Livet är bra, men varför känner jag mig ändå tom?

Jag är 21 år, fyller snart 22, har ett bra jobb, tränar, har ett tajt kompisgäng och satsar mycket på mina intressen. På många sätt tycker jag att livet går bra.

I december åkte jag och en nära vän spontant till Oslo för att ha kul och komma iväg några dagar. Där träffade vi två norska tjejer av en slump på stan när vi frågade om tips på bra ställen att gå till. Vi började prata, bytte Instagram och höll sedan lite sporadisk kontakt.

När 17 maj började närma sig hörde vi av oss igen och då blev vi faktiskt inbjudna att komma och fira Norges nationaldag med dem och deras vänner. Vi åkte dit, firade hela dagen tillsammans, träffade deras familjer, var ute, drack, skrattade och hade genuint väldigt kul. Det var en av de där helgerna där allting bara flöt på naturligt.

Problemet är att jag efteråt kände mig väldigt tom. Inte för att något dåligt hände, utan nästan tvärtom. Det kändes som när man sett en riktigt bra film eller varit på en fantastisk resa och sedan kommer hem till vardagen igen.

Samtidigt har flera av mina närmaste vänner fått flickvänner eller förlovat sig, medan jag själv fortfarande är singel. Jag känner inte direkt panik över det, men jag ska också vara ärlig och säga att jag på senare tid börjat förstå vad som lockar med en relation.

Det handlar inte bara om kärlek eller attraktion, utan också om att ha någon att dela livet med. Någon att resa med, hitta på saker med, prata med efter en lång dag och bygga minnen tillsammans med. När man ser vänner gå in i den fasen av livet är det svårt att inte fundera lite på om man själv också längtar efter det.

Samtidigt funderar jag mycket på hur man egentligen träffar människor idag. Min vardag består mest av jobb, träning och mina närmaste vänner. Jag träffar inte särskilt många nya människor naturligt och dejtingsappar fungerar ibland, men känns också ganska ytliga emellanåt.

Efter den här upplevelsen har jag insett att jag nog behöver skapa fler upplevelser och sammanhang i mitt eget liv istället för att bara vänta på att saker ska hända. Därför har jag redan börjat planera fler saker framöver, bland annat resor under sommaren och vintern, aktiviteter med vänner och andra sociala sammanhang. Tanken är väl egentligen att utsätta sig för fler miljöer, fler människor och fler möjligheter istället för att bara gå mellan jobb och hem.

Det märkliga är att jag egentligen inte mår dåligt. Jag har mycket att vara tacksam för och jag ser fram emot mycket. Men samtidigt finns det någon form av tomhet eller längtan som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske handlar det om att man börjar bli vuxen, kanske handlar det om att man vill dela livet med någon, eller kanske handlar det bara om att man fått uppleva något väldigt fint och nu försöker förstå varför det påverkade en så mycket.

Är det någon som känner igen sig i detta? Hur träffade ni nya människor när ni var i samma situation, och hur hanterade ni känslan av att livet egentligen är bra men att man ändå längtar efter något mer?

Du beskriver FOMO låter det som. Oavsett hur bra man har det så kunde det ju alltid varit litet bättre.

Alla val man gör betyder samtidigt att man väljer bort alternativen. Tänk om man väljer fel...

Du är väldigt ung, förhållande behöver du inte känna stress över.

Ta det chill och uppskatta det du har

Käft
Vem fan skriver en förkortning som inte är allmän kunskap och sen drar vidare?
Vill du känna dig smart för att du tvingade andra att googla eller?

Du har tagit ett steg i mognad, och det är bra.
Du har insett att livet inte handlar om dig, utan dem du lämnar efter dig.
Efter några år kommer inte en partner heller räcka, även om ni reser jorden runt å går på restaurang var dag. Då är det barn som gäller.
Då kommer käftsmällen å man undrar varför man inte fattade det tidigare.
De man lämnar efter sig är syftet med ens liv.

Inte jävla drinkar på stranden i Marbella.
Det är världsligt och inte meningsfullt.

Barn är vad som är meningsfullt, och det med en bra partner.

Gud hur svårt är det? Han menar Fear of missing out..

Eftersom du ändå inte mår dåligt över denna "tomhet" så är det kanske bara någonting positivt? Tänk om du vore snart 22 år och redan - som jag - mätt och full på livet? Skulle det kännas bra tror du?

Du träffar nog snart Fru Pappanstn och sedan lever ni lyckliga i alla era dagar.

Du är för ung för att binda dig grabben, lev livet och göka järnet i i alla fall 10 år till är mitt råd. Och du, ha i bakhuvudet att många som sitter här och mal på Flashen hela dagarna och ger råd (även jag) inte är riktigt riktiga i skallen.

Välkommen till vuxen världen men är ditt mål i livet, fru, barn, volvo, villa och hund så jobba på det i så fall! Jag tycker du är en bortskämd valp!

Du låter som en i grunden positiv och oberoende/självgående person. Du verkar ha ett ganska bra kontaktnät generellt. Så min gissning är att känslan kommer sig utav specifika händelser ganska nyligen som du möjligen fokuserar lite för mkt på.

Det är en enorm fördel att "känna folk som känner folk" sas (det är så jag många ggr själv tagit mig fram IRL). Finns alla anledningar för dig att i längden se på allting ganska positivt och att känslan av tomhet oxå sannolikt är övergående.

Och vad betyder det?

Jag tycker att Du ger ett insiktsfullt intryck.
Jag tror att jag förstår precis vad Du menar med en tomhet som uppstår efter det man haft en givande social sammankomst.
Det är ju lite motsägelsefullt; men det ger en glimt av en gemenskap man tror sig sakna i sin vardag.
Jag - som är > dubbelt så gammal som Du - kan dessvärre berätta att den där tomheten kan infinna sig även när man har en partner och barn.
Fan vet varifrån den kommer; brist på större mening kanske?

Jag inbillar mig att om man var bonde (lantbrukare alltså) och hade familj kanske man inte skulle uppleva den där tomheten?
Då skulle tillvaron kännas nödvändig.
Nu vet jag att bönder sliter med att få ekonomin att gå ihop, och det finns en del singelbönder som upplever ensamhet, men i den bästa av bondevärldar?

Tror också på FOMO. Det är rätt lätt att man får lite panik i den åldern. Det är då man känner att tiden börjar gå fortare. Samtidigt som ett år känns långt, så har man inte gjort de saker man vill under den tiden så känns det obehagligt. Flera tidsbegrepp krockar.

Det är rätt svårt att försöka vara lite mer zen med livet i den åldern. Men man får öva på det. Eftersom det är när man börjar känna sig pressad som man blir tråkigare att umgås med. Och man kan utmatta sig med sådan stress. Låggradig ångest vet man nu även påverkar tidsuppfattningen och får tiden i efterhand att verka snabb.

Man måste låta livet ha sin gång, man kan inte kontrollera så mycket. Hellre då att bara utsätta sig för situationer som kan leda till något man vill ha, och även försöka njuta av själva situationen, leva i nuet. Inte backa från sådant.

Men det är absolut inte lätt.

Men man måste skapa nya minnen hela tiden. Annars kan man fastna i någonslags nostalgi.