Hej ljuva svenska kvinnor. Vad tycker ni om den här texten?

Den onaturliga hemmafrun
Ett av de områden som jag brukar prata mycket om är familj och barn, särskilt småbarnsåren. Idag förväntas man lämna bort sina barn strax efter ettårsdagen och åka iväg till sitt jobb. De flesta mammor och barn är instinktivt emot den iden, men ändå gör man så för att man tror att man måste. Över 90 procent av alla tvååringar går i förskolan.

När man som kvinna föder ett barn så är det inte så att man direkt går från att vara en enhet, till att vara två separata personer. Man fortsätter att i princip sitta ihop med sin bebis. Man ammar, svarar på signaler, är en trygghet, och sakta men säkert blir man två personer i en process som tar flera år. Det är viktigt här att man har en trygg anknytning.

En trygg anknytning innebär att barnet vet att när barnet kommunicerar någonting, då finns mamma där och lyssnar. Små barn kommunicerar väldigt mycket saker hela tiden utan att använda språk. Tvivlar barnet på att personen som tar hand om det inte lyssnar eller förstår, då skapar det en otrygghet, som står i vägen för barnets utveckling.

När barn blir större så kan de prata och förstå att när mamma går iväg så kommer hon tillbaka sen. Men ett litet barn kommunicerar inte så och förstår inte det.

Dagis är en väldigt modern sak. Det finns inget naturligt för barn att bli bortlämmade, enligt schema, till olika vuxna och spendera dagarna i en stor grupp med barn i samma ålder. Idag har dessutom förskolan problem med stora barngrupper och att ständigt behöva ta in vikarier som barnen inte känner.

Det är otroligt vanligt att föräldrar och barn drabbas av stress, oro och ångest vid inskolning på dagis, vilket är en helt naturlig reaktion. De känslorna uppstår inte ur tomma intet utan är en överlevnadsinstinkt. Vi är inte menade att separeras.

Det som är naturligt för barn är att vara med sin anknytningsperson, familj, släktingar och grannar, både vuxna och barn i olika åldrar. En bekant skara av människor man har nära band till.

Som jag tidigare nämnt så är jag hemmafru och har varit det i flera år. Mina barn har varit hemma med mig sedan de föddes. Det är ett val jag gjort av flera anledningar. En viktig anledning är naturligheten. Låt mig referera till listan i min text "Vår onaturliga livsstil". Läs den om du inte gjort det.

Det är onaturligt att lämna små barn på dagis för att:

• Jag och mitt barn har en stark anknytning.
  
• Jag och mitt barn förstår instinktivt att det är fel att separeras.
  
• De som arbetar där har ingen koppling till vår familj eller umgängeskrets.
  
• Förskolor har ofta hög personalomsättning och många vikarier.
  
• Barn är inte menade att vara i en stor grupp barn i samma ålder hela dagarna.
  
• Barns sömn- och hungercykler styrs inte av klockan eller dagisets schema.
  
• Förskolor har ofta en högljudd miljö med många intryck.
  

Men är det naturligt att vara ensam med barnen hela dagarna?

Nej, inte riktigt. Det är onaturligt att leva så isolerade som vi är idag. Det är naturligt att vara i sin flock. Jag tycker absolut inte att det är optimalt att vara själv med barnen, men det är det bättre alternativet framför att lämna dem på dagis.


Man hör ofta, som motargument mot hemmafruandet, att "kvinnor har alltid jobbat". Det stämmer, kvinnor har alltid jobbat. De har tagit hand om barn och hem, de har odlat mat, de har skött om djuren, de har sytt kläder.