Stress pga samarbetssvårigheter

Ditt tips lät hemskt ledsamt. Hur kommer man ens på tanken.

Går det inte att arbeta på ett sätt som gör att du backar, om det hjälper dig må bättre efter jobbet? Att vara envis är inte ett vinnande koncept. Du gör dig själv illa. Vänner kan man välja, kollegor väljer man inte. Backa om du har hög IQ. Stå kvar och envisas om du är korkad

Den som backar tar sig längst, talar av egen erfarenhet. Idag väljer jag vem som jobbar med mig, för att jag vek mig en gång i tiden för att ta mig hit jag är idag.

Vad menar du med att du hamnar i diskussioner där du oftast har fel?

Jag säger inte att du inte kan vara självmedveten och reflekterande men att du tar på dig allt ansvar som "konfliktskapande" och söker hjälp med dina beteenden hos Flashback, chefen och vill ha psykologhjälp indikerar att du snarare är utsatt.

Det är aldrig förövare som söker minska konflikter och tar ansvar samt vill ändra på situationer. Därför älskar de människor med låg självkänsla eftersom de är lätta att köra över pch vinna socialt stöd emot då till och med offret ser sig själv som problemet.

Du menar alltså att du titt som tätt, helt utan triggers, hoppar rakt in i konflikter och skapar bråk över allt och ingenting du har fel kring med oskyldiga människor som du utsätter?

Förstår jag dig rätt nu? Därefter bekymrar du dig över vad du gjort och grubblar över hur du ska förbättra dig men fortsätter kasta dig in i argument med dessa toppenmänniskor omkring dig?

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gaslighting

Ofta är det så att jag gjort ”fel” medvetet eller omedvetet. Och då brukar jag ofta hamna i försvarsläge i dessa diskussioner där jag rättfärdigar det jag gjort samtidigt som jag också grubblar efteråt hur jag kunde missa den där detaljen eller hur jag kunde ha argumenterat bättre för att den lösning jag valde ändå var bra nog även om den inte var den optimala.

Ofta finns det flera sätt att lösa ett problem.

Exempel. Vi har en regel om att vi alltid ska verifiera lösningen efter att en underleverantör har rättat ett fel som vi upptäckt. Denna regel har jag inte känt till. Pga detta har jag bara stängt de tickets jag har skapat när de sagt att de löst problemet utan ytterligare verifikation.

Min motivation till detta är att jag inte kände till rutinen och att vi ändå alltid kan skapa en ny ticket om vi upptäcker att det fortfarande finns ett problem.

Detta är dock inte hur vi jobbar och det borde jag veta efter 3 år. Men jag har aldrig läst den wiki sida där detta står, djupt inne på internwebben.

Så det är mitt fel, och det grämer mig, samtidigt som jag kanske inte tycker att det är ett så stort problem som de andra på företaget tycker att det är.

Skam? Ja alltså jag hörde redan i första inlägget vad för slags beteende du menar då jag upplevt en del som skulle ha vägra backa på att himlen är rosa och inte blå, om en annan person hävdade att den vore det sistnämnda. Mina erfarenheter av beteendena är inte positiva gällande personligheterna så utgick ifrån att du kanske inte är den besvärliga parten som reflekterar (då det är mer personlighetsstörda människor som fungerat som så).

Kan det vara som så att känner dig utelämnad? Om det är arbetsrelaterat, kanske du behöver fundera på vad prestation innebär för dig eller prestige.

Jag tror många av oss kan uppleva eller kan ha upplevt områden som varit särskilt triggande för defensiva beteenden. Jag har väldigt lätt för att erkänna fel och istället så talar jag mer negativt istället vilket ger en felaktig bild av mig som sämre än vad jag är. Bottnade nog förr i låg självkänsla. Nuförtiden känner jag istället intensiv vrede mot män utan att det är proportionerligt och får akta mig för att inte börja angripa dem. För mig är det ganska solklart varför män triggar mig och delvis är det faktiskt förståeligt men delvis istället djupt destruktivt och är något inte i proportion till en situation så är det upp till en själv att arbeta med. Andra människor kan inte bära ansvaret för våra egna inre svårigheter.

Av vilka skäl känner du dig utelämnad?
Hinner du själv stanna upp innan du reagerar eller är det en automatisk reaktion? Om det är en automatisk reaktion så aktiverar du inte tänkandet före känslorna, varpå det är ett mönster du tar till av invanda känslor, tankar och reaktioner.

Om du inte anser att dina misstag är stora så upplever du uppenbart istället den sociala biten med konfrontation värre. Dvs att din person och dess fundament hänger lite på vad andra anser om du slarvat. Slutsatsen jag gör är att du var en slarvpelle som barn (vilket många ungar är). Även att du upplevt sammanhang där vuxenvärlden kritiserade dig mer hårt utan att du upplevt att du faktiskt gjort något. Att det fanns tillfällen där den disciplin du möttes av i form av tjat eller missnöje inte uppfattades av dig på samma vis.

Är det dina kollegor eller dina inre föräldrar, lärare osv som du fortsätter argumentera emot? Dina tidigare partners klagomål?
Hur uppfattade du vuxenvärldens uppfostran? Flickvännen som hela tiden blev sur?

Går det inte att säga hoppsan Kerstin och gå vidare?

”Ah shit sorry, visste inte att det var så. Men nu vet jag” typ?

Fortsätter du älta så har du nog autism och behöver kanske träffa någon professionell för jag tycker inte att du ska behöva må dåligt över såhär små saker som för dig förstås är stora. Onödigt jobbigt för ingenting. Testa låta det vara bara. Säg oj sorry och gå vidare, om någon tycker att du är jobbig eller dum så får dem väl tycka det. Men det är deras problem. Ingenting kan väl vara så pass allvarligt att det ska förstöra din sömn/sinnesro efter jobbet. Tycker alltså synd om dig här och försöker ge konkreta råd.

Det hade varit trevligt att ha autism att skylla på åtminstone. Nu vet jag inte vad det är för fel på mig riktigt. Jag är väl lite ”aspig” men inte tillräckligt mycket för att det ska kunna kallas autism.

Det finns ju grader i det hela.

Tack för att ni bryr er.