de storslagna och pampiga bostäderna som vände sig till en förmögen kundkrets? När många stockholmare pratar om sekelskiftes hänvisar de till typ Östermalm och Vasastan, dvs. områden som redan från början byggdes för en borgarklass och övre medelklass (vilket inte gjorde det så konstigt att byggnaderna utformades väldigt representativa och storslagna).

Åker man till en random svensk småstad ser man ju gott om hus byggda runt sekelskiftet, dessa är dock betydligt enklare, tänk 2-3 våningshus, sparsamt med dekorationer och enkla trämaterial. Men det är sällan den typen av sekelskiftes "för folket" som folks tankar förs till i diskussionerna. Värt att nämna är ju att många enklare hus från förra sekelskiftet (där alltså arbetarklass bodde) rivits just för att de sällan ansågs värda att bevara).

En mer rättvisande benämning hade väl varit "överklassbostad" eller dylikt? Det är väl inte direkt nån nyhet att även moderna bostäder som byggs för folk med gott om pengar är attraktiva och fina?

Det beror ju på vad man gillar. Jag skulle personligen hellre ta en "överklasslägenhet" från 1926 än en från 2026.

Gamla trägolv är gamla trägolv, stora fönster dekorativa fönster med mycket ljusinsläpp och tjocka vägar görs inte längre och att hitta en "normal" lägenhet med 3+ meter takhöjd är svårt, om du inte letar efter någon med det dubbla där man skippat övervåningen i någon del.

Fast sen kan jag inte tycka att överklasslägenhet är beskrivande. Jag bodde några år i en "sekelskifteslägenhet" och det var i ett hus/kvarter som byggde för arbetare på ett specifikt företag. Förutom ett fåtal större lägenheter som jag antar var menade för cheferna/direktörerna o.s.v. så var de flesta 1-2 r+k och 30-45m2. I övrigt passade dom in på beskrivningen, typ 3,40m i takhöjd, trägolv, stora fönster o.s.v.

Skillnad är huvudstaden mot glesbygden
Arkitekten la mer kärlek på sina jobb o Stockholm, folk som och han fick mer jobb.

I glesbygd så skulle de byggas inget mer

Måste ju funnits jävligt mycket överklass vid sekelskiftet i så fall.

För det finns jättemånga sådana hus från ca 1880-talet fram till 1920-talet.

Man får ju tänka på att Stockholm hade runt 300 000 invånare då.

Överklass, kanske det men de byggdes ju så och alla bodde inte i dem då. Det är byggkvaliteten, de gjordes från grunden så att säga till skillnad från senare årtionden där det skulle rationaliseras, prefabriceras och fuskas. Nybyggen idag är gipsväggar, plast och hela moduler som lyfts ihop och börjar spricka isär skapligt snabbt. Tex aluminiumfönster idag byts istället för att renoveras. Finns ingenting av egentligt värde. Under många år var äldre lägenheter inte särskilt rena och renoverade (se skitiga fasader från gamla svartvita filmer), sen när priserna sköt i höjden (kan vara uppemot 200 000 per kvm i storstan) så blev det "värt" omvårdnad. Vem vill renovera för en miljon ett hus eller en lägenhet som är värd 200 000 totalt.

En nära släkting bodde i en sådan lägenhet när jag var liten. Tror det var minst sex rum och tre av rummen var mer som salar än rum typ vad jag minns, allting var väldigt "överdrivet".

Alltså om man är någon form av Antikvarie eller något så måste det vara rena rama drömmen, annars så vet jag inte varför man skulle vilja bo i sådana bostäder annat än att det ser "lyxigt" ut.

Skulle förvisso välja det där 100 ggr om än att bo i landshövdingehus, hemskt att höra vad alla grannar pratar om och gör hela tiden..

Sen så gillar jag fasaden på sådana överklasshus, iaf om det är tegel (kanske inte alltid gäller?), det ser så stabilt och clean ut på något vis. Som om det aldrig kommer att gå sönder.

Dessa bostäder har en finare arkitektur utifrån. Moderna bostäder idag är ofta fula asymmetriska åbäken och maximerade för vinst hos producentledet, inte maximerade i skönhet och vackerhet.

Alltså folk vill inte bo i moderna byggnader för dom är fula. Dom vill bo i äldre bostäder (sekelskifteshus) för dom är vackrare.

Sen är ju location en faktor oxå. Dessa bostäder ligger ofta bra till

Min ringa erfarenhet säger att de lägenhetshus som finns kvar från det breda sekelskiftet, 1880-1920, är väldigt bra* hus i de ca 20 svenska städer som var störst då och nu.
*attraktiva, byggda med marginaler, tjocka väggar...

På mindre orter kanske det är annorlunda. T ex Skåne har massor av samhällen 5 000-20 000 invånare med lägenhetshus byggda när järnvägen dragits fram. Samhällen som stannade av ca 1950-1970. De bostäderna kanske är enklare.
På orter med tillväxt brukar de sämre husen och de med få våningar rivas, om de har bra läge.

Det fanns ju trender då - nordicism, jugend, art nouveau, och dom rikare var förstås mest konstintresserade.

Utöver den uppenbara kvaliteten hos hantverk och materialval hos hus byggda 1880-1920 så tenderar även dessa att ligga centralt oavsett vilken stad det rör sig om i Sverige. Så utöver att husen i snitt håller överlägset mycket bättre kvalitet än allt byggt efter 1955 så är läget överjävligt mycket bättre än allt nybyggt som ligger långt från stadskärnan med dess kultur, nöjesliv och övriga livsförhöjare. Vissa vill säkert bo tyst och lugnt osv. Men det finns en anledning till att det är dyrare innanför tullarna än utanför så att säga.

Tycker inte att dessa hus från sekelskiftet 1800/1900 romantiseras för mycket, snarare för lite.

Jag har en bekant som bor i en sådan lägenhet, stor, typ 6-7 rum.
Jag ser inte "lyxen" med den.

Det är skyhögt i tak, "salarna" har dubbeldörrar mellan sig men även en dörr var ut till en korridor, väldigt svårmöblerad och lyhörd enligt mig.

Fönstren är också jättestora, normala persienner, rullgardiner når bara halvvägs.

Sedan ett litet "pigrum" för tjänstefolk, ja på den tiden alltså.

Pigrummet är stort som ett numera vanligt rum, men jämfört med salarna är det ju litet.

Takhöjden gör att tavlor och speglar ser ut att sitta för lågt, ser komiskt ut.

Så ja, de lägenheterna är överreklamerade enl mig i alla fall.

Att de var så enormt stora skulle väl signalera rikedom förr.

Typ se på oss, vi har råd att ha 3 gånger så stora rum och dubbelt så högt i tak fast det inte behövs.

Lite som dagens vaskande av champagne, extra stora lyxbåtar, extra stora lyxbilar, ni vet, visa att man har råd med större eller mer än vad som behövs...

Vad spelar det för roll vad dessa bostäder kalas för? De är i alla fall väldigt snygga oavsett benämning, älskar Östermalmslägenhet med fina fönster etc.