I brist på annat

Vi leder oss själva bort från dem vi inte märker av, de som ständigt har oss i tankarna

för att tänka på andra. De som inte ser oss
överhuvudtaget

"Det är alltid en som älskar mer..." sa hon en gång.
Jag gillade det inte, hennes erkännande omformulerat till insikt

I det tänkte jag, skulle jag alltid
vara den som förlorade

På sistone har jag tänkt på honom. Pojken
medan jag går med hans hand i min
och det är ljust överallt omkring oss

Pojken är död nu. Kvar finns istället
en främmande man jag inte känner

Den villkorerade moderskärleken når mig inte
där jag går med den lilla handen mjukt vilandes
i min utan att sjunga om: Den fulaste flickan
i världen

Hoppen mellan åren rör mig inte längre,
livet pågår hela tiden och stannat inte
först när allt är försent men innan dess
är det då, som var något av meningsfullhet

Jag visste alltid att jag ville ha en pojke
men jag kommer aldrig att kunna minnas
varför. Eller hur djupt något måste ha skadat mig
I allt vad det innebar att få en syster
Jag var för liten för att kunna veta

Både jag och gärningsmannen gråter. Den som blev kvar. Han som är kvar. Eller så gråter bara han och tycker synd om sig själv. Jag gråter över att pojken är död. Åtminstone senare.

När jag ser handavtrycken mot min hals så tänker jag på honom och snoret rinner när jag dricker ur min öl. Jag gråter över det förflutna
För allt jag förlorat av att känna

Det jag trevande tog fram innan någon slog ner mig
Som straff för min stöddighet i att först mucka tillbaka

När jag slår om och flyter ner i ett hav av sorg
Kommer raseriet mot mitt ansikte att knuffa undan
Sedan ligger jag på trottoaren

Och känner hur min pappas dotter reser sig upp med svarta ögon. Redo att slåss

Lägger ut korten över de generationstrauman vi bär inom oss och ser min pappa förskjutas eller förpassas in i något hemlighetsmakeri av tyngd
Ett avståndstagande

Det blir väl så med gravida kärringar man kastar ner för trapporna eller de man slår i magen

De villkorerar bort allt som inte är inställsamt och behagligt. De som inte är söta

Den bråkiga pojkens hand är varm och hans ögon är svarta när han skriker åt mig över allt jag har fel om medan ljuset slår ner över oss

Jag är elak. Jag är elak. En dum jävla unge!

För att skrika bort mina ord så att jag aldrig säger dem igen. "Du är alltid så fin och snäll."

Man vet aldrig vilka som det är mest synd om, de söta eller de bråkiga och reaktionerna de
kämpar att göra revolt emot