Vallöften 2026: Behöver vi verkligen fler reformer? Eller kanske färre?

Almedalen är över för i år. Vallöftena har stått som spö i backen.

KD: "Höj barnbidraget till 2000:-"
L: "Maxtak på antal elever i klassen. Elever som stör undervisningen ska flyttas till hjälpklasser"
SD: "Medborgarveto mot tvångsblandning, pedofilkarta och slöjförbud"
C: "Skattefri grundlön på 15 300:-/mån"
MP: "Miljardärsskatt och liberal invandringspolitik"
S: "Ett omarbetat pensionssystem, inklusive en så kallad arbetarpension"
M: "Särskilkt avdrag för barnfamiljer där föräldrarna arbetar; så kallat barnavdrag"
V: "Bebispeng om 15 000:- för första barnet, högre pension, högre barnbidrag, gratis tandvård för alla"

Ja, man lovade förstås mycket mer än så. Men det var nog huvuddragen.

Min fråga att diskutera:
Eftersom vi lever i ett välfärdssamhälle där skyddsnätet är finmaskigt, behöver vi verkligen fler reformer för fler grupper?
Eller är det så att den bästa reform man kan lova är mer frihet att fatta sina egna beslut? Löften att avskaffa regleringar, lagar och avgifter.

I Sverige har vi ingen fattigdom, utan endast "relativ fattigdom". När de flesta blir rikare halkar alltid någon ner i "relativ fattigdom" utan att egentligen ha blivit fattigare alls. Eftersom begreppet är relativt kommer det alltid finnas en grupp som ligger ovanför strecket, och sådana som ligger under strecket.
Man kan bli både "fattig" och "rik" utan att ens inkomster eller livssituation har förändrats. Det är bara strecket som flyttats.
Man kan förstås bli fattig på riktigt, men då är det på grund av sina egna livsval. Kanske inget som politikerna kan skydda folk från? Däremot finns det ett skyddsnät även för dem som själva ställt till något elände i sitt liv.

Samtidigt har det inte skett några stora, omvälvande förändringar över huvud taget de senaste årtiondena. Den allmänna pensionen infördes redan för snart 100 år sedan. Den fria sjukvården, den fria utbildningen, kommunala och statliga infrastruktursatsningar, den avtalsreglerade arbetsmarknaden och det mesta av lagstiftningen har varit i plats så länge folk kan minnas.

Det innebär att folk har inrättat sig efter det befintliga systemet: De som arbetar gör det med vetskap om skattesystemet och dess konsekvenser. De som inte arbetar gör det med vetskap om bidragssystemens utformningar. De som närmar sig pensionen vet vad som gäller. De som har barn vet hur skolsystemet fungerar.

Den personliga framgången eller motgången beror huvusakligen på egna val, eller på slumpen. Men inte på systemets utformning, för den har stått stabil genom årtiondena.
Det finns inga "utsatta grupper" som behöver räddas av samhället. Men det kanske finns regler och hinder som behöver elimineras.

Vad tycker ni? Behövs det verkligen fler "reformer", eller skulle det vara bättre med avreglieringar och en betydligt tunnare lagbok, kanske kombinerat med färre riksdagsledamöter?

"finmaskigt skyddsnät" - knappast

Samhället kan bli mycket bättre. Välfärden kan bli bättre. Det ska vi definitivt sträva mot. Och det görs genom höjda skatter, ju högre inkomster desto högre skatter. Det är rationellt, och ger bra resultat.

Kortare arbetsdagar, kortare arbetsveckor, betald lunchrast, betald lunchmat, mer personal i vården eller skolan, bättre omhändertagande av gamla, det finns oändligt mycket vi kan förbättra. Bara onda människor vill inte förbättra.

Varför vill du avskaffa lagar, som skyddar folket och arbetare? Det gynnar enbart giriga dvs onda rika människor, som saknar omtanke om oss andra.

Rikedom skapar psykisk sjukdom i form av en växande girighet och minskande empati. Att hårt beskatta rikedom är alltså hälsovård för höginkomsttagarna.

- ALLA kan få kortare aretsdagar och kortare arbetsveckor. Det kallas för att "jobba deltid". Som jag sade: De som jobbar heltid gör det därför att dom vill ha mer ekonomiskt välstånd. Ingen är fattig, och vi har anpassat oss till de lagar och regler som gäller sedan länge.
Men det finns också alternativet att inte jobba alls. Inte heller då är man fattig i Sverige. Bara "relativt fattig", dvs man har mindre än dom som jobbar heltid. Du kanske tycker det är "orättvist". Folk i allmänhet tycker väl annorlunda.

- Betald lunchrast och betald lunchmat betalas av någon annan; oftast oss andra. Så det finns två sätt att se på det: Minska skatten så att folk har råd med lunchrast och lunchmat, eller dölj kostnaden i någon slags "reform". Kostanden är densamma.

- Mer personal i vården eller skolan, och bättre omhändertagande av gamla. Det vore väl fint? Men samtidigt har man 2 miljoner främlingar som var och en kostar 75.000:-/år. Vem skall försörja dem? Jag tycker man skall skippa dom där 2 miljonerna och använda pengarna till vården, skolan och äldrevården. Vad tycker du?

Ja, det finns alltid saker att förbättra. Men sker det bäst inom det lilla, inom kärnfamiljen, eller sker det genom "reformer"? Det är vad jag vill diskutera. Bidra gärna!

Har du källa på att rikedom skapar psykisk sjukdom? Ämnet torde vara väl utforskat, och att bara kasta ur sig lösa tankar är inte seriöst. Posta gärna en länk!
Att "hårt beskatta rikedom": Är det då för att skydda den mentala hälsan hos den som strävar efter att bli rik? Eller är det kanske ett uttryck för avundsjuka?

Rätten att sträva efter rikedom, liksom rätten att ta de lugnt och njuta av livet, tycker jag hör till privatlivets helg. Alla är inte skapade lika. Vi gillar mångfald i detta land, eller hur?
Låt folk leva sitt eget liv, efter sin bästa förmåga!

Hej HenAnnan

Givet de åtta socialdemokratiska partier vi har i riksdagen och som folk röstar på, så tänker de partierna förstås på samma sätt och ser framför sig mer politik som utformar människors liv.

Inget att de åtta partierna vill att människor ska använda hela frukten av sitt arbete för att utforma sina liv, utan de ska endast tillåtas ha runt 45-50 % av sitt arbetsresultat för eget gottfinnande. Ibland mindre än så. Och den andra dryga halvan ska istället politiska församlingen på kommunal, regional och riksnivå fördela på det sätt som de åtta socialdemokratiska partierna tänkt ut. "De åttas tanke" är att tänka ut hur de kan ta sina pengar och sedan ge dem tillbaka på ett sådant sätt att du tror att du får dem gratis. "De åttas politik" är få röstarna att tro att de får något som de inte redan hade.

"De åttas parti" vill inte heller minska antalet förtroendevalda, minska beslutsförsamlingarnas storlek eller andra insatser som gör att deras partistrukturer skulle minska i storlek. Hundratusentals personer inom ramen för "de åttas parti" får sin inkomst och dagliga lön för att det här stora lönesystemet hålls igång. Inget av partierna vill vara finansierade med privata bidrag, och de har dessutom lyckats dupera röstarna att demokratin kan endast garanteras om de politiska församlingarna får ta dina pengar och bestämma över dem.

Men förstås hade det kunnat finnas "det nionde partiet", ett liberalt parti som vill ha en tunnare lagbok, ett parti som vill ta tillvara att människans viktigaste uppgift är att själv, på egen hand och individuellt komma på hur den vill gestalta sitt liv och sedan försöka genomföra det (och också riskera att det inte blir så "Bianca-Ingrosso-framgångsrikt" som man tänkt sig. Alltså ett parti för det egna ansvaret, och baserat på att du både utbildat och bildat dig filosofiskt om vad du tycket är livets mening och sedan ägnat ditt liv åt att gestalta det.

Men där är vi inte ännu och det är inte så troligt att svenskarna vill ha ett sådan parti. Åtminstone har de inte uttryck denna tanka på mer än 80 år.