Känner bitterhet och hat för min familj speciellt min pappa.

Jag gör det för min barndom och även i vuxen ålder. Min familj sket i mig och det blev så klart när jag inte har med dom o göra längre liksom man får distans och ser det så klart.

En av sakerna som stör mig är min pappa som var alkoholist och han var inte i mitt liv även om han bodde i samma stad, typ en km från mig, men han var svårt alkoholiserad och kunde inte ta hand om sig själv. Han hade syskon som brydde sig om honom, men mig sket de i. Min pappa han försökte aldrig ta kontakt eller något sånt, det var bisarrt och ha det så. Han var som en främling även om jag såg honom ibland. Jag kan känna det idag att jag gick miste om att ha en pappa och jag förstår ju att man måste ha en manlig förebild när man växer upp. Han dog för många år sen och hans familj, syskonen då ordnade till och med en begravning o så, men mig kontaktade de inte utan det var hans gode man som gjorde det. Fattar inte varför man skaffar barn om man inte vill ta ansvar. Det är obegripligt för mig hur man kan göra så.

Har ni bitterhet för människor i ert liv?

Många som har upplevt samma skit som du. Vissa är inte skapta för att bli föräldrar, det kanske har att göra med att de själv också blev behandlade så där, frånvarande föräldrar, missbruk osv., tråkigt är det iallafall! Man får själv göra bättre från sig när man egen skaffar familj!

Det som har hänt ligger i dåtiden.
Vi kan inte påverka bakåt men vi kan styra det framåt.
Jag är tacksam för mitt bagage. Annars hade jag inte varit den jag är idag.
Har alltid sett min familj som jag växte upp som en ”start-familj”. Har alltså vetat om sen barnsben att jag inte hörde hemma där. Det var svårt att acceptera som barn och långt upp i tonåren.
Men sånt släpper.. iaf gjorde det för mig, och mycket tack vare bra vänner under uppväxten.
Hoppas du själv också hittar ditt sätt att hantera det och ”bara” gå vidare.

Vad var det som gjorde att du inte kände dig hemma?

Diu förstår väl att det är helt meningslöst och destruktivt att hata någon som är död?

Det är nog illa att hata någon som lever (Man förlorar mest själv på det), men någon som är död.?

Du slår i princip dig själv i ansiktet som gör det.

Inte det minsta. Det finns en punkt, tyvärr, där du förväntas lappa ihop det du har och göra det du kan med det som finns. Om du spenderar resten av ditt liv att vara bitter för det som inte fanns så länge sen kommer du förlora allt det som kommer vara.

Ditt jobb är att skapa den trygghet, den känsla av gemenskap, som du själv saknade som barn.

Man snackar i HBTQ-kretsar om att skapa sin egna nya familj. Om man haft en röten barndom så kan man inte ojja över hur mycket som gick fel eller man inte fick, utan försöka återskapa det. Att bryta cykeln. Så om du har barn så vet du att det viktigaste jobb är att vara där i deras liv, nykter.
Målet är att skaffa nära vänner och skapa nya gemenskaper för att ersätta dom du inte hade, inte vara bitter för det du inte fick.

Det gör inget förutom att göra din farsas dåliga föräldraskap viktigare än det var.

Jag har 3 vuxna barn som i princip har sagt upp kontakten med mig (Pappan) efter att mitt jävla toxiska ex har äntligen lyckats implementerat något i huvudet på dem så ja de vill inte prata eller träffa mig mer..... Såg min dotter (äldsta) senast för 2.5 år sedan, yngsta 1.5 år sedan och mellan grabben för ca 2 månader sedan

Men du hade en mamma? Eller?
Fanns inte heller hon där för dig? Du nämner bara din pappa och hans syskon?

Jo, men det är en soppa i sig själv med med dysfunktionella relationer med de jag växte upp med tyvärr.

De absolut grundläggande behoven som nyfött barn kan du aldrig någonsin lappa ihop eller skapa som din familj.

Jag vet.

Ett kanske luddigt svar från min sida nu, men: Vänder man sig till andra människor för hjälp och stöd så märker man att dessa inte heller och liksom t. ex ens egna föräldrar inte kan finnas där för en.
Det är både fel och orättvist, kan jag själv också tycka, men så är det.
Det är liksom bara som det är?

Kanske inte men jag tror att majoriteten människor även de som sedan blir dåliga föräldrar, gör sitt bästa med spädbarnen. Det krävs ganska många lösa skruvar för stt skrika/slå på ett spädbarn. Sedan kanske allvarlig stress hos föräldrar skapar svårigheter men majoriteten nyfödda gör inte mycket mer än äter och sover. Kolik kommer senare för de som får det, och ja jag förstår återigen att det kan vara utmanande även för normalfungerande människor men jag har svårt att tro (vill inte tro kanske) att våld och allvarlig försummelse sker mot barn redan från födseln.

Gällande TS så får man känna in saker så länge som det behövs. Min pappas familj har verkligen visat sina sidor i och med att han gick bort och ingen brydde sig, men pengarna efter honom vill de ha. Det är såklart ett slags bevis på varför min pappas liv aldrig var riktigt bra. För det är som så att proböem skapas i dåliga miljöer, inte bra

Som barn vill du kanske ha något du saknar men vuxna människor saknar sällan människor de inte har band till. Det är lite barnets olycka i det, att behöva kärlek men inte bli älskad. Det var ändå riktigt fult av dem att inte meddela dig kring begravningen. Du borde trots allt ha varit dödsbodelägare och juridiskt den som ansvarade för begravningen.