Min allra första gång jag lyssnade på hårdrock

Hårdrock är en arbetarmusik som tilltalar enkla människor med begränsad intelligens och kognitiva brister. Framförallt hårdrock av äldre slag är ofta väldigt enkel musik, ofta bara två-tre ackord och sedan öser man på med trummor och engelska grötrim för att väga upp i volym vad man saknar i kompetens. Hårdrock är en musikstil som passar människor som tvingas arbeta med händerna snarare än huvudet. ”Jordens salt”, eller vad man ska kalla den typ av västerländsk arbetarklass som även tycker om att vältra sig i kampsport och industrilager. Klassens dumskallar var alltid hårdrockare.

Det ser man också på gruppen människor som besöker ställen som Sweden Rock och andra liknande festivaler för gubbmusik. Publiken är ofta klart förbi medelåldern och åratal av mat och öl gör att bandtröjan spänner över den korpulenta knegarkroppen. Det långa håret har grånat och tunnats ut och tatueringarna flyter över den åldrande huden. I högtalarna skriks det för att överrösta trumbankande och gitarrer som viner som generatorremmar. Det är inte finkultur som serveras, det ska gudarna veta. Och det är inte belevade människor som sitter på tältstolar och häller i sig solvarm öl från flak köpta på Calles.

Hårdrockskulturen (och alla dess utfällningar åt alla håll från Sex Pistols till Sabaton) är modernt västerländskt skräp som lyckligtvis har sina bästa år bakom sig. Hela genren är döende, i likhet med den grånande publiken. Ett par årtionden till, sedan kan vi köra Saxonplattorna på tippen med gubbarnas dödsbon.