Räkna dina välsignelser

"När du stiger upp på morgonen, tänk på vilket värdefullt privilegium det är att vara vid liv - att andas, att tänka, att njuta, att älska."

– Marcus Aurelius.

För någon månad sedan diagnosticerades jag med en typ 8cm stor cancer i ett inre organ, och ett tiotal möjliga metastaser. Behandling pågår, läkarna är optimististiska, men självklart finns det ju ingen garanti. Läge för ångest! Asså fan, tänk om jag dör...? Men likafullt har jag inte haft en enda sömnlös natt över detta (och då sover jag ändå rätt dåligt normalt), och känner ingen stress öht. Och nej, jag tror inte alls att det handlar om förnekelse. Innan ett visst kritiskt samtal med doktorn tänkte jag att han faktiskt skulle kunna säga att jag bara hade kvar ett år att leva, och ÄNDÅ sov jag gott natten innan. Varför ingen stress eller ångest? Nej, jag tror snarare att jag har begåvats med en "superkraft" -- att räkna allt som är gott i livet och inte låta det domineras av ett fåtal motgångar! NU efter många många friska år, har jag fått ett hälsoproblem (som förhoppningsvis kan lösa). Varför gråta över ETT dåligt äpple bland alla de krispiga goda?? ETT organ knackar, men alla andra bara går och går och går och går. Jag andas, jag tänker, jag njuter, jag älskar!

Topic:
Jag vet och förstår att ångest inte kan botas lättvindigt med så här enkla käcka råd. Psykiatriska problem kräver professionell hjälp. Och jag förstår att jag har tur som bara verkar vara född med en sån här positiv grundinställning, som får mig att må så bra även nu. Men jag tror ändå att alla psykiskt friska kan ta till sig något av detta, och må bättre oavsett omständigheter.

Det handlar INTE om orealistisk optimism, om att allt måste gå bra -- för det måste det ju inte alls, shit happens! Det handlar INTE om att vara en mes och ta skit, nej, stand your ground, man up, ta ansvar, sätt gränser osv. Det handlar heller INTE om religion, även om det finns en sådan här tankegång inom kristendomen. Men man måste ju inte vara kristen för att tänka så här.

Men oavsett hur det går, även när livet faktiskt ger en bajsmacka, så tänk på alla tusen miljoner grejer som ju faktiskt är och har varit så jäkla bra!

Och en dag tar livet slut. Kanske t o m den dagen har någon guldkant, med nära & kära, eller allt man faktiskt kan vara nöjd med som man har åstadkommit, och man kan somna in med ett leende. Bra kämpat!

---
Så, vad tycker ni? Sluta foka så förbannat mycket på problem? Tänk på allt som är bra, och må bättre, och därmed få ut det bästa möjliga av livet med de förutsättningar man har?

Många s k pessimister har en helt annan syn, om man säger så. Men var så goda, make your case. Har jag fel i min tes?

Jag har PTSD, GAD, dystymi, personlighetsstörning. Det kan jag inte göra någonting åt.
MEN!
Jag kan lägga det och konsekvenserna åt sidan när det gäller hur jag ser på livet och dess glädjeämnen.
Att vara optimist innebär inte att man räknar glädjekalkyler.
Utan att man TROTS livets motgångar känner en anledning att anta att det finns någonting meningsfullt och glädjerikt bakom hörnet.
Och att man därmed ska göra sitt yttersta för att få uppleva det.
Har man ett tungt bagage så gäller det att hitta de hjälpmedel som står till buds för att bära det.
Så ett positivt mindset är ett måste.
Du verkar ha uppnått det på ett naturligt sätt.
Hoppas du tillfrisknar och kan få uppleva många bra saker framöver.
Om inte, så har du förmodligen levt ett bra liv i alla fall. Och mer än så kan man inte begära.
PS. Ett utomordentligt viktigt argument för att se det positiva är att vi får ändå inte leva om livet.

Personligen har jag en mer fatalistisk syn på saker och ting. Jag bryr mig inte särskilt mycket om något, och har därför heller ingen ångest. Jag dör när jag dör, typ. Alla är vi olika.

Edit: En fatalistisk syn alltså, jag är inte fatalist och tror på ödet osv. Det som händer händer, är väl mer min filosofi.

[quote=nerdnerd|95224751]

"När du stiger upp på morgonen, tänk på vilket värdefullt privilegium det är att vara vid liv - att andas, att tänka, att njuta, att älska."

– Marcus Aurelius.

Fast.. jag får inte älska. Så citatet håller inte. Jag får runka o va glad för det antar jag

Tacksamhet och uppskattning av den typen är tyvärr något man sällan ägnar sig åt. "Man saknar inte kon för ens båset står tomt" som det heter.

Den enda risken jag ser är om man börjar leva ett liv av förnöjsamhet utan att gå utanför sin komfort. "Jag har redan allt jag behöver".

Till viss del så är kampen, bördorna och eländet också en del av strävan och meningsfullheten. Det beskär och omformar oss i processen.

Märkligt hur utfallet av totalt negativ nihilism och total positiv lättja föder en ganska snarlik inställning till mening.

[quote=Fyndigt-namn|95225304]
Varför får du inte det? Är det någon som bestämt det, förutom du?

Ja, det bör ju också funka. Jag kan relatera till det med, speciellt när och om man inte kan påverka något själv som t ex nu om min cancer. Kirurgen skulle kunna vara nervös för att göra fel, men JAG kan inte göra fel nu.

Håller med dig helt och hållet. Och tack för din sympati! Man KAN gå till en fest och sen bara sitta där och sura i ett hörn, men varför liksom? Vi har ETT liv och det är ju rätt onödigt att bara kasta bort det.

Tack för det inpasset! Och jag håller med dig med! Nä, pannben har jag och har t ex både tränat för och fullföljt några maratonlopp. Att kämpa på har ett värde i sig, och det ger en jäkla rush när man väl lyckas ta sig igenom t ex en längre utbildning -- eller för all del bara ta sig helskinnad nedför den svåra skidbacken. Den positiva lättjan skulle inte funka för mig i längden.

Men shit happens ändå. Ibland funkar det liksom inte, trots pannben och trots sin allra bästa ansträngning, och då får man ju inte tappa allt bara för det. Ok, EN grej sket sig. Kanske man bör testa ett annat spår?

Jag har en släkting som är intelligent, vältränad, ser ut som en grekisk gud, och har haft lätt att få tjejer ända sedan högstadiet, OCH har problem med depression och får piller för det. Visst, han har problem också och en del besvikelser bakom sig, men det finns nog många som gärna skulle byta med honom för allt han faktiskt har.

Med älska menar jag partnerskap och att älska i en relation. Medveten om att Aurelius kanske tänkte att man själv ska visa kärlek till allt o alla, men man tröttnar på det till slut om man inte får sina biologiska behov mötta, nånsin.

Vilken jävla mes