Grät ni som barn för att du var dålig på idrott och fick aldrig någon medalj?

Som ung var det en begränsad utbud av idrotter. Hade det funnits tex judo eller tae kwon do hade jag nog sysslat med det som barn.

Nu pratar vi om 80/90talet samt början av 2000.

Jag grät som fan i min säng till sömns sådär 1997 för att jag sög på skolmästerskapet. Det jag inte förstod förrens senare i livet är att de som stod på pallen och fick en bronsmedalj i längdhopp har i 4-6 är spelat innebandy och fotboll under skoltid som raster och idrottslektionen samt på kvällen. Det blev ju typ 2,5 pass gånger 2-3 i veckan och därmed mer rörlighet än att förlita sig på att vara duktig på enbart idrottstimmen och jag hade faktiskt 500 meter till planen.


Jag tror (som många också tror ) att man märkte ingen skillnad då man övade som barn . Idag i vuxenåldern vet vi att om man äter 400 kcal mindre och äter 30 gr mer protein och styrketränar eller promenerar det blir en skillnad efter 1-3 veckor.

Bättre blev det inte att Lilla Sportspegeln gick på tv och vissa av barnen hade massvis med lokaler och medaljer från friidrott, skidåkning, brottning, motocross.

Pokalerna och medaljerna var ett kvitto på att man var duktig. Jag fick två medaljer senare i livet då jag gick gymnasiet i en annan idrott och då blev det mer att det var principen,jag sket i om det var brons eller silver bara jag fick en medalj.

Så frågeställningen blir

- Grät du dig till sömns efter skolmästerskapet för att du inte fick en medalj?
- Deltog du i någon idrott och kämpande som fan men vann inget?
- Var det viktigt för dig att vara duktig i idrott?

Nu var detta 1997 och jag kan vara tänka mig hur det är att vara barn 2026 som 9-12 åring och att smartphones har tagit över.

Nej! Har aldrig gråtit över något sådant!

Fanns inte taekwondo i Sverige på 2000-talet? Vart växte du upp?

Jo men knappast i Dalarna i samma utsträckning.

Nej, så larviga saker grät man inte för.

Och medaljer, förresten? Var delades de ut? Är inte det ett nytt påfund, att barn skall få medaljer för allt? Tyckte redan som barn att medaljer är rätt fula. En bandstump och en oanvändbar peng. Hästtjejer hade de där mysko rosetterna som samlade damm i vecken. Urk.

Och visst märkte man som barn att det gick framåt? Gick på kampsport och lärde mig saker. Blev starkare.

Nej, jag har aldrig gråtit över något sådant.

En period var det viktigt för mig att vara duktig i framförallt fotboll. Men jag var mediokert bra och insåg det till slut och då blev det roligare att spela.

Det fanns utmärkelser förr i tiden:
- Var du duktig i ett ämne kunde ämnesläraren ge en en bokpremie.
- Var du bra på att spela ett instrument fick du komma upp framför de andra eleverna och spela en låt.
- Var du scout kunde du samla på märken att sätta på uniformen, efter att ha klarat av olika prov

Hur ställde jag mig till det, jag som inte var duktig på något speciellt? "Inte alls!" känner jag. Jag tänkte inte på det, jag kände ingen avund, om jag var fet och otränad så förstod jag att jag inte skulle vara bäst i klassen på höjdhopp.

Nu tror även de feta och otränade att de skall bli fotbollsproffs. Och alla som deltar får "deltagarmedalj".
Det känns som man uppfostrades med lite mer realistiska förväntningar på livet tidigare.
De flesta fick inte medalj. Så de flesta förväntade sig inte att få medalj.
Medalj var något man förtjänade, något som krävde en prestation utöver det vanliga.

Kanske var det viktigt för någon även på den tiden. Barnets föräldrar blev väl glada. Men för resten av oss tror jag det var en icke-fråga. Ingen brydde sig.

diplom var vanligt.

Alla som var duktiga fick sällan visa det.

Var ung 80-90-talet. Var inge pra på idrott i skokan, eller de sporter jag gjorde fritid, grät aldrig över det där. Jag har svårt att sätta mig in i varför man skulle.

Javisstja! Dem hade jag glömt, du har så rätt.
(Jag måste ha varit ett grinigt barn för jag tyckte att de var lite konstiga och onödiga, de också?)

Jag var ledsen för att de alltid spelade fotboll i gympan i mellanstadiet högstadiet. Blev vald sist och alla utom de i motståndarlaget var arga på mig för att jag spelade så dåligt.

Var barn på 70-talet och man fick diplom för allt.

Jag tränade rätt mycket på min sport och tävlade ibland, vann ibland men oftast inget, men tyckte ändå det var roligast att delta. Det var mycket publik och ståhej så bara det var roligt.