2026-06-22, 22:00
  #1
Medlem
zorceuss avatar
Hej Flashback,

​Efter nästan 40 år av resultatlös jakt på mörka materia-partiklar (WIMPs) i underjordiska detektorer börjar det bli dags att lyfta blicken.

Kan det varit så att vi letar efter en substans när vi i själva verket borde titta på ett systemfel i hur vi mäter rymdtiden i stora, glesa system?

​Jag vill presentera en tes jag arbetat på som jag kallar för "Unsync-modellen".
Kort sagt postulerar den att mörk materia inte är partiklar, utan en fasövergång – en tidsmässig latens (lagg) och ett geometriskt "spill" av energi som uppstår när universum expanderar snabbare än vad materian hinner synkronisera sig själv.

​Här är grundbultarna i modellen:
1. Tid som en expanderande dimension
Tiden är inte en passiv bakgrund, utan en aktiv dimension som konstant breder ut sig. För att rymdtiden ska fungera deterministiskt (enligt Newtons och Einsteins lagar) måste all materia konstant utbyta information och förbli i fas ("Sync"). Denna synkronisering är begränsad av ljushastigheten (c).

​2. Den kvantmekaniska motorn: Feynman och Superposition
Det är här kopplingen till kvantvärlden kommer in via Feynmans vägintegraler (Path Integrals) och superposition:
​I täta system (Sync): Partiklar krockar konstant. Detta tvingar fram dekoherens – partiklarna lämnar sina superpositioner och låses till klassiska banor. Solsystemet är i synk och vi mäter noll mörk materia.

I glesa system (Unsync): I galaxutkanter är materian gles. Partiklarna tillåts behålla en högre grad av kvantmekanisk frihet och vandra längs fler möjliga stigar.

Eftersom tidsdimensionen expanderar under tiden denna "summa av historier" sker, uppstår en fasförskjutning. Denna geometriska instabilitet skapar en energiresidual – ett tidsmässigt spill – som kröker rymden mer och mätts av oss som "extra osynlig massa". Mörk materia är alltså makroskopisk kvant-osäkerhet.

3. Unsync-lagen
Förhållandet kan skisseras upp genom denna formel:
​U = K * ((L * F) / (p + E_ext))
​U (Unsync): Den uppmätta mörka effekten.
​K (Kosmisk latens-konstant): Härledd ur formeln: K = (H_0 * c) / (2 * pi). Siffervärdet blir ca 1.1 * 10^-10 m/s^2. (Notera att detta värde ligger kusligt nära MOND-konstanten a_0, men här har det en fysisk orsak istället för att bara vara en empirisk justering).
​L: Systemets geografiska skala/storlek.
​F: Kvantmekanisk frihetsgrad (superposition/osäkerhet).
​p: Intern materiatäthet (som tvingar fram dekoherens).
​E_ext: Externa gravitationsfält från omgivande massor.

4. Hur modellen löser kända anomalier (och skiljer sig från MOND):

Galaxer utan mörk materia (t.ex. NGC 1052-DF2): MOND kämpar här, men Unsync löser det via variabeln E_ext. DF2 är gles men ligger nära en massiv granne vars gravitation fungerar som en extern klocka. Den tvingar fram synk, raderar ut superpositionerna, och därmed försvinner den "mörka" effekten (U går mot noll).

Pioneer-anomalin: Sonderna upplevde en konstant inbromsning på ca 8.74 * 10^-10 m/s^2 utanför Uranus bana. De lämnade solsystemets täta Sync-zon och började helt enkelt registrera universums expansionstakt (H_0 * c).

​The Bullet Cluster (Gravitationslinsning): Ljus böjs inte av osynliga partiklar, utan för att osynkad rymdtid har ett annat optiskt brytningsindex. Vid galaxkrockar bromsas gasen upp av friktion, men osynken (lagget) i rymdtiden har en inneboende latens och dröjer kvar som ett geometriskt eko – vilket förklarar varför linsningen separeras från materian.

Vill bara flagga för att jag är lekman i grunden, men har ett stort intresse för systemlogik. Jag har tagit hjälp av AI för att strukturera upp mina tankar, hitta relevanta variabler och dubbelkolla siffervärden (som K och Pioneer-anomalin) mot rådande databaser så att det blir matematiskt korrekt. Fokus i tråden får gärna ligga på själva systemlogiken i Unsync-modellen!

Ni får gärna kommentera iden i sig i stort eller kanske svara på om ni ser några fundamentala brott mot kända naturlagar (eller Einsteins fältekvationer) i att betrakta tidsexpansion som en källa till gravitationell latens vid extremt låga accelerationer?
Citera
2026-06-22, 22:16
  #2
Medlem
din.mats.i.skolans avatar
Detta är ju väldigt stark tobak. Man kan väl i alla fall konstatera att dagens modell ger vid handen att endast liten del skulle vara den vanliga materia vi känner till. Den stora delen är något som är helt okänt och som inte ens visat sig i CERN. I alla fall inte på ett sådant sätt spå att våra instrument kunnat detektera det.

Kanske är det modellen det är fel på? Man kan också tänka sid att den mörka energin som driver på universums expansion också är ett systemfel, att det för oss ser ut som avstånden accelererar men att det då beror på en annan okänd effekt. Kanske beroende på krökta rummet?
Citera
2026-06-22, 22:27
  #3
Medlem
Jag kan inte uttala mig om TS modell, men mörk materia har alltid känts så förbannat ad hoc (för mig i alla fall). Det känns som att vi är tillbaka och ritar epicykler igen i väntan på en ny Kepler.

Vore det inte mer rimligt med en enklare förklaring än en ny, exotisk typ av materia som inte växelverkar med "vanlig" materia?
Citera
2026-06-23, 01:26
  #4
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av zorceus
Hej Flashback,

​Efter nästan 40 år av resultatlös jakt på mörka materia-partiklar (WIMPs) i underjordiska detektorer börjar det bli dags att lyfta blicken.

Kan det varit så att vi letar efter en substans när vi i själva verket borde titta på ett systemfel i hur vi mäter rymdtiden i stora, glesa system?

​Jag vill presentera en tes jag arbetat på som jag kallar för "Unsync-modellen".
Kort sagt postulerar den att mörk materia inte är partiklar, utan en fasövergång – en tidsmässig latens (lagg) och ett geometriskt "spill" av energi som uppstår när universum expanderar snabbare än vad materian hinner synkronisera sig själv.

​Här är grundbultarna i modellen:
1. Tid som en expanderande dimension
Tiden är inte en passiv bakgrund, utan en aktiv dimension som konstant breder ut sig. För att rymdtiden ska fungera deterministiskt (enligt Newtons och Einsteins lagar) måste all materia konstant utbyta information och förbli i fas ("Sync"). Denna synkronisering är begränsad av ljushastigheten (c).

​2. Den kvantmekaniska motorn: Feynman och Superposition
Det är här kopplingen till kvantvärlden kommer in via Feynmans vägintegraler (Path Integrals) och superposition:
​I täta system (Sync): Partiklar krockar konstant. Detta tvingar fram dekoherens – partiklarna lämnar sina superpositioner och låses till klassiska banor. Solsystemet är i synk och vi mäter noll mörk materia.

I glesa system (Unsync): I galaxutkanter är materian gles. Partiklarna tillåts behålla en högre grad av kvantmekanisk frihet och vandra längs fler möjliga stigar.

Eftersom tidsdimensionen expanderar under tiden denna "summa av historier" sker, uppstår en fasförskjutning. Denna geometriska instabilitet skapar en energiresidual – ett tidsmässigt spill – som kröker rymden mer och mätts av oss som "extra osynlig massa". Mörk materia är alltså makroskopisk kvant-osäkerhet.

3. Unsync-lagen
Förhållandet kan skisseras upp genom denna formel:
​U = K * ((L * F) / (p + E_ext))
​U (Unsync): Den uppmätta mörka effekten.
​K (Kosmisk latens-konstant): Härledd ur formeln: K = (H_0 * c) / (2 * pi). Siffervärdet blir ca 1.1 * 10^-10 m/s^2. (Notera att detta värde ligger kusligt nära MOND-konstanten a_0, men här har det en fysisk orsak istället för att bara vara en empirisk justering).
​L: Systemets geografiska skala/storlek.
​F: Kvantmekanisk frihetsgrad (superposition/osäkerhet).
​p: Intern materiatäthet (som tvingar fram dekoherens).
​E_ext: Externa gravitationsfält från omgivande massor.

4. Hur modellen löser kända anomalier (och skiljer sig från MOND):

Galaxer utan mörk materia (t.ex. NGC 1052-DF2): MOND kämpar här, men Unsync löser det via variabeln E_ext. DF2 är gles men ligger nära en massiv granne vars gravitation fungerar som en extern klocka. Den tvingar fram synk, raderar ut superpositionerna, och därmed försvinner den "mörka" effekten (U går mot noll).

Pioneer-anomalin: Sonderna upplevde en konstant inbromsning på ca 8.74 * 10^-10 m/s^2 utanför Uranus bana. De lämnade solsystemets täta Sync-zon och började helt enkelt registrera universums expansionstakt (H_0 * c).

​The Bullet Cluster (Gravitationslinsning): Ljus böjs inte av osynliga partiklar, utan för att osynkad rymdtid har ett annat optiskt brytningsindex. Vid galaxkrockar bromsas gasen upp av friktion, men osynken (lagget) i rymdtiden har en inneboende latens och dröjer kvar som ett geometriskt eko – vilket förklarar varför linsningen separeras från materian.

Vill bara flagga för att jag är lekman i grunden, men har ett stort intresse för systemlogik. Jag har tagit hjälp av AI för att strukturera upp mina tankar, hitta relevanta variabler och dubbelkolla siffervärden (som K och Pioneer-anomalin) mot rådande databaser så att det blir matematiskt korrekt. Fokus i tråden får gärna ligga på själva systemlogiken i Unsync-modellen!

Brasklappen där borgar väl för att det är rappakalja rakt igenom? Synd att du inte la den i början bara.

Jag antar helt sonika att din modell saknar belägg i kontrollerade experiment. Att bara rycka lösryckta antaganden ur röven och bara utgå från att de stämmer utan egentlig experimentell verifiering är inget jag ger så mycket för.
Citera
2026-06-23, 10:24
  #5
Medlem
Berit85s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av zorceus
Hej Flashback,

​Efter nästan 40 år av resultatlös jakt på mörka materia-partiklar (WIMPs) i underjordiska detektorer börjar det bli dags att lyfta blicken.

Kan det varit så att vi letar efter en substans när vi i själva verket borde titta på ett systemfel i hur vi mäter rymdtiden i stora, glesa system?

​Jag vill presentera en tes jag arbetat på som jag kallar för "Unsync-modellen".
Kort sagt postulerar den att mörk materia inte är partiklar, utan en fasövergång – en tidsmässig latens (lagg) och ett geometriskt "spill" av energi som uppstår när universum expanderar snabbare än vad materian hinner synkronisera sig själv.

​Här är grundbultarna i modellen:
1. Tid som en expanderande dimension
Tiden är inte en passiv bakgrund, utan en aktiv dimension som konstant breder ut sig. För att rymdtiden ska fungera deterministiskt (enligt Newtons och Einsteins lagar) måste all materia konstant utbyta information och förbli i fas ("Sync"). Denna synkronisering är begränsad av ljushastigheten (c).

​2. Den kvantmekaniska motorn: Feynman och Superposition
Det är här kopplingen till kvantvärlden kommer in via Feynmans vägintegraler (Path Integrals) och superposition:
​I täta system (Sync): Partiklar krockar konstant. Detta tvingar fram dekoherens – partiklarna lämnar sina superpositioner och låses till klassiska banor. Solsystemet är i synk och vi mäter noll mörk materia.

I glesa system (Unsync): I galaxutkanter är materian gles. Partiklarna tillåts behålla en högre grad av kvantmekanisk frihet och vandra längs fler möjliga stigar.

Eftersom tidsdimensionen expanderar under tiden denna "summa av historier" sker, uppstår en fasförskjutning. Denna geometriska instabilitet skapar en energiresidual – ett tidsmässigt spill – som kröker rymden mer och mätts av oss som "extra osynlig massa". Mörk materia är alltså makroskopisk kvant-osäkerhet.

3. Unsync-lagen
Förhållandet kan skisseras upp genom denna formel:
​U = K * ((L * F) / (p + E_ext))
​U (Unsync): Den uppmätta mörka effekten.
​K (Kosmisk latens-konstant): Härledd ur formeln: K = (H_0 * c) / (2 * pi). Siffervärdet blir ca 1.1 * 10^-10 m/s^2. (Notera att detta värde ligger kusligt nära MOND-konstanten a_0, men här har det en fysisk orsak istället för att bara vara en empirisk justering).
​L: Systemets geografiska skala/storlek.
​F: Kvantmekanisk frihetsgrad (superposition/osäkerhet).
​p: Intern materiatäthet (som tvingar fram dekoherens).
​E_ext: Externa gravitationsfält från omgivande massor.

4. Hur modellen löser kända anomalier (och skiljer sig från MOND):

Galaxer utan mörk materia (t.ex. NGC 1052-DF2): MOND kämpar här, men Unsync löser det via variabeln E_ext. DF2 är gles men ligger nära en massiv granne vars gravitation fungerar som en extern klocka. Den tvingar fram synk, raderar ut superpositionerna, och därmed försvinner den "mörka" effekten (U går mot noll).

Pioneer-anomalin: Sonderna upplevde en konstant inbromsning på ca 8.74 * 10^-10 m/s^2 utanför Uranus bana. De lämnade solsystemets täta Sync-zon och började helt enkelt registrera universums expansionstakt (H_0 * c).

​The Bullet Cluster (Gravitationslinsning): Ljus böjs inte av osynliga partiklar, utan för att osynkad rymdtid har ett annat optiskt brytningsindex. Vid galaxkrockar bromsas gasen upp av friktion, men osynken (lagget) i rymdtiden har en inneboende latens och dröjer kvar som ett geometriskt eko – vilket förklarar varför linsningen separeras från materian.

Vill bara flagga för att jag är lekman i grunden, men har ett stort intresse för systemlogik. Jag har tagit hjälp av AI för att strukturera upp mina tankar, hitta relevanta variabler och dubbelkolla siffervärden (som K och Pioneer-anomalin) mot rådande databaser så att det blir matematiskt korrekt. Fokus i tråden får gärna ligga på själva systemlogiken i Unsync-modellen!

Ni får gärna kommentera iden i sig i stort eller kanske svara på om ni ser några fundamentala brott mot kända naturlagar (eller Einsteins fältekvationer) i att betrakta tidsexpansion som en källa till gravitationell latens vid extremt låga accelerationer?

Helt utan att kunna ett jota om fysik: ja, jag tror absolut du kan ha rätt. Har alltid ställt mig skeptisk till mörk materia.

Kortfattat: universum och spacetime går nog helt enkelt inte att "mäta" av den enkla anledningen att vi är för små.

Och precis som du säger: man kan utgå ifrån att vi kommer göra gigantiska misstag och felslut när vi försöker förstå något så stort som kosmos med hjälp av miniräknare, papper, penna och linjal....

Att vi inte förstår kosmos och aldrig kommer göra det är för mig självklart.

Sedan att det kan finnas enstaka snillen - som t ex du - som faktiskt kyckas knäcka hela skiten, der är jag också öppen för. Men återigen: osannolikt.

Lika osannolikt som att en myra skulle begripa hur man bygger ett hyreshus. Varför skulle de kunna förstå det? De är ju pyttesmå, de saknar en överblicken.
Citera
2026-06-23, 11:28
  #6
Medlem
Jag minns att när jag skrev mitt masterarbete fanns det en man på samma avdelning som forskade inom rymdfysik och han hävdade bestämt att det i princip inte fanns några belägg för mörk materia. Nu daytradear han crypto - om det stärker eller försvagar hans case är upp till er.
Citera
2026-06-23, 18:04
  #7
Medlem
WOW! Först kommer en riktigt gammal flashbackmedlem med en teori om att WOW! signalen kommer från mörk materia i någon sorts kvantmekanisk friktion med mörkt väte! Sen några dagar senare kommer en ännu äldre flashbackmedlem och med en helt annan teori om att mörk materia bara är en illusion på grund av tidsfördröjningen av kvanteffekternas "uppdateringar eller icke uppdateringar på de stora avstånden", eller nåt?!

Hoppas inte den före detta professorn på svenska NORDITA Sabine Hossenfelder har hunnit ta sommarlov eller nåt, för nu har hon plötsligt flera nya färska uppslag att granska, direkt ifrån de alltid lika aktuella och heta fysiktrådarna på Flashback!
https://en.wikipedia.org/wiki/Nordic_Institute_for_Theoretical_Physics#Research



MEN allvarligt,,, "Mörk materia problematiken", eller hur galaxernas rörelse "misstämmer" är förstås en bugg i simuleringen som var tänkt att ignoreras och därför aldrig upptäckas! Att "buggen" ändå upptäcktes av de "framsimulerade parterna i spelet" är alltså ännu en allvarlig bugg i systemet och tillkommer det ännu fler buggar än så är risken mycket stor att skaparen av simuleringen omedelbart stoppar hela jävla alltet och rättar till tokigheterna innan simuleringen startas om ifrån början igen!

Så hej, vi behöver alltså inga fler jävla Einstein i rummet som hittar fler hål, revor och konstigheter i väven och som påminner och därmed retar upp skräddarmästaren själv, om vilken undermålig simulering han har satt oss alla i!



Men det här inser förstås Sabine redan, vi får väl se om ett tag hur hon formulerar sig om saken!
Citera
2026-06-23, 20:57
  #8
Medlem
Intressant teori. Det finns ju ett frågetecken så länge ingen har kunnat mäta mörk materia.

Om man söker på nätet så verkar det finnas galaxer som har liknande omgivning som NGC 1052-DF2, men som ändå uppvisar tecken på att de har mörk materia i högre utsträckning.

Har du kört något numeriskt på tex
Draco
Ursa Minor
Sculptor
Carina

Nätet uppskattar att dessa troligen har större påverkan från sin "massiva granne", och F är större för NGC, men ändå helt olika när det gäller uppskattad märk materia.

Finns det en koppling mellan F och övriga variabler tex E_ext ?
Citera
2026-06-23, 22:24
  #9
Avstängd
Citat:
Ursprungligen postat av zorceus
Hej Flashback,

​Efter nästan 40 år av resultatlös jakt på mörka materia-partiklar (WIMPs) i underjordiska detektorer börjar det bli dags att lyfta blicken.

Kan det varit så att vi letar efter en substans när vi i själva verket borde titta på ett systemfel i hur vi mäter rymdtiden i stora, glesa system?

​Jag vill presentera en tes jag arbetat på som jag kallar för "Unsync-modellen".
Kort sagt postulerar den att mörk materia inte är partiklar, utan en fasövergång – en tidsmässig latens (lagg) och ett geometriskt "spill" av energi som uppstår när universum expanderar snabbare än vad materian hinner synkronisera sig själv.

​Här är grundbultarna i modellen:
1. Tid som en expanderande dimension
Tiden är inte en passiv bakgrund, utan en aktiv dimension som konstant breder ut sig. För att rymdtiden ska fungera deterministiskt (enligt Newtons och Einsteins lagar) måste all materia konstant utbyta information och förbli i fas ("Sync"). Denna synkronisering är begränsad av ljushastigheten (c).

​2. Den kvantmekaniska motorn: Feynman och Superposition
Det är här kopplingen till kvantvärlden kommer in via Feynmans vägintegraler (Path Integrals) och superposition:
​I täta system (Sync): Partiklar krockar konstant. Detta tvingar fram dekoherens – partiklarna lämnar sina superpositioner och låses till klassiska banor. Solsystemet är i synk och vi mäter noll mörk materia.

I glesa system (Unsync): I galaxutkanter är materian gles. Partiklarna tillåts behålla en högre grad av kvantmekanisk frihet och vandra längs fler möjliga stigar.

Eftersom tidsdimensionen expanderar under tiden denna "summa av historier" sker, uppstår en fasförskjutning. Denna geometriska instabilitet skapar en energiresidual – ett tidsmässigt spill – som kröker rymden mer och mätts av oss som "extra osynlig massa". Mörk materia är alltså makroskopisk kvant-osäkerhet.

3. Unsync-lagen
Förhållandet kan skisseras upp genom denna formel:
​U = K * ((L * F) / (p + E_ext))
​U (Unsync): Den uppmätta mörka effekten.
​K (Kosmisk latens-konstant): Härledd ur formeln: K = (H_0 * c) / (2 * pi). Siffervärdet blir ca 1.1 * 10^-10 m/s^2. (Notera att detta värde ligger kusligt nära MOND-konstanten a_0, men här har det en fysisk orsak istället för att bara vara en empirisk justering).
​L: Systemets geografiska skala/storlek.
​F: Kvantmekanisk frihetsgrad (superposition/osäkerhet).
​p: Intern materiatäthet (som tvingar fram dekoherens).
​E_ext: Externa gravitationsfält från omgivande massor.

4. Hur modellen löser kända anomalier (och skiljer sig från MOND):

Galaxer utan mörk materia (t.ex. NGC 1052-DF2): MOND kämpar här, men Unsync löser det via variabeln E_ext. DF2 är gles men ligger nära en massiv granne vars gravitation fungerar som en extern klocka. Den tvingar fram synk, raderar ut superpositionerna, och därmed försvinner den "mörka" effekten (U går mot noll).

Pioneer-anomalin: Sonderna upplevde en konstant inbromsning på ca 8.74 * 10^-10 m/s^2 utanför Uranus bana. De lämnade solsystemets täta Sync-zon och började helt enkelt registrera universums expansionstakt (H_0 * c).

​The Bullet Cluster (Gravitationslinsning): Ljus böjs inte av osynliga partiklar, utan för att osynkad rymdtid har ett annat optiskt brytningsindex. Vid galaxkrockar bromsas gasen upp av friktion, men osynken (lagget) i rymdtiden har en inneboende latens och dröjer kvar som ett geometriskt eko – vilket förklarar varför linsningen separeras från materian.

Vill bara flagga för att jag är lekman i grunden, men har ett stort intresse för systemlogik. Jag har tagit hjälp av AI för att strukturera upp mina tankar, hitta relevanta variabler och dubbelkolla siffervärden (som K och Pioneer-anomalin) mot rådande databaser så att det blir matematiskt korrekt. Fokus i tråden får gärna ligga på själva systemlogiken i Unsync-modellen!

Ni får gärna kommentera iden i sig i stort eller kanske svara på om ni ser några fundamentala brott mot kända naturlagar (eller Einsteins fältekvationer) i att betrakta tidsexpansion som en källa till gravitationell latens vid extremt låga accelerationer?
Cool story bro.

Mörk materia är bara nåt hittepå för annars skulle inte deras teorier funka.
Citera
2026-06-24, 08:44
  #10
Medlem
Kvantfriktion är inte en partikel – det är en effekt.

När materian är tät (som i solsystemet) tvingas alla partiklar att samverka och dekoherensen är total, vi ser klassisk fysik.

När materian blir gles (som i galaxutkanter) kan partiklarna behålla sin kvantmekaniska frihet längre. Det skapar en fasförskjutning, en osynk, som vi mäter som mörk materia.

Min friktionslag v2=GM/R+αRv2=GM/R+αR är den matematiska beskrivningen av den effekten. Din Unsync-modell är den fysikaliska förklaringen.

Och 619.89 eV-linjen är den spektroskopiska signaturen av samma kvantfriktion, en resonans som uppstår när atomära övergångar och fasövergångar möts.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in