I brist på annat

Och jag försöker dra ut varenda Djävul ur helvetet för dig
men när jag ser mig omkring inser att jag ligger kvar
ensam och blödandes utan att jag riktigt vet varför

Härligt! Jamen skål då 🤗

"Hon är galen!" Skriker du medan världen tittar på
och börjar se något kring helhetsbilden

just där träffar mitt svärd dig med full kraft

Jag bröt mig ner i helvetet och grät av
Ensamhet eller något av att inte förstå något alls av
ett varför

Res dig upp, soldat.
"Det finns ingen annan här som
skulle göra det du kommer göra. Där är ditt varför"

Det är patetiskt men det är sant
illa utskrivet och inte ens
i affekt

Bara taskigt formulerade ord,
ingenting rimmar bra
https://youtu.be/VBoZkbD6U3Y?si=KA5Ob00mNvlDXhuO

I tystnaden fladdrar lågan,
korten talar oavbrutet om två
utan att de döda lämnar spår

Du kan stanna här, svarar jag
ingen

och lovar mitt utrymme till dem båda
som aldrig stör eller hörs

finns

Det är tyst och tomt,
grattis svarar livet mig

likt en påminnelse till min egen mamma
om allt hon gjort mig

sammanfattat i en kort notis
av ren olycka

Mödraskapet viskar korten
likt en opålitligt bedräglig pojke
som antar tusen skepnader
och jag vet inte vad
eller vem jag bjuder in
att stanna kvar med mig

Han det hon svarar frikostigt
likt ett energispår av livet
och alla som läser vi vet
att ingenting är på riktigt
sirenerna sjunger bortom hörhåll
en melodi jag inte hör
i vårt hem, en okänd flicka
kämpar för sitt liv

https://youtu.be/rzg9Ovpdw4s?si=tW1xDCz8P6y9dffI

Dränaget är en konstform av
att skapa sådant utan mening
eller innehåll och låta orden
resa fritt. Här vilar jag,
mig en stund
Tillsammans är vi, ensamma
och den som inte hör ambitionen
av att lyfta liv
Kallar det galenskap,
det med förmågan att skapa fritt

Att bryta mot reglerna

Här sitter jag och ingen
för att retas med livet
publiken

och skrämmer de godhjärtade
medan de som cementerats in
i övermod, skakar på huvudet

över allt de inte vet något alls om

I skärvor fladdrar dikterna upp innan
de ger upp och ingenting skrivs ner
medan jag tänker på de där orden
kring åldrandet och ser ditt ansikte
inombords med något osäkert
svävande över det, nästan som
strykrädsla eller skam

Söker igenom bilderna på Facebook
och du är lika härjad som jag minns dig
men mindre fårad samtidigt
som det välbekanta inte längre finns kvar