Hej, här delar jag med mig av en bäng tanke jag hade för någon månad sedan:
När jag är bäng brukar jag bli väldigt kreativ - min tankeverksamhet liksom aktiveras mer när jag har rökt en del. Antingen brukar jag måla under dessa stunder, eller skriva, eller om jag är med kompisar: snacka om brända teorier eller spela spel. Men ibland pratar man om lite seriösare saker - inte mörka saker - men filosofiska, lite mer eftertänksamma idéer som ofta spårar ur till lite galna eller ibland inspirerande realisationer som får mig att reflektera över mitt liv och mig som person även i nyktert tillstånd. Sådana saker kan vara svåra att förmedla muntligt om man är flera vänner; vissa är mer stekta än andra och tycker att man bara babblar nonsens, andra är kanske bara inte "in the mood". Därför brukar jag skriva ned mina sånnahära tankar i en bok jag har i min bokhylla, men jag delar dem sällan.
Det slog mig då, när jag för 40 minuter sedan låg under en skör lönn och vilade upp mina krafter efter att med god njutning förbrukat ett halvt stycke joint, att jag ju kan göra ett Flashback-inlägg om dessa. I hopp om att någon där ute vill diskutera tankarna och idéerna, eller rakt ut motsätter sig presenterade hypoteser - en annan kanske kan finna tanken intressant, relaterbar eller något helt annat. Poängen är att dela detta med någon som kanske också gillar att sätta sig ned, läsa lite skit på Flashback, hitta lite intressant skit, lämna en kommentar, diskutera, bli skitsur och gå å lägga sig.
Tanke: "Originalitet - meningen med livet"
Jag har läst lite om svensk konsthistoria av eget intresse och uppskattar generellt konst väldigt mycket. Det slog mig när jag läste om Nils Dardel - en av de svenska eleverna till Henri Matisse i början av 1900-talet - bland annat att äkta konst är när man lyckas visa sig själv genom ett medium; när man kan förmedla sitt eget jag genom rörelse, bild, ljud, text eller något annat - då är man en konstnär. När du på riktigt kan göra dig hörd och identifierbar i flera medier är du ett geni, men originalitet är inte lätt uppnåeligt. Konsten man skapar kan se "ful" ut för somliga, men det är oviktigt. När det du skapar lyckas spegla dig själv är det konst.
Om vi antar det påståendet skulle man kunna säga att konsten på något vis är den ultimata meningen med livet. Vad jag menar är att precis alla människor på jorden är unika - även fast somliga har liknande utseenden eller tankesätt är man ändå unik. Detta inkluderar hur man uppfattar saker och ting, ens konstellation av sinnesintryck, visuella intryck, ljud eller känslor; det ger tillbaka en approximerad version av den verklighet vi delar.
Att kunna presentera något originellt är svårt - ett påstående som både är sant och falskt. Jag menar: att skapa något originellt är inte alls särskilt svårt, åtminstone inte om man känner sig själv. Det är vad jag föreställer mig att stora, erkända utövare av originalitetsskapande gör - de känner sig själva väl och är modiga nog att dela med sig av sin mest ärliga, sköra och oskuldsfulla sida, som är deras nakna sanning. Originaliteten kommer ifrån att våga visa sina riktiga färger; vad som finns under ytan som bara du vet. Du kan vara en ärlig person som anses öppen och transparent, men samtidigt dölja en stor del av dig själv. Det är just den delen som ingen annan kan återskapa. Detta är vad stora konstnärer har lyckats med - de har modet att blotta sig själva.
Detta fick mig att reflektera över mig själv - hur jag inte kan uppnå att vara en konstnär än. Det jag skapar är inte ärligt i den mån; just nu målar jag till exempel tills det jag gör blir fint, tills jag själv blir nöjd. Här skulle man kunna invända och säga "om man själv blir nöjd med det man skapar så är det konst nog", och jag håller med. Jag försöker inte påstå att om man skapar och det inte är "ärligt" så är det inte konst - jag menar inte att det är sämre; blir man glad av det är det toppen. Men jag försöker röra någonting lite djupare: om man lyckas identifiera sin egen karaktär, sluta skämmas och bli säker i den individ man är, så kommer allt du skapar att bli originellt - eftersom ingen är precis som du. Detta är det fantastiska i min lilla "upptäckt". Egentligen är det inte svårt att skapa konst, vara originell eller lämna ett avtryck av dig själv genom ett medium som består - eller inte. Det som stoppar människor från att nå dit, baserat på mig själv, är att när du är dig själv, ofiltrerad, precis som du kom, så har du inget skydd, ingen fasad att gömma sig bakom; kritiken som kommer, åsikter och glåpord - dessa är riktade mot dig och inget eller "ingen" annan. Å andra sidan är även glädjen och kärleken det - den är din också. Att lära känna sig själv är därför en viktig del som man inte riktigt pratar om inom konstdiskussionerna - eller så är det bara jag.
Jag kan redan nu se framför mig invändningen: "Om alla bara uttrycker sig själva blir inte allt automatiskt bra konst." Det är sant - jag menar inte att originalitet automatiskt leder till stor konst. Vissa verk kommer fortfarande vara tekniskt skickligare, mer genomarbetade eller mer intressanta än andra. Min poäng är snarare att originaliteten i sig har ett värde, även när resultatet är kantigt, fult eller misslyckat. Kanske är det därför jag kopplar detta till meningen med livet - inte för att alla måste bli målare, musiker eller författare, utan för att alla människor bär på en version av verkligheten som aldrig kommer att existera igen när de är borta. Att förstå den versionen och våga dela med sig av den känns, åtminstone för mig, som något av det mest meningsfulla man kan göra.
Detta var allt om min bänga, lite smått metafysiska teori
Dela gärna med er av era lite mer djupsinniga bängtankar!!
När jag är bäng brukar jag bli väldigt kreativ - min tankeverksamhet liksom aktiveras mer när jag har rökt en del. Antingen brukar jag måla under dessa stunder, eller skriva, eller om jag är med kompisar: snacka om brända teorier eller spela spel. Men ibland pratar man om lite seriösare saker - inte mörka saker - men filosofiska, lite mer eftertänksamma idéer som ofta spårar ur till lite galna eller ibland inspirerande realisationer som får mig att reflektera över mitt liv och mig som person även i nyktert tillstånd. Sådana saker kan vara svåra att förmedla muntligt om man är flera vänner; vissa är mer stekta än andra och tycker att man bara babblar nonsens, andra är kanske bara inte "in the mood". Därför brukar jag skriva ned mina sånnahära tankar i en bok jag har i min bokhylla, men jag delar dem sällan.
Det slog mig då, när jag för 40 minuter sedan låg under en skör lönn och vilade upp mina krafter efter att med god njutning förbrukat ett halvt stycke joint, att jag ju kan göra ett Flashback-inlägg om dessa. I hopp om att någon där ute vill diskutera tankarna och idéerna, eller rakt ut motsätter sig presenterade hypoteser - en annan kanske kan finna tanken intressant, relaterbar eller något helt annat. Poängen är att dela detta med någon som kanske också gillar att sätta sig ned, läsa lite skit på Flashback, hitta lite intressant skit, lämna en kommentar, diskutera, bli skitsur och gå å lägga sig.
Tanke: "Originalitet - meningen med livet"
Jag har läst lite om svensk konsthistoria av eget intresse och uppskattar generellt konst väldigt mycket. Det slog mig när jag läste om Nils Dardel - en av de svenska eleverna till Henri Matisse i början av 1900-talet - bland annat att äkta konst är när man lyckas visa sig själv genom ett medium; när man kan förmedla sitt eget jag genom rörelse, bild, ljud, text eller något annat - då är man en konstnär. När du på riktigt kan göra dig hörd och identifierbar i flera medier är du ett geni, men originalitet är inte lätt uppnåeligt. Konsten man skapar kan se "ful" ut för somliga, men det är oviktigt. När det du skapar lyckas spegla dig själv är det konst.
Om vi antar det påståendet skulle man kunna säga att konsten på något vis är den ultimata meningen med livet. Vad jag menar är att precis alla människor på jorden är unika - även fast somliga har liknande utseenden eller tankesätt är man ändå unik. Detta inkluderar hur man uppfattar saker och ting, ens konstellation av sinnesintryck, visuella intryck, ljud eller känslor; det ger tillbaka en approximerad version av den verklighet vi delar.
Att kunna presentera något originellt är svårt - ett påstående som både är sant och falskt. Jag menar: att skapa något originellt är inte alls särskilt svårt, åtminstone inte om man känner sig själv. Det är vad jag föreställer mig att stora, erkända utövare av originalitetsskapande gör - de känner sig själva väl och är modiga nog att dela med sig av sin mest ärliga, sköra och oskuldsfulla sida, som är deras nakna sanning. Originaliteten kommer ifrån att våga visa sina riktiga färger; vad som finns under ytan som bara du vet. Du kan vara en ärlig person som anses öppen och transparent, men samtidigt dölja en stor del av dig själv. Det är just den delen som ingen annan kan återskapa. Detta är vad stora konstnärer har lyckats med - de har modet att blotta sig själva.
Detta fick mig att reflektera över mig själv - hur jag inte kan uppnå att vara en konstnär än. Det jag skapar är inte ärligt i den mån; just nu målar jag till exempel tills det jag gör blir fint, tills jag själv blir nöjd. Här skulle man kunna invända och säga "om man själv blir nöjd med det man skapar så är det konst nog", och jag håller med. Jag försöker inte påstå att om man skapar och det inte är "ärligt" så är det inte konst - jag menar inte att det är sämre; blir man glad av det är det toppen. Men jag försöker röra någonting lite djupare: om man lyckas identifiera sin egen karaktär, sluta skämmas och bli säker i den individ man är, så kommer allt du skapar att bli originellt - eftersom ingen är precis som du. Detta är det fantastiska i min lilla "upptäckt". Egentligen är det inte svårt att skapa konst, vara originell eller lämna ett avtryck av dig själv genom ett medium som består - eller inte. Det som stoppar människor från att nå dit, baserat på mig själv, är att när du är dig själv, ofiltrerad, precis som du kom, så har du inget skydd, ingen fasad att gömma sig bakom; kritiken som kommer, åsikter och glåpord - dessa är riktade mot dig och inget eller "ingen" annan. Å andra sidan är även glädjen och kärleken det - den är din också. Att lära känna sig själv är därför en viktig del som man inte riktigt pratar om inom konstdiskussionerna - eller så är det bara jag.
Jag kan redan nu se framför mig invändningen: "Om alla bara uttrycker sig själva blir inte allt automatiskt bra konst." Det är sant - jag menar inte att originalitet automatiskt leder till stor konst. Vissa verk kommer fortfarande vara tekniskt skickligare, mer genomarbetade eller mer intressanta än andra. Min poäng är snarare att originaliteten i sig har ett värde, även när resultatet är kantigt, fult eller misslyckat. Kanske är det därför jag kopplar detta till meningen med livet - inte för att alla måste bli målare, musiker eller författare, utan för att alla människor bär på en version av verkligheten som aldrig kommer att existera igen när de är borta. Att förstå den versionen och våga dela med sig av den känns, åtminstone för mig, som något av det mest meningsfulla man kan göra.
Detta var allt om min bänga, lite smått metafysiska teori
Dela gärna med er av era lite mer djupsinniga bängtankar!!
__________________
Senast redigerad av darraKotte 2026-06-03 kl. 15:35. Anledning: tydlighet
Senast redigerad av darraKotte 2026-06-03 kl. 15:35. Anledning: tydlighet
