Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Har du nu fått ett jobb, och lever ett normalt liv?
Orkar inte läsa men det bra du är drogfri.
Citat:
Känner igen mig i mycket
Skyhöfa doser alpra och ikto , krashat i häktet på skiten. Ct 8 år ep sedan ptsd i ett år
Sympatikusandning.
40 döda vänner+ men många av andra själ än missbruk,,men ändå.Kokain 2 gs om dagen, min broder tog en trip till peru och tillbaka när vi var 19.
Så obegrännsat.
Jag kopplar ditt kaos , du kommer märka att du får ordning på bitarna
Det brukar falla naturligt.
Är inte helt nykter ska inte hyckla , men alkohol blev stora boven 4 åren sista ordentligt varje dag, det är jag nykter från nu i 10 månader
Jag landade för typ 8 månader sedan och känner igen mig mycket i skiten du skriver.
Må bäst och lycka till, ta hand om dig broder.
Skyhöfa doser alpra och ikto , krashat i häktet på skiten. Ct 8 år ep sedan ptsd i ett år
Sympatikusandning.
40 döda vänner+ men många av andra själ än missbruk,,men ändå.Kokain 2 gs om dagen, min broder tog en trip till peru och tillbaka när vi var 19.
Så obegrännsat.
Jag kopplar ditt kaos , du kommer märka att du får ordning på bitarna
Det brukar falla naturligt.
Är inte helt nykter ska inte hyckla , men alkohol blev stora boven 4 åren sista ordentligt varje dag, det är jag nykter från nu i 10 månader
Jag landade för typ 8 månader sedan och känner igen mig mycket i skiten du skriver.
Må bäst och lycka till, ta hand om dig broder.
Jo du verkar höra vad jag säger och det händer bara så mycket och vill landa lite i något när paniken som hade lagt sig så mycket ökat i tanken att jag kastar bort allt om jag typ kollar på tv.
Behovet att göra något meningsfullt är enormt och jag förstår varför det blivit så här och det är liksom inte speciellt konstigt.
Jag jobbar tre dagar i veckan och det ger mig väldigt mycket och kontakt med andra men det räcker inte riktigt nu efter ett tag när jag uppskattat vissas sällskap mer än vad jag tänkt att ja saknade så.
Även om jag skulle falla på ett återfall skulle jag som du försöka nå nykterhet ändå, det är ju en evig kamp.
Jag tror 100% på att framtiden kommer bli bra men det är kriget eller känslan av att delar av mig själv slits isär och gamla tankar/beteenden försöker komma fram och dom enkla lösningarnas väg är min gamla inställning.
Jag känner att jag vill ha kontakt och det svåraste är väl hur jag levt mitt liv där allt varit nu nu nu. Det landar ju i att tålamod inte existerar i många lägen, jag hade inte trott det kunde kännas så här bara.
Jag menar jag trodde ju att jag ville vara ensam, när skölden att komma nära andra bara löstes upp när jag ställdes inför en person jag verkligen uppskattar att ha sällskap med ändrades allt på ett par dagar.
Detta är det ända jag vet som går att göra för att finna någon frid i detta just nu och det kommer lösa sig för ärligt talat tror jag att jag är en rätt skön snubbe och som är ganska rolig att vara med när jag mår bra.
Har hittat en del av mig själv som har så många idéer jag inte vågade leva ut tidigare i livet och wow, jag har kanonbra tankar om sånt man kan göra med andra och jag hade tyckt det var kul om någon försöker göra något roligt med mig och visar engagemang för att att vi sks ha en trevlig dag.
Blir inte osäker på att det ska bli kul heller.
Sorry mannen, du som undra om horset förstår inte vad det är du säger om du tror att det kan vara bättre än nu. En sak jag lärt mig är att det kan alltid bli mycket mycket värre än vad som än händer, ser man till att någon känner lukten av rädsla kommer empatilösa monster ta allt med nöje varje gång och dom bryr sig inte om någon dör ens. Det är vad som är varje dag i en heroinsts liv och det går inte föreställa sig den världen där det inte bara längre är människor kvar i så många dom inte har tillgång till något som går att koppla till annat än död och misär.
Som soffgrupp sa 40+ vänner kommer aldrig vara något igen, känna kärlek eller ha möjligheter mer.
Detta är inget som ens går att föreställa sig hur mörkt det är, min erfarenhet är som soffgrupp och jsg grät i en månad i vi trad när min sista vän söp ihjäl sig när hon sönderslagen av äckel och är så ledsen tar ett återfall och dog utomhus, frös ihjäl när jag tror hon försökte ta sig till mig för hon alltid visste jag skulle ställa upp.
Känslan här har varit så mycket att det dykt upp en känsla som är väldigt otäck, när jag var liten minns jag när jag möttes av att jag vill inte vara med och leka längre för det gått för långt och jag vill hem till min mamma.
Skrika till universum okej jag ger mig, jag har verkligen lärt mig min läxa, det är en känsla som går väldigt djupt i vem jag är och slagit sönder min falska värld som jag byggt för skydd mot allt.
Att tänka man skulle kunna förstå vad man går in i kommer bli så mycket värre än vad som går att fantisera fram i sin ångest att inte känna något.
Jag vill säga till gud jag fattar nu men det är bara det att jag är inte troende alls men att ens tanken dylt upp är helt sjukt, att man vill göra vad som helst för att komms bort.
Gör resten av ditt liv en tjänst och gör inte ditt största eller kanske andra största misstag om du kanske mördat någon typ.
När man börjar skaka och gunga fram och tillbaka som på en film vill man bara tillbaka till allt som kom innan som inte hade blivit ptsd plus och genomsyrar allt. Att ta kontroll då känns nästan omöjligt hela tiden även om msn går framåt.
Jag trodde jag visste fucking allt! Tror man det blundar man för riktigt feta problem alla gånger och risken att sätta sig i något man inte kan förstå blir stor.
Man ångrar sig vad som än varit när set händer saker man inte fatta verkligen gick.
Jag får en bild av vänners ögon när jag blundar som jag hittat som döda eller försökt slå igång deras liv innan det är för sent.
Kan du förstå att minnet av 40 kompisar död kommer förändra allt du är kommer du inte välja att leva i helvetet frivilligt eller ens kunna nå tanken att du inte skulle vilja det utan valt att leva i det du vill, vad man än söker utan död finns inte, man blir så lurad av smutsiga as som kommer våldta allt du är om det går.
Denna sorgen går väldigt djupt i mig och jag kär mig leva med detta men att det bara kommer en dag och allt är borta finns inte. Det blir mindre om man når nya bra mål men så fort det händer något starkt finns mörkret man upplevt och kände sig säker i som är alla mina problem.
Att vakna är så mycket mer och det fattar man inte bara för man tror det i mitten av sitt misssbruk.
Kan kännas det händer aldrig men...ja man blir ödmjuk av verklighet som bara är så även om jag önskar annat.
Citat:
Jag har varit beroende av det mesta dom sista 20 åren, jag är 36 och det finns ingenting kvar som är värt livet jag har levt från jag var 15 år tills nu.
Jag har varit ren sedan precis i början av 2025 och jag kan knappt förstå att jag ens kan skriva detta då som så många jag mött inte längre är kvar i livet och aldrig kommer kunna göra någonting igen eller förändra resultatet av att vara rädd för livet och vad det innebär att faktiskt känna av sina känslor istället för att ta den enkla utvägen och tro att ångest på något sätt är vad att må dåligt innebär.
Jag har verkligen möts av vad som bara varit en fatasi tidigare för jag visste vad jag ville, trodde jag. Den absoluta chocken jag möttes av när jag insåg att förnekelse går så djupt att många aldrig förstår vad jag säger här eller möter sig själva och vad det är man har gjort mot andra människor i sitt missbruk. Jag är ingen dålig person som bara tänker på vad jag kan få av andra människor som så många jag alltid haft att göra med, både nya och gamla bekanta. Människor som erbjuder absolut ingenting av vad jag anser är värt någonting alls och som är platser där människors mörker och livsläxor föds som enkelt förstör resten av en annans människas liv.
Nu inte kommer undan det som är den röda tråden i mitt liv och som en person som uppenbart inte blundar och undviker det som bara är för jobbigt och aldrig funderar mer på vad dom själva varit i sina liv, jag menar jag har slutat tycka synd om mig själv och möter mina största rädlor som många är grund till varför jag tagit så mycket jag bara kan och aldrig ens fattar varför någon inte lever som jag och når punker som bildar smuts på sin själ som inte bara går att ta bort genom att punda längre och där man inser att drogerna är absolut ingenting av det jag trodde och nu är allt genomskinligt och är min tanke om vad jag velat och intalat mig själv.
Jag kan knappt förstå vad det är jag varit och hur jag ens lyckats tro att jag är någon helt annan än vad som är grund värderingarna som jag lever mitt liv efter nu och alltid varit en del av mig. Detta vet jag ju även om jag skapat en bild av allt i mitt liv baserat på att slippa möta vad jag sysslar med, att tänka jag vet väl vem jag är är långt ifrån en säkerhet hos missbrukare och ärligt talat har jag inte mött många som tror att jag försöker säga dom saker när jag bara pratar om mina tankar om vad jag har gjort rent av fel i livet punkt.
När då någon är så självupptagna och uppenbarligen tar åt sig och själva känner sig träffade er ett faktum för mig vid detta laget och är så typiskt missbrukare att tro dom ens känner sig själva lite för dom har tankar och inte förstår verkligheten som är att ljuga för sig själv och säkerställer att man inte bara känner sig själv för att man tror det. Nu minns jag inte mitt liv som för några år sedan och det är inte ett liv som har varit varken enkelt eller är för myvket för alla som upplevt det jag har, alla missbrukare har såklart haft det jobbigt men jag har haft flera bekanta som tror dom förstår saker dom aldrig ens kommit i närheten av som aldrig kommer bara gå att glömma även om jag kan lära mig leva med mig själv. Den post traumatiska stress som alltid gör sig påmind var inte något som bara går att förstå vad det innebär innan man möts av vad som är total rädla och paralyserande skräck som ersatt nästan allt jag känner om jag inte bearbetar allt noch lever mitt i det som bara är olidligt och kommer leda till en säker död.
Jag klarar knappt av att titta på tv längre för jag får panik av att jag redan kastat bort mitt liv och även om alla som kände mig tror att jag antingen kör ett spel med slutmål eller inte kan vara ren och bara kör ytterligare en lögn, idag får dom tro att det är så för jag vet vad jag ,mötts av och jag är hellre död än leva i missbrukat där ingenting är ens kommer nära vad jag känner nu.
Finns en tanke att vi får väl fucking se för jag vet redan att jag har rätt även om jag inte säger att det är på något sätt enkelt för detta är allt jag aldrig ens kunnat föreställa mig vad det är att jag är ren. Jag trodde jag visste så mycket och det betyder ingenting nu, jag skiter väl i vad jag trodde och om jag kan få tillbaka människor som inte kommer tillbaka gör det hade varit ofattbart känslosamt.
Men det är en fantasi nu när jag förstår att jag kastar bort det som betydd allt för mig som skräp jag haft i fickan. Jag skäms och tanken på att ljuga gör mig illamående för jag har ju aldrig tyckt det är mer än en svag människas försök till vad dom än försöker, det är motsatsen till vad som är äkta styrka och en lögn är inget i jämförelse.
Nu när jag möts av verkligheten att ingen vågar hoppas jag kan någonting som inte är att rymma från saker. Det har tagit 18 månader att landa i att jag faktiskt vill ha människor nära igen och hade inte ens kunnat inbilla mig hur ont det gör att inte ha det jag önskar mest i hela världen! Jag har ett par kompisar och dom är fantastiska människor jag respekterar djupt men dom har också levt liv som ger ärr som inte bara läker med tiden och att trigga varandras ptsd har tagit tid att komma på är väldigt farligt och inte är något som bara går att låtsas inte händer.
Jag har LARO och dom har våldtagit allt jag är som människa och har blivit behandlar som vad dom verkligen tycker att man är en smutsig pundare och inget mer någonsin kommer vara sant, jag har försökt få deras hjälp i början men det har regnat konskvenser när läkare vill visa vem som fucking sitter på alla kort och om jag inte håller med har jag lärt mig läxor ingen borde uppleva och förändrat resten av mitt liv. Jag fick subutex sprutan efter 8 år när personalen sa att jag sparkat in dörren till andra dörren in till själva avdelningen, LARO haraldrig varit eller vad jag ser kommer bli något annat än ett apotek som jag ber om hjälp hos över min döda kropp om det inte är väldigt specifikt något dom kan göra som jag måste göra.
Överläkaren i högsbo är det värsta jag upplevt som kallar sig själv för läkare, jag skulle aldrig lyfta ett finger för den människan då den väldigt tydligt älskar makten och min journal är full av rena fabriceringar och lögner om saker som är där för att lära mig en poäng när jag inte gått med på något eller mbara bett om hjälp men som dom misstolkar som något jag inte kan förstå, så alla vet är detta högsbo jag pratar om som är ettmörker i en helt egen klass. Det är inte jag som är en sociopat som gör saker för jag inte bryr mig om andra människor.
Jag har mycket tankar omk vad som varit då jag vill vara medveten om vad detär jag gjort, jag måste göra det och skyldig alla jag krossat hjärtan för dom trodde på mig och jag kommer aldrig kunna bara erbjuda något som kommer ens nära en ursäkt som inte bara är så lite att det inte betyder någonting för dom.
Dom sista veckorna har öppnat mina ögon för att jag vill träffa folk igen mer än någonting, jag hittade någon jag ville vara kompis med men jag tror inte det går, men om det bara är min osäkerhet och själv har eller faktiskt är vet jag inte, låtar åt att den inte kunde med att säga nej även om jag såklart inte vill det. Detta är nytt och jag är helt ställd. Detta har öppnat ögonen för vad jag skulle säga är en av dom grejer som gjort att jag inte haft dom känslorna igen efter det och nu när jag börjar fatta vad som hänt blir jag rädd för vad jag kunnat tro eller intala mig är vad som inte är på riktigt eller ens vad jag tycker. Jag börjar se bilden andra sett och jag får panik och jag kommer aldrig vara så svag igen, det får kosta vad det vill men en sak är säker jag vet att dåliga beteenden med full säkerhet leder till mer helvete och inget är ens lite bättre.
Jag har varit ren sedan precis i början av 2025 och jag kan knappt förstå att jag ens kan skriva detta då som så många jag mött inte längre är kvar i livet och aldrig kommer kunna göra någonting igen eller förändra resultatet av att vara rädd för livet och vad det innebär att faktiskt känna av sina känslor istället för att ta den enkla utvägen och tro att ångest på något sätt är vad att må dåligt innebär.
Jag har verkligen möts av vad som bara varit en fatasi tidigare för jag visste vad jag ville, trodde jag. Den absoluta chocken jag möttes av när jag insåg att förnekelse går så djupt att många aldrig förstår vad jag säger här eller möter sig själva och vad det är man har gjort mot andra människor i sitt missbruk. Jag är ingen dålig person som bara tänker på vad jag kan få av andra människor som så många jag alltid haft att göra med, både nya och gamla bekanta. Människor som erbjuder absolut ingenting av vad jag anser är värt någonting alls och som är platser där människors mörker och livsläxor föds som enkelt förstör resten av en annans människas liv.
Nu inte kommer undan det som är den röda tråden i mitt liv och som en person som uppenbart inte blundar och undviker det som bara är för jobbigt och aldrig funderar mer på vad dom själva varit i sina liv, jag menar jag har slutat tycka synd om mig själv och möter mina största rädlor som många är grund till varför jag tagit så mycket jag bara kan och aldrig ens fattar varför någon inte lever som jag och når punker som bildar smuts på sin själ som inte bara går att ta bort genom att punda längre och där man inser att drogerna är absolut ingenting av det jag trodde och nu är allt genomskinligt och är min tanke om vad jag velat och intalat mig själv.
Jag kan knappt förstå vad det är jag varit och hur jag ens lyckats tro att jag är någon helt annan än vad som är grund värderingarna som jag lever mitt liv efter nu och alltid varit en del av mig. Detta vet jag ju även om jag skapat en bild av allt i mitt liv baserat på att slippa möta vad jag sysslar med, att tänka jag vet väl vem jag är är långt ifrån en säkerhet hos missbrukare och ärligt talat har jag inte mött många som tror att jag försöker säga dom saker när jag bara pratar om mina tankar om vad jag har gjort rent av fel i livet punkt.
När då någon är så självupptagna och uppenbarligen tar åt sig och själva känner sig träffade er ett faktum för mig vid detta laget och är så typiskt missbrukare att tro dom ens känner sig själva lite för dom har tankar och inte förstår verkligheten som är att ljuga för sig själv och säkerställer att man inte bara känner sig själv för att man tror det. Nu minns jag inte mitt liv som för några år sedan och det är inte ett liv som har varit varken enkelt eller är för myvket för alla som upplevt det jag har, alla missbrukare har såklart haft det jobbigt men jag har haft flera bekanta som tror dom förstår saker dom aldrig ens kommit i närheten av som aldrig kommer bara gå att glömma även om jag kan lära mig leva med mig själv. Den post traumatiska stress som alltid gör sig påmind var inte något som bara går att förstå vad det innebär innan man möts av vad som är total rädla och paralyserande skräck som ersatt nästan allt jag känner om jag inte bearbetar allt noch lever mitt i det som bara är olidligt och kommer leda till en säker död.
Jag klarar knappt av att titta på tv längre för jag får panik av att jag redan kastat bort mitt liv och även om alla som kände mig tror att jag antingen kör ett spel med slutmål eller inte kan vara ren och bara kör ytterligare en lögn, idag får dom tro att det är så för jag vet vad jag ,mötts av och jag är hellre död än leva i missbrukat där ingenting är ens kommer nära vad jag känner nu.
Finns en tanke att vi får väl fucking se för jag vet redan att jag har rätt även om jag inte säger att det är på något sätt enkelt för detta är allt jag aldrig ens kunnat föreställa mig vad det är att jag är ren. Jag trodde jag visste så mycket och det betyder ingenting nu, jag skiter väl i vad jag trodde och om jag kan få tillbaka människor som inte kommer tillbaka gör det hade varit ofattbart känslosamt.
Men det är en fantasi nu när jag förstår att jag kastar bort det som betydd allt för mig som skräp jag haft i fickan. Jag skäms och tanken på att ljuga gör mig illamående för jag har ju aldrig tyckt det är mer än en svag människas försök till vad dom än försöker, det är motsatsen till vad som är äkta styrka och en lögn är inget i jämförelse.
Nu när jag möts av verkligheten att ingen vågar hoppas jag kan någonting som inte är att rymma från saker. Det har tagit 18 månader att landa i att jag faktiskt vill ha människor nära igen och hade inte ens kunnat inbilla mig hur ont det gör att inte ha det jag önskar mest i hela världen! Jag har ett par kompisar och dom är fantastiska människor jag respekterar djupt men dom har också levt liv som ger ärr som inte bara läker med tiden och att trigga varandras ptsd har tagit tid att komma på är väldigt farligt och inte är något som bara går att låtsas inte händer.
Jag har LARO och dom har våldtagit allt jag är som människa och har blivit behandlar som vad dom verkligen tycker att man är en smutsig pundare och inget mer någonsin kommer vara sant, jag har försökt få deras hjälp i början men det har regnat konskvenser när läkare vill visa vem som fucking sitter på alla kort och om jag inte håller med har jag lärt mig läxor ingen borde uppleva och förändrat resten av mitt liv. Jag fick subutex sprutan efter 8 år när personalen sa att jag sparkat in dörren till andra dörren in till själva avdelningen, LARO haraldrig varit eller vad jag ser kommer bli något annat än ett apotek som jag ber om hjälp hos över min döda kropp om det inte är väldigt specifikt något dom kan göra som jag måste göra.
Överläkaren i högsbo är det värsta jag upplevt som kallar sig själv för läkare, jag skulle aldrig lyfta ett finger för den människan då den väldigt tydligt älskar makten och min journal är full av rena fabriceringar och lögner om saker som är där för att lära mig en poäng när jag inte gått med på något eller mbara bett om hjälp men som dom misstolkar som något jag inte kan förstå, så alla vet är detta högsbo jag pratar om som är ettmörker i en helt egen klass. Det är inte jag som är en sociopat som gör saker för jag inte bryr mig om andra människor.
Jag har mycket tankar omk vad som varit då jag vill vara medveten om vad detär jag gjort, jag måste göra det och skyldig alla jag krossat hjärtan för dom trodde på mig och jag kommer aldrig kunna bara erbjuda något som kommer ens nära en ursäkt som inte bara är så lite att det inte betyder någonting för dom.
Dom sista veckorna har öppnat mina ögon för att jag vill träffa folk igen mer än någonting, jag hittade någon jag ville vara kompis med men jag tror inte det går, men om det bara är min osäkerhet och själv har eller faktiskt är vet jag inte, låtar åt att den inte kunde med att säga nej även om jag såklart inte vill det. Detta är nytt och jag är helt ställd. Detta har öppnat ögonen för vad jag skulle säga är en av dom grejer som gjort att jag inte haft dom känslorna igen efter det och nu när jag börjar fatta vad som hänt blir jag rädd för vad jag kunnat tro eller intala mig är vad som inte är på riktigt eller ens vad jag tycker. Jag börjar se bilden andra sett och jag får panik och jag kommer aldrig vara så svag igen, det får kosta vad det vill men en sak är säker jag vet att dåliga beteenden med full säkerhet leder till mer helvete och inget är ens lite bättre.
Skriv en bok istället.
Ontopic: vad ska vi diskutera?
Grattis!! 
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera