Var 10e barn anmäls till socialtjänsten varje år

Så här brukade det inte vara i Sverige och vi kan skylla på vad vi vill men det som skrämmer mig mest av allt, är hur likt USA Sverige har blivit. Vi har blivit fetare, mer högljudda, vulgära och pekfingervalsen/skvallret blommar för fullt! Många tror att de ska få en klapp i ryggen för ett jobb gjort bra, när de har "satt dit" en medmänniska. Hur lågt har man sjunkit när man, utan ett enda bevis, anmäler/anklagar andra till höger och vänster och sen står stolt med ryggen? Detta inkluderar vårdpersonal också. För att den totala kraschen av samhället ska gå lite snabbare, och lidandet bli kortare, tycker jag att alla ska förlita sig på Chatgpt i alla beslut, även regeringen.

Nu kommer jag väl förstås få massa med hatbomber för det jag skrev för inte ens HÄR INNE, kan vi vara sams eller avstå från att kalla andra "horunge", idiot, loser, hora.

Jag är rädd för den dagen OM det verkligen skulle bli krig på riktigt i Sverige! Ingen skulle hjälpa nån annan och alla skulle stå och skrika skit på varandra. Dystert!

Jaha, ok. Är kanske olika på olika ställen. I vår kommun uppmanar de nästan till att alla barn i familjen ska följa med oavsett ålder. Det heter så fint när barnen knappt är talbara att man får välja själv men att de gärna får följa med. Klart soc vill att alla barn ska med oavsett så de kan prata med alla eller betrakta dem. 16 månader är ändå en ålder där barnet kan hänga med till lekrummet och bli betraktad. Är ju inte en liten bebis längre som inte kan uppvisa något beteende.

De som jobbar på soc är ju inte direkt otrevliga. Men känns mer som att de intar en roll som är trevlig för att inge förtroende för att man ska känna sig trygg och prata. Alla känns stöpta i samma form. De är väl utbildade så i yrket. Hur de ska bete sig, hur de ska agera och olika samtalsmetoder utifrån olika situationer.

Man kan tänka att det är nuet som gäller. Men vet inte hur lång tid efteråt som de även tittar på det förflutna. Hur länge sånt sparas. Efter ett år kan man ju tycka att det är borta om det inte var något allvarligt. Men är inte säker.

Det enda råd jag kan ge är att vara tillräckligt trevlig tillbaka (men inte överdrivet), svara sanningsenligt och inte visa för mycket nervositet. Det är klart man knappt kan tänka på annat och att oron stiger ännu mer när man väl är där. Man vet ju knappt vilka man får träffa och hur de är och vad de ska säga och fråga. Man får ta det som det kommer även om oron är där.

Ytterst sällan. Men det händer.
Har några nära med 25-35 år i skola/förskola.

Du har helt rätt... det är vidrigt och skrämmande MEN det finns många goda människor som gör bara saker för andra och vill väl.

Det blev hänvisning till kommunens familjerådgivning och 8-10 möten med dessa. Därefter avslutades utredningen.
Dessa möten var helt odramatiska.

Den jag är sur på är den anonyma anmälaren, som jag givetvis listat ut vem HON är.

För att de ska vara möjligt måste anmälaren vara ett fullständigt klantarsle. Det är otroligt svårt att bevisa att någon uppsåtligen kommit med falska uppgifter.

Jag och min f.d. tog den lilla sonen till vårdcentralen för att han hade en fästing i örsnibben.

Sjuksköterskan tog fram en spetsig peang och slet ut den lilla parasiten.

Peang sade han, som ett-åring.

-Vad sade han ?

Jag förklarade att jag brukar använda ett sådant instrument för att ta ut kroken på fiskar snällt.

Ja det kan de, det är väl det vanligaste som sker.
Oroa dig inte. Jag har blivit anmäld många gånger, men soc har varje gång bedömt att min föräldraförmåga inte är bristfällig, så det blir aldrig nån åtgärd från deras sida. (Har barn med komplex problematik, samt ett ex med hämndbegär).

Det måste ju kosta enorma summor med alla dessa anmälningar. Absolut att man ska anmäla om man känner oro, men folk missbrukar ju systemet.