Citat:
Ursprungligen postat av
Cyborg2030
Hörsägen. Personliga hemsidor med sammandrag från gamla böcker från religiösa galningar.
Osv.
Nej, du har ingenting.
Det är en märklig ensamhet i att alltid ha rätt. Den som konsekvent argumenterar i ond tro lever i ett slutet system där varje nytt motargument automatiskt blir ett hot att neutralisera snarare än en tanke att överväga, och med tiden blir det reflexmässigt, nästan kroppsligt, att glida undan, omformulera, byta spår.
Det känns inte oärligt inifrån. Det känns som självbevarelsedrift. Varje gång man lyckas slinka ur ett hörn man blivit inbackad i finns ett kort sus av lättnad, kanske till och med av skärpa, en bekräftelse på att man fortfarande är steget före. Men samtalen lämnar ingenting efter sig. Inga avtryck, ingen förändring, inget minne av att något verkligt sades.
Man har fört hundratals diskussioner och inte låtit en enda av dem komma in på riktigt, och någonstans i kroppen vet man om det, även om man aldrig formulerar det som en förlust.
Det som driver det hela är sällan arrogans i sin renaste form, det är snarare en djup och välskyddad övertygelse om att det är farligt att ha fel, att tvivel är svaghet och att omprövning är nederlag. Och så bygger man, argument för argument, en personlighet som är helt ogenomtränglig, och kallar det styrka, när det i själva verket är den mest uttröttande formen av rädsla det finns.
