Finns det något från ditt omedicinerade liv du saknar/sörjer?

Har du en psykiatrisk diagnos som du medicineras för? Finns det något från ditt omedicinerade liv du kan sakna eller sörja är borta?

Jag är bipolär och medicineras sen ca 9år med en hel del mediciner, bla lithium och voxra. Jag vet att jag behöver göra det och kommer behöva göra det resten av livet för att öht kunna fortsätta leva, men det finns saker som jag kan sakna och i vissa fall sörja.

Jag är egentligen inte en "andlig" eller troende person öht men innan jag började med bp-mediciner kunde jag till och från känna att min döda mormor och min döda syster var liksom närvarande i olika situationer. Kände dem tydligt, det var lugnande, fint, glatt! En kärleksfull närvaro av några jag älskar. Jag kände generellt innan medicinerna att jag var mer mottaglig, mer "skör" för sånt som inte helt går att förklara. Sen start på medicinerna har detta helt försvunnit och det är något jag kan sörja.

Sen såklart hypomanin. Jävlar vad jag saknar det! Lycka! Intensiv glädje, sånt självförtroende, jag känner mig glad, stark, snygg, rolig, fantasin flödar, jag kommer på massa bra ideer, har det underbart både ensam och med andra, på fest, allt känns möjligt! På mediciner är det inte möjligt att komma upp i den där nivån, jag kan vara glad, känna mig lycklig men alltså, det går ju inte att jämföra med hypomanin..
Jag vet att så är det ju bara ett tag, sen slår det över i annat och slutar ofrånkomligen i djup depression och jag vill dö, blir inlagd osv. Men den där starten av hypomanin, jävlar vad jag saknar det! (Just nu i en period där jag verkligen får kämpa med mig själv för att intre försöka trigga igång det där...)

Vad saknar eller sörjer ni?

Jag har ADHD och kan ibland sakna lite av kreativiteten och fokuset som kan infinna sig.
Men iom att jag sover bättre och får en mer ”Svensson-dygnsrytm” på medicin, dessutom blir ett mindre irritationsmoment för omgivningen, och att kunna sitta relativt still i seriösa sammanhang gör det ändå värt att ta medicinen.
Det blir också betydligt enklare att hålla käften och att inte agera i affekt/vårdslöst. Jag skadar mig inte lika ofta när jag sköter medicineringen och har dessutom färre blåmärken på kroppen.
Man ja.. min hjärna kunde bli riktigt flummig förr i tiden. Det var mycket toppar och dalar under ett dygn. Nu är det lite mer som ett streck. Ju äldre jag blir desto enklare blir det att stå emot impulserna också. Är mer ”medveten” nu. Förbereder mycket mer nu än att göra precis allt i sista minuten. Medicinen gjorde att jag fick rutin med frukost, lunch, middag och att jag får sova mer. Färre flikar öppna samtidigt i hjärnan.

Är det värt det - eller inte? Jag rekommenderar filmen "Grizzlyman" från 2005 om ni inte redan sett den. Han (och hans vänner) uttrycker det som att han hellre ville leva än få mediciner för manodepression.

En berörande film som alla blivande psykologer borde se - om en naturfilmare - https://tinyurl.com/852r3mkm

Nej saknar inget, mina mediciner funkar bra. Men jag har inte ADHD-mediciner längre. Lite synd. Har SSRI och lugnande, och dessa ställer inte till det alls för mig, inga biverkningar konstigt nog. ADHD-medicinerna förändrade mig mest, jag gillade inte alltid det. Men dessa kunde tas efter behov, så jag kunde variera och ha båda världar.

Vet inte vad som har gått snett sen intag av
b å d e adhd-medicin och antidepp, vill knappt göra någonting. Hemmet förfaller, varken diskar eller städar längre, bara ligger och surfar på mobilen..😢

Har liksom inget. Skulle nog faktiskt vilja ha litet. Typ en daglig dos morfin skulle vara perfa!

För att nu få det. Hade det ju krävts att man fått en diagnos. Det är ju litet. Det vill man inte hemskt gärna bli satt under.

En "normal" kroppsvikt! Brukade vara skitsmal före alla mediciner.
Kämpar dock på som fan nu för att gå ner i vikt, så tror nog det kommer bli bra ändå.

Sen saknar jag mitt enorma fokus och koncentration. Saknar verkligen att kunna läsa böcker som förr.

Nope, ingenting. Jag var fan dum i huvudet och förstörde allt. Kanske saknar jag att inte behöva vara beroende av mediciner, om det räknas.

Jag saknar livet då jag inte var tvungen att äta en massa mediciner för att fungera i vardagen.

Jag saknar att kunna åka till jobbet, umgås med kompisar, åka utomlands utan att alltid tänka på om jag tagit mina mediciner.

Mest av allt saknar jag att må bra utan att medicinera!

40+ år nu med varierande mängd mediciner. Inte allt pga pskiska orsaker som tur är.