Meritokratins nedmontering genom AI. En hissresa genom framtidens arbetsliv

På ett hotell i Barcelona pratade jag med fastighetsskötaren. Det började med ett artigt utbyte väder, hissar som krånglade, en kran som läckte. Men snart visade han mig sin telefon. En lång lista av uppgifter, alla tidsstyrda, alla levererade av ett centralt system.

"Du behöver bara kunna det grundläggande", sa han.
"Sedan talar systemet om vad du ska göra. Om det blir problem visar du det för helpdesk, så hjälper de dig att lösa det."

Och där stod jag i en hiss, med utsikt över framtiden.

Arbete som logistik

Det han beskrev var inte ett hantverk, inte ens ett yrke i traditionell mening. Det var ett logistiskt flöde, där mänskliga händer rör sig i takt med digitala system. För varje minut en ny instruktion. För varje problem, en fjärrstyrd lösning.

Det är ett sätt att organisera arbete som:
- minimerar behovet av djupförståelse,
- flyttar beslutsfattande bort från platsen,
- och gör arbetstagaren utbytbar, mätbar och spårbar.

AI gör samma sak med andra yrken men tystare

Det är lätt att tro att denna utveckling är unik för praktiska yrken. Men något liknande händer i white-collar-världen. AI och automatisering reducerar inte bara arbetsbörda . Man får veta "vad" som ska göras, inte "varför". Man svarar på signaler, men deltar inte i formandet av riktningen. Under en tid står människan kvar som legitimerande entitet, tills systemen är tillräckligt mogna för att klar sig utan.

Arbetet blir effektivt. Men människan krymper.

Status och synlighet och varför praktiken riskerar att försvinna

Många säger att "det praktiska blir kvar". Och det är sant: hissar ska fortfarande lagas, trösklar bytas, vattensystem spolas. Men statusen, autonomin, inlärningskurvan – allt som gör ett praktiskt yrke till ett yrke riskerar att ersättas med systemlogik.

Samtidigt bibehåller många tjänstemannaroller sin symboliska tyngd, även när deras innehåll blir allt mer standardiserat.

Det är inte kompetens som styr fördelningen av tillgångar. Det är närhet till beslutsstruktur och förmågan att sätta narrativ.

Det som kommer, och det som blir kvar

Om fem eller tio år kommer vi att se arbetarrobotar som faktiskt fungerar. Inte science fiction, utan maskiner som målar, städar, bygger, fraktar, monterar med precision, uthållighet och i viss mån anpassningsförmåga. De kommer att klara nästan allt, utom det allra mest hantverksmässigt finmotoriska. Och även det kommer att lösas, när andra metoder utvecklas.

Men det vi inte ser förändras lika snabbt, är de strukturer som fördelar tillgångar och erkännande.

De är äldre än AI. Äldre än el. Äldre än arbetarrörelsen. De vilar på en ordning där de som bygger system, berättelser och ägande får mer än de som bär systemet på sina axlar. Automatisering förändrar inte det. Den förstärker det.

När nästan allt går att göra med teknik, kommer frågan inte längre vara vad man "kan" göra utan vem som får synas och belönas i strukturen som formar det.

Meritokratins nedmontering

Om datorerna blir så intelligenta att de förstår och presterar bättre än de flesta av oss varför skulle vi, i systemets ögon, förtjäna något?

Det låter kallt. Men det är en verklig fråga. Meritokratin var aldrig en evig sanning. Den var ett verktyg för att ge ordning och riktning i ett växande, industrialiserat samhälle. I en AI-driven ekonomi kan det verktyget snabbt bli förlegat och då återstår bara den gamla fördelningsmekanismen: ägande, kapital, kontroll.

Prenumerationssamhället eller AI som mellanhand

I övergångsfasen mellan mänsklig kognition och maskinell kapacitet riskerar vi något oväntat: att människor behöver köpa tillbaka sin konkurrenskraft. Inte med utbildning, utan med prenumerationer.

Vill du vara relevant? Du måste ha tillgång till de verktyg som gör dig tio gånger snabbare. Men de kostar. Och de bästa är inte öppna för alla.

AI blir då inte bara ett verktyg det blir mellanhanden mellan dig och samhället.

Vad händer med människans värde när hon måste hyra sin intelligens – och när den intelligens hon hyr inte är hennes egen?

Investeringar i människor eller maskiner?

Tidigare var det självklart: vill du bygga något hållbart, behöver du investera i människor. Du utbildar, anställer, utvecklar, bygger kultur.

Men i en AI-ekonomi förändras kalkylen.

- Människor är tröga, behöver lön, arbetsmiljö, ledarskap.
- AI är snabb, skalbar, tyst och integrerbar i infrastruktur.

Därför kommer stora aktörer företag, myndigheter, även vissa organisationer att prioritera:

- plattformar över personer
- licenser över löneutveckling
- övervakbarhet över förtroende

Vem har då råd att hänga med?

Ironiskt nog kan det bli så att det inte är organisationerna, utan de oberoende och ekonomiskt starka individerna, som har bäst förutsättningar att följa med i utvecklingen:

- De kan skaffa tillgång till kraftfulla modeller.
- De kan bygga personliga stackar, agenter, labbmiljöer.
- De är fria att anpassa sig snabbt, utan legacy eller styrning.

I ett system där det kostar att vara smart, blir det de som redan har marginaler och initiativförmåga som kan fortsätta växa – medan andra låses fast i beroende av förenklade system, helpdeskbeslut och digitaliserad lydnad.

Avslutande ord

Det är lätt att tro att AI kommer demokratisera kunskap. Men det är inte säkert.
Det är fullt möjligt att vi får ett system där kunskap är billig men kapacitet är dyr.

Företag investerar i plattformar. De som har råd bygger sina egna.
Resten hyr sin konkurrenskraft, följer sina uppgifter och förlorar gradvis den traditionella känslan av värde.

I övrigt har Adam Curtis mycket att säga om makt och hur gamla strukturer står starka genom alla moderna skiften:

https://en.wikipedia.org/wiki/Can%27t_Get_You_Out_of_My_Head_(TV_series)

Tack för denna korta krönika och insikterna du gett.
Det du beskriver är i korthet anledningen till något jag tänkt länge: att inte ens "traditionella, manuella" jobb likt sjuksköterska, röris eller städare är i närheten av resistenta från AIs verkningar.

Det som kommer att krävas av dessa jobb fram tills det att autonoma robotar kan göra jobbet, är en kapabelt byggd kropp. En AI-hjälm kommer i övrigt att utbilda dig och ge instruktionerna på vad du ska göra. Och det är i närtid. Risken att göra fel kan t.o.m. bli mycket mindre för en dylikt assisterad människa än en utbildad med erfarenhet som inte har assistansen, eftersom arbetsschemat redan är inbyggt och inkomna nya omständigheter tas in omedelbart.

Det monetära värdet på "kunnande", "erfarenhet", och allt intellektuellt arbete är på väg åt ett enda håll - rakt ner i källaren, den mörkaste av källare där aldrig en ljusglimt synts till. Noll.

Och så är det. Frågan är bara vad som ska göras när man insett detta.

Om man tittar på trillionrullningen inom AI så är det nog bara att åka med, vara nyfiken och så mycket i framkant man kan vara inom sitt område.

Ja, det sänker kostnader och ökar vår levnadsstandar.

Iaf vi nyliberaler kan vara positiva till det. Vänstermänniskor med Nordkorea som föredöme kan vara arga förstås.

Man talar även om augmented reality där då hisskötaren i det här fallet skulle ha VR-glasögon där olika handgrepp visades på linserna.

Det innebär då att går hissen sönder kan hisskötaren reparera den med hjälp av instruktionerna på linserna. Kone behöver inte skicka en reparatör till Barcelona.

Detta förbilligar och höjer vår levnadsstandard.


Förvirrat känslosvammel.


Bara relevant för defekta människor.


Det här blir ett sätt för alla människor att fortsätta arbeta. Och levnadsstandarden att höjas.


Det är tvärtom så att deras jobb har automatiserats en längre tid.
Dom bara inte gråter lika mycket i media om det.


Oklart vad du menar med tillgångar.

I en marknadsekonomi betalar man det man köper.

Vill du ha en högre avlönat position måste du klara av att leverera värde för det. Annars kommer du inte i fråga.


Så kan det bli om det blir billigare. Men varför skulle det bli billigare?
Automatisering har alltid varit dyrt.


Varför skulle det förändras??

Men du kan ju starta ett företag där du delar ut lön helt okorrelerat till det värde som skapas. Så får vi se hur det går för dig. (Men jag kan säga att du går i kk och förlorar allt väldigt snabbt).


Vilket är kvalificerat svammel.
De som snikar till sig mest av värdet som kapitalägarna skapar är kunderna. De kan köpa billigare. Och det ser vi i hur BNP/Capita ökat.

Därefter kommer staten som plundrar hårt.

Sist kommer kapitalägarna som betalat för allt.

Anställda får betalt för sitt arbete.


Inte det minsta. Konkurrensen ser till att meritokratin är lika avgörande som någonsin.

Alla som tror något annat kan ju begrund vad som händer ifall Nvidia sätter några puckon på att designa deras nästa chip. Så att det blir sämre än föregående.

Ja deras börskurs skulle falla som en sten och företaget bli obsolet. Och Alphabet bli nedringda av alla som vill köpa deras TPU'er istället.
Varför förstår inte folk detta???

Dina poänger hade kommit fram bättre om du inte så uppenbart själv använt AI vid trådstartens skapande.

Ja, fair point. Formen blev för polerad och krönikeaktig. Poängen jag försökte få fram var enklare: jag såg ett praktiskt jobb bli styrt via app, instruktioner och helpdesk, och började fundera på vad som händer med yrkeskunnande när både praktiskt och kognitivt arbete blir mer systemstyrt.