Citat:
Ursprungligen postat av
EspanaSoleada
Ja det var annat förr. I början av 1980-talet fick lagen ha en utlänning på planen. I mitten av 80-talet höjdes det till två och mot slutet av 80-talet och början av 90-talet var det tre. Vem minns inte den väldigt speciella extra dimensionen som rivaliteten i Milano hade med Milan med sin holländska trio och Inter med sin tyska trio på den tiden. Det var Milan mot Inter och mini-matchen i matchen var Holland mot Tyskland. Men i övrigt bara italienare. Sen kom Bosman-domen i mitten av 90-talet och dammluckorna öppnades. Nu får man vara glad om något lag lyckas ställa tre italienare på planen samtidigt.
Känns som att italienska landslaget är det landslag som förlorat mest på detta. Från stormakt och världamästare 2006 till att inte ens lyckas kvalificera sig till de tre senaste mästerskapen. Verdi skulle om han levt idag kunnat skrivit många tragiska operor över gli Azzurris dekadens och nedgång. Fasen vad det gått utför.
Jag håller med, tänk t ex 1989/90. Klubbar som valde en klar linje lyckades bäst. (Napoli/sydamerika, Milan/Holland, Inter/Tyskland, Sampdoria /italiensk). Detta var enligt mig i början av en guldålder både för klubbfotboll och landslag. Duktiga och innovativa tränare, karismatiska och skickliga spelare samt klara skillnader mellan de olika lagen.
Napoli (med världens bästa spelare genom tiderna):
Maradona
Careca
Alemao
Tränare: Bigon
Milan (världens bästa lag genom tiderna):
Gullit
Rijkaard
Van Basten
Tränare: Sacchi
Inter (blev utslagna ur CL av MFF!!!):
Brehme
Matthaus
Klinsmann
Tränare:Trapattoni
Sampdoria (körde italienskt!)
Mancini
Vialli
Vierchowod
Tränare: Boskov
Juventus (lite förvirrade även då😊 ):
Zavarov
Alejnikov
Rui Barros
Tränare: Zoff
1989/90 så vann Napoli Serie A, Milan CL, Sampdoria Cupvinnarcupen och Juventus UEFA-cupen. Gli Azzurri blev trea i VM vilket var en stor besvikelse.
https://www.youtube.com/watch?v=JhfkAL062I8