Citat:
Ursprungligen postat av
MohinderHerb
Hoppas att tråden hamnat rätt annars får mod gärna flytta.
Upplever det som att sentiment och beteenden har nått punkten likt som det var 2015 med massinvandringen. Då epitetkletande, känslouttryck samt att inre kritik slås ner med näbbar och klor har tagit över debatten. Alla som inte håller med är misstänkta. All information som talar emot Ukraina är propaganda och ska avfärdas utan några frågor ställda. Precis som man misstänkliggjorde kritik mot invandring till att man var rasist så misstänkliggör man nu kritik som att man är ryss/rysstroll/vatnik. Upplever det som att pragmatism i diskussionen inte finns längre.
- Hur ser ni på detta och kan man dra dessa parareller?
- Vågar ni kritiker mot Sveriges engagemang i kriget uttrycka detta bland familj, vänner och på krogen där någon kan höra? Vågar ni uttrycka kritik mot Ukraina i det öppna?
- Varför är ukroextremister så engagerade i Ukraina att man drar det till den här nivån?
Vissa inlägg i tråden är bra exempel på vad du menar.
I Sverige råder sedan länge consensuskultur i känsliga frågor som har beslutats utanför våra gränser på högre ort. Illegal massinvandring, klimathysteri och nu Ukrainahysteri.
Jag vågar iallafall ifrågasätta det officiella narrativet och det händer då att folk blir aggressiva eller kapar kontakten. Istället för att diskutera frågan vilket
tyder på rädsla för att befatta sig med oliktänkande. Det kanske smittar?
I flera andra länder i Europa är det inte lika skitnödigt om man har en avvikande åsikt mot regeringen eller Bryssel.
En historisk parallell var hur Sverige såg på Hitler innan 1943.
De som kritiserade nazisterna kunde då hamna i arbetsläger i Norrland och det officiella narrativet fjäskade för Tyskland.