Tagen av polisen

Trist och jag beklagar men; jag vill ändå få sagt att jag imponeras av hur välskrivet ditt inlägg är och över dina självreflekterande resonemang.

Exakt samma tanke faktiskt.

Man vänjer sig vid sin egen kropp. Man normaliserar den och slutar reflektera över hur man ser ut för andra människor. För mig har det bara varit jag. Samma kropp som jag tittat på varje dag i flera år.

Nu tittar jag istället ut över gymmet och inser att jag faktiskt ser ganska annorlunda ut än de flesta där.

Det slog mig rätt hårt.

Igår tränade jag i en vanlig T-shirt för första gången på länge. Nu funderar jag på om jag ska ha långärmat nästa gång för att dölja armarna också, så att inte ådringen syns lika mycket.

Man lägger år på att bygga en fysik som syns och sedan börjar man fundera över hur man ska göra för att synas mindre.

Och den där jäkla lådan borde jag ha tömt för länge sedan. Där låg oljor som förmodligen surnat för flera år sedan. Saker jag inte ens tänkte på längre eftersom de bara blivit en del av bakgrunden hemma.

Lätt att vara efterklok.

Nu får processen ha sin gång. Mitt hopp står väl till dagsböter eller möjligen villkorlig dom, men den delen ligger inte längre hos mig. Det kommer bli vad det blir, och jag har egentligen ingen lust att lägga månader på att oroa mig över saker jag ändå inte kan påverka.

Misstänker att någon har tipsat medtanke på att vi bor i ett mentalsjuk land med paranoid folk.

Ja det är väl för väl att dom satte stopp för dig innan axlarna förvandlats till ett par dödsstjärnor.
Exogena hormoner ska köpas för skattepengar och ges till mentalsjuka tjejer som tror att dom är pojkar eller bara vill åtnjuta lite oskyddad kuk utan att bli på smällen. Privatbruk för vuxna män som vill ha ut lite mer från träningtimmarna? Nej fy fan, är du inte riktigt klok? Har du inte tänkt på hur negativt det kan påverka andras känslor? "Åh kolla där går mansen och ser snygg ut naken och det gör inte jag".

Hoppas det blir kåken.

Så. Då har man blivit hämtad av polisen på gymmet för misstänkt dopningsbrott.

Det märkliga är att jag inte längre tycker att det mest intressanta är själva polisärendet. Jag trodde det skulle vara det. Jag trodde att jag skulle sitta och älta urinprov, straffskalor, dagsböter och hovrättsdomar. Istället har jag gått runt i flera dagar och funderat på någonting helt annat.

Det började som vilken söndag som helst. Jag åkte till mitt vanliga gym för att köra ett pass. Jag tränar bodybuilding och har gjort det länge. Jag ser ut därefter. Inte som en professionell tävlingsbyggare, men tillräckligt för att sticka ut på ett vanligt kommersiellt gym. Synliga ådror, stora axlar, linne eftersom det är varmt och för att jag aldrig tänkt särskilt mycket på hur det ser ut.

Efter ungefär tjugo minuter dyker två poliser upp i lokalen. Först reagerar jag inte särskilt mycket. Sedan börjar jag lägga märke till att den ena verkar stå och titta ut över gymmet som om han letar efter någon. Några minuter senare står de framför mig och ber mig följa med in i ett rum.

Det är där det börjar bli märkligt.

De frågar om min träning. Min kost. Mina kosttillskott. Mina resor. Mina vanor. Efter en stund frågar jag varför de ställer alla dessa frågor. Jag sitter där och känner mig mer som deltagare i ett avsnitt av Lyxfällan för bodybuilders än som misstänkt i ett brottsmål.

Sedan kommer beskedet.

Jag är skäligen misstänkt för dopningsbrott.

När jag frågar varför får jag ett svar som jag fortfarande inte riktigt har bestämt mig för om jag tycker är komiskt eller absurt.

De tycker att jag är för muskulös.

Och där händer någonting som jag inte hade väntat mig.

För den som inte tränar bodybuilding ser kanske bara muskler. För mig representerar den där kroppen någonting helt annat. Jag ser år av träning. Jag ser misslyckade dieter. Jag ser skador som rehabiliterats. Jag ser tusentals måltider som ingen människa med självrespekt egentligen borde ha behövt äta. Jag ser commitment.

Det hör väl också till historien att jag inte direkt satt där med några illusioner om hur det här skulle sluta.

När de frågade om urinprovet skulle vara positivt svarade jag nej, vilket redan då kändes som en ganska optimistisk hållning till verkligheten. Jag tränar bodybuilding, inte magi. Det provet kommer med all sannolikhet lysa som en julgran när laboratoriet är färdigt med det.

Samtidigt insåg jag ganska snabbt att det inte bara var urinprovet som skulle bli ett problem. När polisen väl började rada upp vad de hittat hemma gick det upp för mig att det nog skulle bli svårt att övertyga någon om att det här var ett ringa dopningsbrott. Tyvärr hade jag under årens lopp samlat på mig betydligt mer grejer än jag själv hade reflekterat över.

Det märkliga är att man vänjer sig vid sådant. Man köper något, lägger undan det, köper något annat, sparar lite av det gamla och plötsligt sitter man flera år senare på en samling som ser betydligt mer imponerande ut när någon annan inventerar den än när man själv tittar på den i vardagen.

Det var nog först när jag såg fotografierna från husrannsakan som jag själv började förstå hur det såg ut från utsidan.

Och kanske är det egentligen den röda tråden genom hela historien. Inte att polisen såg något som inte fanns där, utan att jag för första gången blev tvungen att se mig själv genom någon annans ögon.

Sedan sitter man plötsligt i ett rum där samma kropp istället betraktas som en misstanke.

Det var nog där det började skava.

Inte för att jag blev chockad över att polisen hittade saker hemma. Jag visste mycket väl vad som fanns där. Jag hade under många år samlat på mig mer preparat än jag borde ha gjort. Jag är den sortens idiot som köper något och tänker att det kan vara bra att ha senare. Sedan går fem år. Sedan går ytterligare två. Sedan står man där med en låda som borde ha åkt till återvinningen för länge sedan.

Det som fastnat hos mig efteråt är istället frågan om synlighet.

Jag har under många år försökt bygga en fysik som syns. Det är nästan hela poängen med bodybuilding. Man försöker förbättra något som ska kunna ses. Nu sitter jag istället och funderar på motsatsen. Ska jag ha T-shirt istället för linne? Långärmad bylsig tröja? Ska jag träna på andra tider? Ska jag försöka sticka ut mindre?

Det är en märklig tanke.

Man lägger år på att bygga något som syns och sedan kommer en dag när man börjar fundera över hur man ska göra för att synas mindre.

Det är också märkligt hur snabbt perspektivet förändras. För några veckor sedan hade någon frågat mig om jag ville ha större axlar. Idag funderar jag på om jag borde köpa långärmade tröjor.

Nu återstår väl det som alla som haft med svenska myndigheter att göra känner igen.

Att vänta.

Inte den dramatiska sortens väntan som finns på film, utan den svenska myndighetsväntan där livet fortsätter ungefär som vanligt medan någon annan någonstans analyserar ett urinprov, skriver ett protokoll och så småningom skickar ett brev.

Så tills dess fortsätter jag väl träna, jobba och försöka förstå varför det känns märkligare att bli kallad för muskulös av polisen än att faktiskt bli misstänkt för brott.

Jag har egentligen inte mycket att säga om din situation. Det som kom upp i mitt huvud när jag läste ditt inlägg var att "Den här boken vill jag läsa!!"
Jag förminskar absolut inte det som hänt, men Gud vad du är bra på att förmedla hela känslan!

Så. Då har man blivit hämtad av polisen på gymmet för misstänkt dopningsbrott.

Det märkliga är att jag inte längre tycker att det mest intressanta är själva polisärendet. Jag trodde det skulle vara det. Jag trodde att jag skulle sitta och älta urinprov, straffskalor, dagsböter och hovrättsdomar. Istället har jag gått runt i flera dagar och funderat på någonting helt annat.

Det började som vilken söndag som helst. Jag åkte till mitt vanliga gym för att köra ett pass. Jag tränar bodybuilding och har gjort det länge. Jag ser ut därefter. Inte som en professionell tävlingsbyggare, men tillräckligt för att sticka ut på ett vanligt kommersiellt gym. Synliga ådror, stora axlar, linne eftersom det är varmt och för att jag aldrig tänkt särskilt mycket på hur det ser ut.

Efter ungefär tjugo minuter dyker två poliser upp i lokalen. Först reagerar jag inte särskilt mycket. Sedan börjar jag lägga märke till att den ena verkar stå och titta ut över gymmet som om han letar efter någon. Några minuter senare står de framför mig och ber mig följa med in i ett rum.

Det är där det börjar bli märkligt.

De frågar om min träning. Min kost. Mina kosttillskott. Mina resor. Mina vanor. Efter en stund frågar jag varför de ställer alla dessa frågor. Jag sitter där och känner mig mer som deltagare i ett avsnitt av Lyxfällan för bodybuilders än som misstänkt i ett brottsmål.

Sedan kommer beskedet.

Jag är skäligen misstänkt för dopningsbrott.

När jag frågar varför får jag ett svar som jag fortfarande inte riktigt har bestämt mig för om jag tycker är komiskt eller absurt.

De tycker att jag är för muskulös.

Och där händer någonting som jag inte hade väntat mig.

För den som inte tränar bodybuilding ser kanske bara muskler. För mig representerar den där kroppen någonting helt annat. Jag ser år av träning. Jag ser misslyckade dieter. Jag ser skador som rehabiliterats. Jag ser tusentals måltider som ingen människa med självrespekt egentligen borde ha behövt äta. Jag ser commitment.

Det hör väl också till historien att jag inte direkt satt där med några illusioner om hur det här skulle sluta.

När de frågade om urinprovet skulle vara positivt svarade jag nej, vilket redan då kändes som en ganska optimistisk hållning till verkligheten. Jag tränar bodybuilding, inte magi. Det provet kommer med all sannolikhet lysa som en julgran när laboratoriet är färdigt med det.

Samtidigt insåg jag ganska snabbt att det inte bara var urinprovet som skulle bli ett problem. När polisen väl började rada upp vad de hittat hemma gick det upp för mig att det nog skulle bli svårt att övertyga någon om att det här var ett ringa dopningsbrott. Tyvärr hade jag under årens lopp samlat på mig betydligt mer grejer än jag själv hade reflekterat över.

Det märkliga är att man vänjer sig vid sådant. Man köper något, lägger undan det, köper något annat, sparar lite av det gamla och plötsligt sitter man flera år senare på en samling som ser betydligt mer imponerande ut när någon annan inventerar den än när man själv tittar på den i vardagen.

Det var nog först när jag såg fotografierna från husrannsakan som jag själv började förstå hur det såg ut från utsidan.

Och kanske är det egentligen den röda tråden genom hela historien. Inte att polisen såg något som inte fanns där, utan att jag för första gången blev tvungen att se mig själv genom någon annans ögon.

Sedan sitter man plötsligt i ett rum där samma kropp istället betraktas som en misstanke.

Det var nog där det började skava.

Inte för att jag blev chockad över att polisen hittade saker hemma. Jag visste mycket väl vad som fanns där. Jag hade under många år samlat på mig mer preparat än jag borde ha gjort. Jag är den sortens idiot som köper något och tänker att det kan vara bra att ha senare. Sedan går fem år. Sedan går ytterligare två. Sedan står man där med en låda som borde ha åkt till återvinningen för länge sedan.

Det som fastnat hos mig efteråt är istället frågan om synlighet.

Jag har under många år försökt bygga en fysik som syns. Det är nästan hela poängen med bodybuilding. Man försöker förbättra något som ska kunna ses. Nu sitter jag istället och funderar på motsatsen. Ska jag ha T-shirt istället för linne? Långärmad bylsig tröja? Ska jag träna på andra tider? Ska jag försöka sticka ut mindre?

Det är en märklig tanke.

Man lägger år på att bygga något som syns och sedan kommer en dag när man börjar fundera över hur man ska göra för att synas mindre.

Det är också märkligt hur snabbt perspektivet förändras. För några veckor sedan hade någon frågat mig om jag ville ha större axlar. Idag funderar jag på om jag borde köpa långärmade tröjor.

Nu återstår väl det som alla som haft med svenska myndigheter att göra känner igen.

Att vänta.

Inte den dramatiska sortens väntan som finns på film, utan den svenska myndighetsväntan där livet fortsätter ungefär som vanligt medan någon annan någonstans analyserar ett urinprov, skriver ett protokoll och så småningom skickar ett brev.

Så tills dess fortsätter jag väl träna, jobba och försöka förstå varför det känns märkligare att bli kallad för muskulös av polisen än att faktiskt bli misstänkt för brott.

Så. Då har man blivit hämtad av polisen på gymmet för misstänkt dopningsbrott.

Det märkliga är att jag inte längre tycker att det mest intressanta är själva polisärendet. Jag trodde det skulle vara det. Jag trodde att jag skulle sitta och älta urinprov, straffskalor, dagsböter och hovrättsdomar. Istället har jag gått runt i flera dagar och funderat på någonting helt annat.

Det började som vilken söndag som helst. Jag åkte till mitt vanliga gym för att köra ett pass. Jag tränar bodybuilding och har gjort det länge. Jag ser ut därefter. Inte som en professionell tävlingsbyggare, men tillräckligt för att sticka ut på ett vanligt kommersiellt gym. Synliga ådror, stora axlar, linne eftersom det är varmt och för att jag aldrig tänkt särskilt mycket på hur det ser ut.

Efter ungefär tjugo minuter dyker två poliser upp i lokalen. Först reagerar jag inte särskilt mycket. Sedan börjar jag lägga märke till att den ena verkar stå och titta ut över gymmet som om han letar efter någon. Några minuter senare står de framför mig och ber mig följa med in i ett rum.

Det är där det börjar bli märkligt.

De frågar om min träning. Min kost. Mina kosttillskott. Mina resor. Mina vanor. Efter en stund frågar jag varför de ställer alla dessa frågor. Jag sitter där och känner mig mer som deltagare i ett avsnitt av Lyxfällan för bodybuilders än som misstänkt i ett brottsmål.

Sedan kommer beskedet.

Jag är skäligen misstänkt för dopningsbrott.

När jag frågar varför får jag ett svar som jag fortfarande inte riktigt har bestämt mig för om jag tycker är komiskt eller absurt.

De tycker att jag är för muskulös.

Och där händer någonting som jag inte hade väntat mig.

För den som inte tränar bodybuilding ser kanske bara muskler. För mig representerar den där kroppen någonting helt annat. Jag ser år av träning. Jag ser misslyckade dieter. Jag ser skador som rehabiliterats. Jag ser tusentals måltider som ingen människa med självrespekt egentligen borde ha behövt äta. Jag ser commitment.

Det hör väl också till historien att jag inte direkt satt där med några illusioner om hur det här skulle sluta.

När de frågade om urinprovet skulle vara positivt svarade jag nej, vilket redan då kändes som en ganska optimistisk hållning till verkligheten. Jag tränar bodybuilding, inte magi. Det provet kommer med all sannolikhet lysa som en julgran när laboratoriet är färdigt med det.

Samtidigt insåg jag ganska snabbt att det inte bara var urinprovet som skulle bli ett problem. När polisen väl började rada upp vad de hittat hemma gick det upp för mig att det nog skulle bli svårt att övertyga någon om att det här var ett ringa dopningsbrott. Tyvärr hade jag under årens lopp samlat på mig betydligt mer grejer än jag själv hade reflekterat över.

Det märkliga är att man vänjer sig vid sådant. Man köper något, lägger undan det, köper något annat, sparar lite av det gamla och plötsligt sitter man flera år senare på en samling som ser betydligt mer imponerande ut när någon annan inventerar den än när man själv tittar på den i vardagen.

Det var nog först när jag såg fotografierna från husrannsakan som jag själv började förstå hur det såg ut från utsidan.

Och kanske är det egentligen den röda tråden genom hela historien. Inte att polisen såg något som inte fanns där, utan att jag för första gången blev tvungen att se mig själv genom någon annans ögon.

Sedan sitter man plötsligt i ett rum där samma kropp istället betraktas som en misstanke.

Det var nog där det började skava.

Inte för att jag blev chockad över att polisen hittade saker hemma. Jag visste mycket väl vad som fanns där. Jag hade under många år samlat på mig mer preparat än jag borde ha gjort. Jag är den sortens idiot som köper något och tänker att det kan vara bra att ha senare. Sedan går fem år. Sedan går ytterligare två. Sedan står man där med en låda som borde ha åkt till återvinningen för länge sedan.

Det som fastnat hos mig efteråt är istället frågan om synlighet.

Jag har under många år försökt bygga en fysik som syns. Det är nästan hela poängen med bodybuilding. Man försöker förbättra något som ska kunna ses. Nu sitter jag istället och funderar på motsatsen. Ska jag ha T-shirt istället för linne? Långärmad bylsig tröja? Ska jag träna på andra tider? Ska jag försöka sticka ut mindre?

Det är en märklig tanke.

Man lägger år på att bygga något som syns och sedan kommer en dag när man börjar fundera över hur man ska göra för att synas mindre.

Det är också märkligt hur snabbt perspektivet förändras. För några veckor sedan hade någon frågat mig om jag ville ha större axlar. Idag funderar jag på om jag borde köpa långärmade tröjor.

Nu återstår väl det som alla som haft med svenska myndigheter att göra känner igen.

Att vänta.

Inte den dramatiska sortens väntan som finns på film, utan den svenska myndighetsväntan där livet fortsätter ungefär som vanligt medan någon annan någonstans analyserar ett urinprov, skriver ett protokoll och så småningom skickar ett brev.

Så tills dess fortsätter jag väl träna, jobba och försöka förstå varför det känns märkligare att bli kallad för muskulös av polisen än att faktiskt bli misstänkt för brott.